Jag vet inte varför det rinner ur ögonen och näsan, men jag misstänker att jag börjar bli förkyld. Jag har redan tagit ut linserna, för att de kliade som galningar. Nu väntar jag bara på att min tankeverksamhet ska sluta fungera. Men om jag har tur så blir jag bara snuvigare, utan att hjärnan överger mig. Det här känns inte som en riktig Erica-förkylning ändå.

Sedan jag började på det här jobbet har jag inte alls varit sjuk lika mycket som när jag jobbade på ICA. Visst är jag mindre utsatt för nysande kunder nu, men framförallt mår jag mycket bättre psykiskt, och det påverkar nog också immunförsvaret. Dessutom kan jag jobba även om jag är snuvig nu. Det kunde jag inte i kassan.

Enda gången hittills jag kan komma på att jag varit förkyld sedan jag började jobba här var i januari, runt den röda onsdagen trettondag jul. Nu blir jag nog förkyld lagom till den röda torsdagen kristi himmelsfärd. Jag passar in de lediga dagarna bra, så att jag slipper jobba fulla veckor när jag är förkyld, utan att behöva ta ut någon sjukdag. Perfekt! Fast det blir lite tråkigt att bara ligga och snyta mig när jag för ovanlighetens skull är hemma i Göteborg en torsdag.

Det var inte ofta jag klippte naglarna när jag jobbade på ICA. Då gick naglarna av så fort jag visade mig på jobbet, och jag lade snarare ner mycket tid på att få dem att växa, inte på att få dem kortare. Men om alla naglar hade gått av utom en, så hände det att jag tog fram nagelklipparen för att jämna ut det hela.

Nu måste jag plötsligt klippa naglarna för att de annars blir för långa. Jag trodde inte att naglar kunde bli för långa. Ju längre desto bättre, liksom. Men det har visat sig att det finns en längd som gör att det känns väldigt obekvämt om naglarna överstiger. Och de går inte av av sig själva längre, så det blir till att klippa dem nu och då.

Problemet är att jag inte har vant mig vid att naglar måste klippas, så jag tar inte med mig min nagelklippare i veckorna när jag jobbar borta. Det här leder till att jag kan känna mig obekväm i flera dagar om mina naglar växer ut förbi obehaglighetsgränsen på måndagen och jag inte kommer hem till nagelklipparen förrän på fredagen. I värsta fall får jag fila ner dem lite med min nagelfil som jag självklart har med mig överallt jag går. Men det är inte samma sak.

I helgen när jag äntligen fick tillfälle att klippa naglarna var de såhär långa:

Efter en omgång med både nagelklipparen, nagelfilen och nagellacket såg de istället ut såhär:

Det kanske inte ser ut som någon stor skillnad, men det känns mycket bättre. Och jag hade inte klarat av det med enbart en nagelfil.

Äntligen har mina produkter från Dermalogica kommit! Strax efter att jag hade beställt dem tog min fuktkräm slut. Så nu har jag använt min gamla fuktkräm i nästan två veckor. Jag förstår inte hur jag stod ut med den förut. Den är hemsk! Ansiktet känns helt kladdigt och instängt.

Askmolnet såg till att det inte fanns en chans att mina produkter skulle hinna bli hitflugna från USA innan jag åkte på min tvåveckorsvistelse till Uppsala. Sedan störde det mig enormt att jag inte kunde hämta ut dem direkt när Totte berättade att de hade anlänt i Göteborg. Men idag var jag äntligen och hämtade ut dem på posten. Det ska bli underbart att tvätta ansiktet ikväll! Må jag alltid beställa nya produkter i god tid i fortsättningen!

Nu är jag äntligen på väg hem, efter att ha spenderat nästan två hela veckor i Uppsala hos mina föräldrar. Jag jobbar ju i Uppsala ganska ofta, så det är inte ovanligt att jag är där, men det är ganska ovanligt att jag stannar över helgen. Förra helgen var det dock sista april och då måste man ju vara i Uppsala, så Totte kom upp istället för att jag skulle åka ner. Så Totte har jag träffat, men jag har inte fått vara hemma något på två veckor, och jag saknar det.

Mest av allt saknar jag att få ta egna beslut om vad jag ska ägna min dag efter jobbet åt, utan att behöva förklara mig för någon. Det har varit ganska mycket klagande och pikande, fast kanske mest bara nyfikenhet om vad jag håller på med. Ibland vill man bara kunna sätta sig vid datorn och spela Country Life på Facebook när man kommer hem från jobbet. Man kanske inte vill behöva berätta för någon vad det är man gör och ännu mindre behöva berätta vad det går ut på och hur man spelar.

Vissa saker har jag inte ens förstått mig på när mina föräldrar klagar på mig. Mamma har uttryckligen förklarat för mig att jag går och lägger mig för tidigt, fast jag lägger mig så sent att jag inte ens får åtta timmars sömn, och är jättetrött dagen efter. Jag trodde att mammor skulle klaga på sina barn för att de går och lägger sig för sent, inte för tidigt. Så jag vill hem för att komma in i en sundare dygnsrytm där jag får gå och lägga mig tidigt utan att någon kommenterar på det.

Pappa frågar mig varje torsdag om jag vill ha pannkakor till middag. Varje torsdag svarar jag att jag inte vill ha några pannkakor för att de egentligen är en efterrätt och att jag kommer att laga något annat till mig att äta. Då suckar pappa. Det här börjar också bli ganska jobbigt. Tack snälla pappa för att du tänker på mig och frågar om jag vill ha pannkakor, och tack för att du kan tänka dig att göra dem åt mig! Men snälla sucka inte när jag inte vill ha. Jag har tillräckligt svårt att motivera för mig själv att jag ska hålla mig till nyttiga maträtter. Om jag måste försöka motivera det för dig också finns det stor risk att jag trillar dit och äter onyttigt igen. Det vill du väl inte? Så jag tycker att det ska bli skönt att komma hem så att jag kan äta nyttigt utan att behöva motivera mig.

Sist men inte minst ska det bli skönt att kunna göra något, vad som helst, utan att behöva känna att man är otrevlig och inte är med i gemenskapen, bara för att man inte sitter och tittar på TV med de andra. Ska jag behöva sitta och slötitta på ett program jag inte ens vill se, och känna mig stressad för att jag inte kommer att hinna lägga upp ett blogginlägg eller skicka ett mail som planerat? Eller borde jag inte kunna sätta mig vid datorn utan att folk kommer och är oroliga för mig och undrar varför jag inte vill vara med.

Det känns lite bakvänt att jag vill komma hem för att kunna leva mer sunt och hinna med, för mig, mer viktiga saker. När man bor hos sina föräldrar förväntar man sig att de ska klaga på en när man roar sig för mycket utan att ha tagit tag i det viktiga och sover för lite och äter fel. Men nu har jag bara fått klagomål på det jag gör som jag tycker känns vettigast, sundast och bäst för att jag ska må bra. Jag vill inte behöva förklara mig. Jag vill bara leva så och må bra.

Valdemar tror att han har mensvärk. Jag tror att det är jag som har mensvärk, och jag tror att Valdemar inte ens vet vad mensvärk är. Han tror bara att han har det för att jag har det, och för att han vill att jag ska tycka synd om honom när han vrider sig i magsmärtor. Han vill att jag ska vara snäll mot honom, precis som Totte är snäll mot mig när jag har mensvärk. Och så är jag säker på att han vill ha en ursäkt att smälla i sig en massa choklad.

I duschen, efter dagens träningspass, bestående av min vanliga löparrunda, kom jag på att jag måste hitta en ny runda som jag kan springa när vi har flyttat. Det känns jobbigt att behöva hitta en ny. Jag tycker att det är lättare och roligare att springa när man har fått in en rutin.

Men så kom jag på en bra idé. Det går ju en gammal beprövad löparrunda förbi, bara en bit ifrån vår nya lägenhet, nämligen Göteborgsvarvet. Den kan jag ju springa. Många har gjort det före mig, så det måste ju vara en bra runda.

Det finns dock två nackdelar med att ha Göteborgsvarvet som sin vanliga träningsrunda. För det första är den alldeles för lång. Man får lov att korta ner rundan oerhört mycket om man ska orka runt på 30 minuter en vanlig torsdagskväll. Men det är ju inte hela världen. Jag får väl springa den snutten som går förbi utanför oss och sedan vända och springa tillbaka efter en kvart. Det kan gå. Och efter ett tag kanske jag kommer mycket längre än jag gjorde i början.

För det andra inkluderar Göteborgsvarvet vissa gator som resten av året bara är till för bilar. Det kan bli jobbigt att springa alldeles ensam bland bilarna på vägen bara för att man tränar på samma runda som Göteborgsvarvet går en gång om året när trafiken är avstängd. Det här är svårt att komma runt. Jag antar att man skulle kunna se om det finns någon trottoar man kan springa på istället. Men om det nu går så bra att springa på trottoaren, varför stänger de då av hela vägen så att man kan springa på den när det är tävling? Kanske för att det är så många som springer då. Och jag är ju bara en. Det kan gå.

Om jag inte hittar någon annan bra runda som jag trivs med är alltså planen att jag ska springa en liten bit av Göteborgsvarvet när vi flyttar. När jag har kommit så långt att jag springer halva varvet, innan jag vänder och springer tillbaka, kan jag anmäla mig till det riktiga Göteborgsvarvet. Men jag tvivlar på att det kommer att hända inom någon snar framtid.

Jag hade helt glömt bort att jag skulle tråkblogga om middagsmaten, tills min syster påminde mig när vi åt lunch idag. Det gick väl sådär med maten under påsken, men nu har Totte och jag lite halvt bestämt oss för att köra ViktVäktardiet. Förhoppningsvis ska det gå bra. Jag känner mig ganska trött på godis såhär efter påsk i alla fall.

Idag ska jag äta mackor till middag. Jag vet att det låter lite tunt, men jag är faktiskt inte hungrigare än så. Jag och min syster har just varit ute och sprungit, så lite ost på mackan tror jag att jag är värd. Jag har inte börjat räkna ViktVäktarpoäng på riktigt än, men jag vet sedan tidigare ungefär hur mycket ost man kan ta på mackan och hur mycket macka man får.

Nu var ju egentligen hela vitsen med att blogga om maten, att jag skulle göra det efter att jag hade ätit. Direkt efter till och med. Men jag känner mig helt slut nu när jag har sprungit, och jag har verkligen inga planer på att äta något godis, så jag bloggar nu, och sedan borstar jag tänderna direkt efter att jag har ätit istället. Blir nog bra!

Träningsvärk. I hela kroppen. Har jag nu. Så går det när man ger sig ut och springer, efter att inte ha gjort det på hela, snöiga vintern. Men det är det värt. Det var skönt att springa igår och det är skönt att ha kommit igång. Nästa gång kommer jag inte att ha lika mycket träningsvärk efteråt. Det är bara stå ut nu, med andra ord.