36

Jag har inte räknat dem, men jag är övertygad om att det är en rimlig uppskattning av hur många gånger jag har nyst idag. Näsan rinner, halsen svider och huvudet dunkar. Jag mår skit. Tur att man inte behöver jobba idag oavsett. Hoppas att jag mår bättre imorgon!

Utan att ha bokat någon tid, bestämde jag mig för att klippa mig idag. Håret växer bara längre och längre, men jag är aldrig i samma stad tillräckligt länge för att planera in någon klippning. Så nu gjorde jag det utan att planera in det. Och det gick alldeles utmärkt.

När jag satt där i frisörstolen tog det inte lång tid innan vi kom in på ämnet bröllop. Det känns alldeles för tidigt för mig att gå omkring och säga att jag ska gifta mig, egentligen, men det ska jag ju faktiskt, så jag kan ju inte undvika att prata om det heller. Jag sa som det var, att jag ska gifta mig om ett och ett halvt år, att jag inte ville klippa bort för mycket för jag vill kunna ha långt hår då, men att hon kan klippa ganska mycket för det hinner ju växa ut bra mycket på ett och ett halvt år.

Efter att vi hade pratat om bröllop ett tag, både om inbjudningskort, blommor och frisörskans systers bröllop, så fick jag en liten utanför-kroppen-upplevelse. Jag såg mig själv sitta där i frisörstolen och vara en av de där, en av de blivande brudar som pratar om sitt stundande bröllop, som inte bara är en dröm, fantasi, vision eller ett hopp, utan verklighet. Jag satt där och pratade om mitt stundande bröllop som är verklighet. Det kändes riktigt bra när jag kom på det, fast samtidigt väldigt overkligt.

Färdigklippt och lite lockad i topparna gick jag sedan tillbaka till hotellrummet för att beundra min nya frisyr. Efter ett tag framför spegeln, med utsläppt böljande hår, och mobilkameran i högsta hugg, bestämde jag mig för att duscha och gå och lägga mig. Men då hände det som jag varken hade strävat efter eller förväntat mig, men verkligen välkomnar.

Med ett enda drag genom håret förvandlades min frisyr till en underbar uppsättning som jag mycket väl kan tänka mig att ha när jag gifter mig. Jag hade bara dragit handen genom håret för att samla ihop det och sätta upp det i en hästsvans, men med första draget fick jag med mig sådär lagom halvmycket hår, så att det varken var en hästsvans eller utsläppt, och de små lockarna i topparna av håret bredde ut sig över hela min rygg och ända upp till handen som jag höll där hästsvansen skulle sitta.

Jag blev som förstelnad. Utan att röra handen som höll i håret, sprang jag och hämtade min mobilkamera igen. Ni får ursäkta min (knappt befintliga) klädsel på kortet nedan. Jag var som sagt var på väg in i duschen. Men det här måste jag dela med världen. Det här kan vara min bröllopsfrisyr. (Den var förstås mycket snyggare i verkligheten än på kortet, sådär som det alltid är, speciellt med mobilkamerakort, men ni förstår konceptet.)

Både Totte och jag vaccinerade oss mot den nya influensan igår, fast vi gjorde det i olika städer. Det är skönt att få det gjort. Nu behöver jag inte fundera längre, på om jag ska göra det, när jag ska göra det och var jag ska göra det. Som tur är spelade det ingen roll alls att jag vaccinerade mig i ett annat län än jag är skriven.

Idag mår jag hyfsat okej, men det känns lite grann som att jag har en gris i armen. Den går omkring i överarmen där sprutan stack och bökar runt i min muskel. Om jag lyfter armen blir den arg, ramlar omkull och håller sig krampaktigt fast runt min muskel, så då gör det ont. Men när jag sitter stilla somnar den och är så snäll, så snäll. Hoppas att den inte tänker bo kvar alltför länge!

Nyss hemkommen från gymmet, sitter jag nu i soffan och betalar räkningar med datorn i knäet. Kroppen känner sig behagligt tömd på energi och jag vill absolut inte resa mig ur soffan. Samtidigt är jag pigg och ivrig att planera mina pengar på bästa sätt. Jag är full av energi rent hjärnverksamhetsmässigt.

Tråkigt nog har jag inte tagit med mig till soffan, alla räkningar jag behöver för att betala allt som ska betalas. Så här sitter jag, ovillig att röra mig, ivrig att ta itu med räkningarna, och får inte det hela att gå ihop.

Om jag reser på mig, går och hämtar den sista räkningen och sätter mig igen, så får jag betala mina räkningar som jag vill. Men i och med att kroppen inte alls vill röra på sig finns det risk för att jag tappar humöret om jag måste resa på mig ändå.

Ifall jag sitter kvar får kroppen som den vill, lugn och ro. Men resten av mig kommer snabbt att bli uttråkad, understimulerad och irriterad för att jag inte får gjort det jag ska. Jag känner för att sitta still, men jag känner inte för att bara sitta som en zombie och titta på TV eller något.

Det bästa vore om jag genom att tänka på en sak, kunde få den att komma till mig. Då skulle jag kunna sitta här helt stilla och vila kroppen, medan jag kunde hitta på precis vad jag ville med min hjärna.

Men tyvärr är det sällan mina superbra lösningar är fysiskt eller faktiskt möjliga att utföra i den här världen, så det blir till att välja mellan att tvinga upp min helt orkeslösa kropp och hämta räkningen, eller få min jättepigga hjärna full av energi att somna eller nöja sig med någon slappare aktivitet. Bara att välja. Suck!

Blåmärket på bilden sitter på mitt lår, nära knävecket. Det gjorde fruktansvärt ont när jag gick in i soffbordet igår, men aldrig kunde jag väl tänka mig att det var såhär illa. Jag har aldrig någonsin förut haft ett så mörkblått blåmärke som det här. Det gör ont när man nuddar det och känns nästan hårt att trycka på. Stort är det också. Jag måste vara mer försiktig i vardagsrummet. Det är inte första gången jag går in i det soffbordet. Men det är första gången jag får ett blåmärke som ser ut såhär.

Plötsligt är jag inte trött och uttråkad längre. Plötsligt behöver jag inte tvinga mig själv att sätta igång med saker för att få dem gjorda. Plötsligt gör inte blotta tanken på att behöva sätta i sladden och starta datorn, för att få blogga, mig att sucka. Plötsligt plockar jag bara undan saker efter Totte direkt, utan att ens tänka på att börja skälla på honom. Plötsligt orkar jag göra saker, till och med gå och lägga mig.

Det beror nog på flera saker, att jag har fått nyfunnen energi. Jag har ägnat mig åt saker jag nästan hade glömt bort att jag tyckte var kul, till exempel bakat chokladbiskvier och läst bok. Jag har slutat oroa mig för att jag inte kommer att klara tentan i Företagsekonomi och insett att det är omöjligt att klara den med tanke på hur lite tid jag har till att plugga, och att det därför är onödigt att oroa sig som om det fanns något att göra åt saken. Jag har sovit mindre, vilket i och för sig både borde och har gjort mig tröttare. Fast bara tröttare som i sömnigare, inte tröttare som i orkar mindre. Att jag har sovit mindre gör i sin tur att jag har hunnit med mer på dagen och känt mig mer nöjd när jag väl lägger mig för att sova.

Den främsta anledningen till att jag bubblar av energi nu, tror jag ändå är att jag är på väg att flytta tillbaka hem till Totte. Jag tog med mig två stora resväskor fulla med saker idag när jag åkte hem till Göteborg. Jag ska bara vara här över helgen nu. Men sedan har jag bara en vecka till i Uppsala, så de flesta grejerna behöver jag inte ha kvar där längre. Att jag vet att det är nära till att jag får träffa Totte varje dag igen gör att jag känner mig levande. Jag kan allt. Jag orkar allt. Jag vill allt. Jag är kär, och snart är vi tillsammans igen.

Kanske visar min kropp demonstrativ att den aldrig vill jobba i kassan igen, kanske njuter den av friheten att kunna dricka vatten när den vill. Resultatet är i alla fall att jag kissar sjukt mycket oftare än jag gjorde när jag jobbade på ICA.

På den tiden fick jag inte välja själv exakt när jag skulle gå på toa. Det enklaste var ju att kissa när man hade rast och hålla sig när man satt i kassan. I nödfall var man väl tvungen att ringa på någon som satte sig och tog över kassan ett tag om man verkligen höll på att kissa på sig, men annars höll jag mig till att kissa på rasterna.

När jag jobbade ett femtimmarspass på ICA hade jag en rast. Alltså kissade jag en gång på fem timmar. Nu när jag kan gå och kissa när jag vill har jag oftast varit på toa fjorton gånger redan, när jag har jobbat fem timmar. Nä, men i alla fall fem gånger, helt ärligt. Jag vet inte om jag tycker om det här. Men det är ju bra att jag kan kissa när jag vill. Och det är nog faktiskt mest för att jag dricker mer vatten nu. Jag drack bara på rasterna också förut. Nu har jag alltid ett glas vatten på skrivbordet.

Hur jag än gör blir temperaturen inte riktigt bra i rummet jag bor i. När jag sänker värmen på elementet fryser jag och när jag höjer värmen blir det vid vissa tillfällen så varmt att jag mår illa. Det känns inte som att temperaturen i det här rummet håller sig konstant ens om man låter elementet stå på samma temperatur hela tiden.

När det är så varmt att jag inte kan sova tänker jag att det får vara slut på det här nu. Om det inte går att hitta en bra temperatur så är det i alla fall bättre att ställa elementet på lite kallare än nödvändigt, så att jag åtminstone aldrig behöver känna mig såhär dålig igen. Sedan sänker jag elementet.

Nästa morgon vaknar jag upp och fryser så mycket att jag vägrar att gå ur sängen förrän jag absolut måste. Då tänker jag att hur illa jag än mådde igår så kan det inte vara värre att ha det lite extra mysigt varmt, än det är att frysa såhär så att man knappt kan röra fingrarna. Sedan höjer jag värmen på elementet.

Däremellan höjer och sänker jag värmen på elementet flera gånger om dagen när jag känner att jag inte riktigt trivs. Några gånger beror sänkandet säkert på att jag har varit runt i huset och hållit igång, och därför är så varm inifrån att jag hellre vill ha det svalt omkring mig. Medan höjningarna flera gånger beror på att jag nyss har varit ute och blivit kall och vill få upp värmen så fort som möjligt.

Sommaren är mycket bättre än vintern. Då vet man vad som gäller. Det är alltid varmt, så behöver man göra något så är det alltid att svalka sig. Och råkar man svalka sig för mycket så blir man alltid varm igen utan att man behöver anstränga sig. Men jag tror inte att problemet jag har nu nödvändigtvis bara är kopplat till att det är vinter. Det måste vara något extra konstigt med det här elementet också, eller det här rummet. Hemma brukar jag bara höja elementen till max och sedan ändå alltid frysa. Dessa temperatursvängningar är mystiska. Vi får se hur det går i natt!