Pappa visade mig några bilder som han använder för att testa sina kunskaper i Photoshop idag. På den ena bilden hade han sminkat mig med hemsk, blå ögonskugga. Men det var inte ögonskuggan jag reagerade starkast på, utan min tydliga, oretuscherade dubbelhaka. Bilden var från i somras, så jag förstår att jag fortfarande ser ut sådär. Det är hemskt!

Den andra bilden var ca fyra år gammal. Pappa hade gjort så att jag hade tre huvuden, men min kropp i övrigt hade han inte rört. Jag hade en halvtajt tröja på mig och slogs direkt av hur smal jag var. Det borde inte förvåna mig, för jag vet ju att jag har gått upp ganska mycket i vikt sedan dess. Men det var ändå smått chockande att se hur mycket det syns på min kropp.

De här bilderna gav mig den motivation jag behövde för att ta tag i min hälsa igen. Jag tog genast på mig träningskläderna och gav mig iväg ut och sprang. Nu ska jag göra upp en plan för träning och nyttig mat under nästa vecka. Jag vill absolut sätta igång omedelbart. Sedan får jag se till att inte glömma de där bilderna om jag känner mig sugen på godis eller tänker att jag är för trött för att träna.

Jag vill verkligen bli så vältränad som jag var på bilden igen, och det borde ju gå, med tanke på att det är jag själv som har sett ut så. Det är inte något overkligt kändisideal jag eftersträvar. Och på bilden var jag smal och vältränad efter en tids hårt arbete med att gå ner i vikt från att ha vägt mer än jag gör idag. Det är alltså absolut inte så att jag aldrig kan ta mig dit igen när jag väl har släppt den formen. Jag tog mig dit en gång förut och jag ska ta mig dit igen. Den resan börjar nu!

Jag har varit oerhört trött den här veckan. I och för sig har det hänt mycket och jag har jobbat hårt, men jag tycker ändå att jag borde känna mig hyfsat pigg när jag har fått sova mer än åtta timmar. I natt fick jag åtta timmar och natten innan hela nio timmar. Ändå var jag så trött på jobbet idag att jag bara gjorde klart det viktigaste på slutet och gick hem tidigare. Det är ju ingen idé att vara kvar när jag håller på att somna.

Varje gång väckarklockan har ringt den här veckan, förutom morgonen i Umeå, har jag snoozat och knappt trott att det är sanning att det är dags att gå upp. Det har känts som att klockan har ringt och väckt mig mitt i natten, fast jag har sovit åtta timmar när den ringt. Efter många snoozningar har jag motvilligt tvingat upp mig och sedan sovit istället för att plugga på bussen. Jag tycker inte alls om det. Det är mycket roligare att vara pigg. Men när det inte ens hjälper att gå och lägga sig i tid så vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Faktum är att jag tror att jag är sjuk. Det känns faktiskt lite som att linserna vill ut, och jag tänker inte helt klart. Men mamma säger att jag inte får bli sjuk förrän tidigast på söndag för hon, jag och min syster ska till Stockholm i helgen och sova på hotell. Tyvärr vet jag att det inte brukar gå att låtsas vara frisk. Jag får helt enkelt sova minst åtta timmar i natt med, och hoppas att det hjälper den här gången.

När jag jobbade i kassan på ICA gick mina naglar av hela tiden. Men jag kunde ha hur galna färger som helst på nagellacket. Nu när jag jobbar som administratör på ett kontor, växer sig mina naglar långa och fina. Men jag försöker hålla mig till diskreta färger på nagellacket så att det framstår som att jag har koll.

Trots för- och nackdelar med både kassan och kontoret föredrar jag det läge jag är i nu. Det känns så underbart att ha naglar som inte har gått av, och jag tror faktiskt att jag gillar de diskreta färgerna. Det räcker om jag får ta till en färgstark scarf på jobbet. Kanske måla något fint, färgstarkt mönster på naglarna någon gång ibland bara.

Nu ser naglarna ut såhär:

Tjejmilen är sprungen nu. Till och med av mig. Jag kom helt av mig i träningen när jag blev sjuk, så jag hade, innan idag, aldrig sprungit längre än 5 km. Då tycker jag att det är riktigt duktigt av mig att springa en hel mil, vilket är dubbelt så långt. Jag sprang alltså hela milen. Inget fuskande med att gå här inte.

Min tid är inget att skryta med, men sedan hade jag egentligen inga ambitioner att springa på något viss tid heller. För mig var det viktigast att klara av att springa hela. Jag gick i mål på en timme, 22 minuter och 44 sekunder. Min beräkning att det skulle ta ca en och en halv timme stämde alltså ganska bra.

Det var extremt jobbigt att springa vissa partier. Ibland när det var jobbigt saktade jag ner och sprang lite långsammare. Då kändes det bra, och jag såg ingen vits med att sakta ner ännu mer och gå. Ibland när det var jobbigt ökade jag farten istället. Då vaknar man till och får nya krafter. Plus att man blir av med skiten fortare om man springer fortare och går i mål tidigare.

Absolut sista biten in i mål ökade jag farten jättemycket och spurtade in i mål. Då hade jag egentligen inga krafter alls kvar, men på det sättet blev jag snabbt klar. Efter mållinjen kändes det som att jag andades genom ett sugrör. Det hade inte varit något problem med andningen på hela loppet, men jag tror att den sista spurten egentligen var mer än mina lungor var med på.

Nu, såhär i efterhand, tänker jag: ”Är det så lätt att springa en mil?”. Lätt var det ju egentligen inte. Det var skitjobbigt. Men jag klarade ju av det, utan att ha sprungit längre än 5 km förut, och utan att ha tränat nästan någonting den senaste månaden. Så det måste nog vara ganska lätt. Tänk vad bra det kommer att gå nästa år om jag faktiskt ser till att träna ordentligt innan.

För att summera det hela är jag nöjd. Nöjd för att vara första gången jag springer en mil. Nöjd för att klara att springa hela, fast jag inte har tränat så mycket. Nu är jag taggad att löpträna mer och klara att springa Tjejmilen på en bra tid nästa år. Vad som är en bra tid får jag avgöra när det närmar sig. Men huvudsaken är att jag gör som jag gjorde idag, även nästa år: Mitt Bästa!

Valdemar och jag har varit ganska hängiga hela dagen, båda två. Valdis tror att han har flodhästinfluensan eller möjligen gröna flodhäst. Jag vet inte om jag fortfarande är sjuk eller om jag bara är trött för att jag inte kunde sova på hela natten. Det är nog dags för oss att gå och lägga oss nu, så får vi hoppas att vi mår bättre imorgon.

Anledningen till att vi inte redan har gått och lagt oss är att jag har sökt ett jobb som mäklarassistent och kollat upp en utbildning till mäklare. Utbildningen startar inte igen förrän om ett år så jag får ha tålamod om jag ska gå den. Men jobbet som assistent kanske jag kan få redan nu. I så fall kan jag få lite erfarenhet och se om jag tycker om mäklarbranschen innan jag ägnar två år till att plugga till mäklare.

Tjejmilen närmar sig med stormsteg och här ligger jag i soffan, sjuk. Det kommer nog inte att bli så roligt som jag hoppades på att springa tjejmilen. Även om jag hinner bli frisk innan loppet, så kommer jag inte att ha tränat så mycket alls sista tiden innan loppet. Jag kan alltså inte räkna med att slå några personliga rekord. Frågan är om jag ens ska försöka springa eller om jag bara ska satsa på att ta mig runt genom att gå. Runt ska jag i alla fall. Jag ger inte upp bara för att jag är förkyld och inte har tränat på två månader.

Om jag bara klarar att ta mig runt så kommer det att kännas mycket bättre inför nästa års tjejmil. Jag ser det här som en uppvärmning och en genrepetition, så att jag vet hur det fungerar nästa år när jag ska försöka få en bra tid. I år ska jag runt. Nästa år ska jag springa hela och gärna på en bra tid. Så jag vet inte om jag är nervös eller inte. Jag är mer nervös för att det ska bli skitjobbigt än för att jag inte ska klara det. Men det är väl illa nog.

Förkylningar är det värsta jag vet. När jag har mycket att göra hemma, men måste jobba, så blir jag ganska stressad. Det blir inte så mycket gjort hemma som jag vill, men då behöver jag i alla fall inte tänka på det hela dagen, för jag är på jobbet. Nu när jag är förkyld och hemma från jobbet blir jag tokstressad. Jag ligger bara hemma i soffan hela dagarna och ser allt som måste göras, men orkar inte ta tag i det. Det är som tortyr.

Så länge jag sover eller bara tittar på TV utan att tänka så går det ganska bra. Men i vissa stunder är jag tillräckligt frisk för att tänka ut hur man skulle kunna lösa en del saker här hemma. Då ligger jag och tänker på vilken sak man skulle kunna lägga var, var man kan sätta upp en viss hylla eller hur man ska dra en viss sladd så att den inte syns. Men sedan vill jag utföra, och då räcker inte orken till. Det är knappt att jag tar mig upp ur soffan för att hämta ett glas vatten om jag är törstig. Det är inte troligt att jag ska orka flytta runt, spika upp och dra omkring.

Jag tänker ibland att jag lika gärna kunde ha jobbat om jag ändå inte får något gjort här hemma. Men då tänker jag ju fel. Jag är inte hemma för att få något gjort. Jag är hemma för att jag inte orkar jobba. Det är alltså meningen att jag inte ska få någonting gjort någonstans när jag är sjuk. Detta är hemskt! Sedan blir det inte bättre när jag sneglar på Totte som sitter vid datorn och inte förstår skillnaden alls mellan att vara ledig och sjuk. För när han är hemma och sjuk gör han samma sak som när han är hemma och ledig: sitter vid datorn. Så är det inte för mig. För mig är det en enorm skillnad mellan att vara ledig och att vara sjuk. Jag får mer gjort hemma när jag jobbar än när jag är sjuk, för då orkar jag i alla fall ta tag i några saker före eller efter jobbet. När jag är sjuk blir ingenting gjort. Fy vad det är hemskt! Nu vill jag bli frisk.

Det här hade varit en perfekt dag att vara frisk. Jag har sovit ordentligt i natt. Jag känner för att jobba. Jag har ett lagom långt kvällspass och jag ska vara ledig i två dagar efteråt. Jag är taggad att löpträna inför tjejmilen och jag är i full gång med sorteringen av saker som aldrig mer ska få vara osorterade i källaren.

Därför är jag villig att påstå att jag inte har känt efter för mycket eller bara inbillar mig att jag är sjuk fast jag egentligen bara är ledsen och inte vill jobba. Trots uteblivet snor, utebliven feber och uteblivet halsont är jag helt övertygad att förvirringen och tröttheten jag känner just nu innebär att jag verkligen har blivit sjuk.

Varje gång jag är förkyld önskar jag att jag kunde få normala symptom som andra människor får när de är förkylda. Annars är det så svårt att förklara sig när man ska sjukanmäla sig från jobbet. Nej, jag har inte feber och inte ont i halsen, men jag är sjuk ändå, jag lovar. Det låter liksom inte så bra. Jag är den enda som vet skillnaden mellan att inte vilja/orka jobba och att faktiskt vara sjuk. Ibland blir till och med jag osäker.

Men den här gången är jag säker på att jag faktiskt är sjuk. För idag hade det varit perfekt att vara frisk. Jag har ingen anledning i världen att låtsas vara sjuk. Så därför känns det skönt att jag vet att jag är sjuk på riktigt. Det är synd att det hade varit mycket besvärligare att bli sjuk när jag vill vara sjuk. Då hade jag inte blivit så glad över att jag blir sjuk nu när jag verkligen vill vara frisk.