På mer än ett sätt är springa som att cykla. Man tar sig snabbare fram än genom att gå. Man föredrar ryggsäck framför handväska, om man överhuvudtaget måste ha någonting med sig. Man tar sig fort fram även där det inte går att ta sig fram med bil. Men det jag upptäckte idag var att springa är som att cykla, för när man en gång har lärt sig det så sitter det i ryggmärgen.

Första gången jag gav mig iväg ut och sprang för ungefär ett år sedan kändes det konstigt och besvärligt. Jag orkade inte springa hela rundan, utan var tvungen att varva med att gå. Dessutom fick jag håll. Efter ett tag hade jag tränat upp mig så att det kändes lätt att springa. Jag behöver inte gå någonting när jag springer min vanliga runda och jag får väldigt sällan håll. Jag trodde att jag hade fått bättre kondition och i övrigt var mer vältränad.

Nu var det en hel månad sedan jag sprang sist, när jag gav mig av. Jag har haft semester, ätit för mycket, latat mig för mycket och allmänt förfallit. Det finns inte en chans att jag har lika bra kondition och är lika vältränad som när jag sprang varje vecka. Kondition är en färskvara. Ändå visade det sig, när jag kom iväg, att det kändes lätt att springa. Jag behövde inte gå någonting och det kändes bara pyttelite som att jag skulle få håll. Det var inte på långa vägar så jobbigt att springa som det var de första fem gångerna när jag lärde mig springa från början. Jag kunde redan springa nu, så jag behövde inte lära mig igen.

Det är nog både positivt och negativt att det är så här. Det positiva är att jag inte behöver oroa mig om jag är på semester eller är sjuk ett tag. Jag kan plocka upp löparträningen där jag lämnade den, så att säga. Men det negativa är att jag blir mindre motiverad att faktisk träna då. Om jag ändå klarar av att springa lika bra som vanligt när jag inte har tränat på en månad, då kanske jag lika gärna kan låta bli att träna och sedan springa ett lopp lika bra ändå. Riktigt så är det väl inte, men jag börjar ju undra när till och med tiden idag bara var några sekunder sämre än vanligt. Nej, springa är som att cykla; Det är roligare att göra det än att låta bli.

Titta vilka fina naglar jag har nu! Jag hittade några gamla nageltatueringar som jag tyckte passade alldeles utmärkt nu på sista sommarsemesterveckan. Silverblommorna blev jättefina mot mitt rosa nagellack. Man mår så mycket bättre när man har nymålade naglar!

Min hals gjorde så ont i natt att jag knappt kunde sova. Till slut gick jag upp, tidigare än jag behövde, bara för att det gjorde så ont. Halsontet kommer väldigt olägligt. Det är idag vi åker iväg på kryssning till Tallinn och S:t Petersburg. Jag vill vara pigg och glad, och framförallt frisk.

Halsont är väl i och för sig alltid olägligt. Men det är extra olägligt när man inte bara får ligga kvar i sängen och äta glass. Fast jag får säkert ligga kvar i sängen på hytten och äta glass om jag vill. Men då missar jag ju hela upplevelsen. Nej, jag hade hellre blivit sjuk min sista semestervecka. Då har jag inget inplanerat, så jag hade bara kunnat ligga hemma och vara sjuk, utan att känna att jag missar något.

Jag har tagit en Alvedon, så det känns lite bättre nu. Men det är absolut inte bra. Hoppas att det går över snabbt. Eller att jag har så kul på kryssningen att jag glömmer bort att det gör ont. Det värsta vore om jag blir ordentligt förkyld, så att jag måste ta ur linserna och gå med glasögon hela kryssningen. Det är så besvärligt med glasögon. Nej, positiva tankar nu! Jag kommer att bli frisk inom några timmar!

Ibland känner jag att jag skulle vilja kissa så att det räcker för två gånger. Det är tråkigt att behöva gå runt och vara kissnödig, speciellt på stan där man inte har tillgång till toaletter hur som helst. Då skulle det vara bra om man kunde kissa i förväg.

Jag brukar kissa innan jag åker hemifrån, så att jag inte blir kissnödig direkt när jag ger mig av. Men man kan ju bara kissa ut det lilla kiss som har samlats. Jag skulle vilja kunna dubbelkissa, så att jag kissar ut det kiss jag har i mig och sedan fortsätter med att kissa lika mycket till. Då ligger jag på minus, så att jag kan dricka så mycket vatten som jag i vanliga fall skulle bli kissnödig av, fast utan att känna mig kissnödig. Det enda som händer är att jag inte är på minus längre. Sedan, när jag har druckit lika mycket vatten till, så blir jag kissnödig som vanligt. Då skulle man kunna gå på stan längre, utan problem.

Tyvärr går det inte att ändra på kroppsfunktionerna hur man vill, så jag får fortsätta med att enkelkissa i förväg och sedan bli kissnödig tidigare. Ifall jag vill dubbelkissa så får jag göra det i efterhand genom att strunta i att kissa tills jag är så kissnödig att jag kan kissa för två. Det värsta med det är att man inte klarar av att gå omkring på stan och prova kläder mot slutet för då kissar man väl på sig. Nej, jag får ge upp det här med att dubbelkissa helt. Lyckligtvis klarar jag mig ganska länge på en enkelkissning.

Hur roligt kalaset än är och hur god tårtan än är så tycker jag nästan alltid att resterna dagen efter är bättre. Det har nog mycket att göra med att all stress har släppt dagen efter och att alla gäster har gått hem. Dagen efter äter man bara av tårtan för att man är så himla sugen på den, inte för att det är dags att äta tårta enligt planeringen för festen, som dagen innan. Man kan mysa ner sig i soffan med slappa kläder på sig, ensam eller med bara sin käresta som sällskap, och äta av glassen direkt ur förpackningen. Det finns ingen press.

Kanske är det därför jag alltid bakar för mycket att bjuda på. Jag vill att det ska bli rester över. Det är inte alltid kvaliteten av resterna är lika bra som den nybakade produkten, men den kan smaka bättre ändå. För första gången man åt den kanske man inte alls var sugen och aldrig skulle ha valt att äta den om det inte vara kalas. Så efter hårt jobb och ett perfekt kalas sitter jag ensam kvar när lugnet har infunnit sig och äter upp resterna tillsammans med Totte. Ingen press, ingen stress, bara Totte och jag och goda rester som vi äter bara för att vi vill.

Vaknade i morse av att jag inte kunde andas. Det var skönt att vakna, men det var jobbigt att fortfarande inte kunna andas. Jag låg med ansiktet mot kudden och halsen sträckt på ett konstigt sätt. Jag tror att jag hade råkat svälja fel i den positionen eller något. Det gick bra att andas igen efter att jag vänt på mig och harklat mig lite.

Man gör skumma saker ibland när man sover. Det känns bra att kroppen har koll på de viktigaste funktionerna, så att man vaknar och kan styra upp situationen, istället för att bara ligga kvar och dö. Jag hoppas att man vaknar innan det händer något allvarligt med en arm också, om man ligger på den så att den somnar. Jag har vaknat upp flera gånger med bortdomnad arm, men det har aldrig varit något fel på den när den har fått vakna. Jag vet inte om det är farligt om armen sover hela natten, och om man i så fall vaknar på grund av det.

Att spotta på kudden ligger tydligen på gränsen för vad som är farligt nog att vakna av. Jag har spottat på kudden vid tre olika tillfällen och varje gång har jag sovit när jag gjorde det och drömt att jag spottat i ett handfat eller på gräset. Men jag har vaknat precis när jag har spottat klart, så att jag inte lägger huvudet i spottet. Det var i och för sig länge sedan sist nu. Jag har nog slutat upp med de fasonerna.

För att komma ihåg att ta mitt penicillin de här tio dagarna har jag gjort en kom-ihåg-lapp. Mitt liv är så rörigt och ser olika ut varje dag, så det är omöjligt för mig att komma ihåg i huvudet om jag har tagit min medicin eller inte. Jag har inga fasta punkter att ta medicinen i samband med. Jag äter inte frukost varje dag. Jag åker inte till jobbet varje dag. Jag tränar inte varje dag. Det är knappt att jag går och lägger mig varje dag. En del dagar äter jag frukost två gånger.

Det är inte så många dagar kvar på min penicillinkur nu. Mitt finger har blivit bättre, men det är fortfarande inte helt bra. Det går fortfarande inte att böja ordentligt. Vi får se hur bra det är när kuren är klar. Jag har hört att det kan ta flera månader för svullnaden att gå ner när man har blivit stucken av en fjärsing, så jag har inga förhoppningar om att fingret ska vara helt bra på måndag. Men så länge det inte är farligt eller gör ont så får det gärna vara lite svullet ett tag till. Bara folk slutar prata om det.

Återigen glömde jag att äta något på hela dagen, innan det var dags att åka till jobbet. Värst vad det ska vara svårt att komma ihåg sådana enkla saker. Jag skyller på brist på rutiner som vanligt. Jag gick inte riktigt upp idag, utan gled mer ur sängen direkt till soffan med datorn i knäet. Sedan klädde jag på mig och sådant lite gradvis i små pauser från mitt datoranvändande. Jag blev aldrig hungrig. Inte ens när jag tittade på klockan och såg att jag skulle åka till jobbet snart var jag hungrig. Men det var då jag kom på att jag inte hade ätit något, och att jag inte skulle hinna äta något heller.

Det händer alldeles för ofta att jag glömmer bort att jag ska äta när jag är ensam hemma vid lunchtid. Vad som nu är lunchtid när man går upp klockan 11.00 och börjar jobba klockan 17.00 På något sätt känns det som att jag inte borde tvinga mig själv att göra i ordning lunch om jag inte är hungrig. Fast om jag glömmer bort att äta blir jag ju desto hungrigare på jobbet, och det är ju inte bra.

När jag är hemma har jag möjlighet att laga mat när som helst, men då glömmer jag bort det för att jag inte är hungrig. När jag sedan är på jobbet har jag tio minuter på mig att äta något, vid en tidpunkt som jag inte själv bestämmer och då är jag jättehungrig för att jag inte har ätit på hela dagen. Det är som en ond cirkel. Men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Det är så tråkigt att tvinga sig själv av äta lunch hemma, ensam, när man inte är hungrig. Jag får skaffa ett kontorstidsjobb.