Det blev inte så farligt mycket frossande här ikväll, trots att jag är ensam hemma. Men det blev ganska sen middag. Jag kollade klart på Fringe innan jag nu bloggar, men jag åt ändå klart rätt sent. Bland annat på grund av ett långt telefonsamtal mitt i maten.

Först försökte jag äta köttfärspajen som Totte hade lämnat åt mig. Men det visade sig att det var linser i den, så jag klarade inte av att äta den på grund av konsistensen. Sedan gjorde jag idealmakaroner och åt.

Totte föreslog kladdkaka till efterrätt som i så fall skulle ätas vid kvart i tolv på natten, när han kommer hem från jobbet. Det lät inte som ett helt orimligt förslag, men jag är faktiskt inte alls sugen. Just nu känner jag bara för att gå och lägga mig, så jag gör nog det.

I helgen tror jag inte att jag ska tråkblogga om middagsmaten. Problemet med att sitta kvar och vara sugen på godis gäller mest på vardagar. På helgerna får man ju göra roliga saker som man gillar att göra, och man måste inte gå och lägga sig någon viss tid. Alltså hittar man på andra saker än att sitta framför TV:n och vara sugen på godis.

Det där gick ju ganska dåligt, det där. Jag åt köttfärssås och pasta till middag. Inte så jättedåligt, men resten var det värre med. För det första åt jag alldeles för mycket, i och med att jag åker hem till Göteborg imorgon. Ifall jag inte skulle göra det hade jag nog gjort en matlåda av hälften. Men nu är det som det är, och jag har väldigt svårt att tycka att det är okej att slänga maten som jag har stått och slavat vid spisen för att åstadkomma, även om det innebär att jag får sundare matvanor. Därför åt jag upp nästan allt. Portionsstorlek, misslyckat!

För det andra så var jag mitt inne i ett TV-program när jag hade ätit klart, så jag ville inte gå och blogga direkt. Jag ville förstås se klart programmet så att jag fick veta hur det gick. Det här är väl inte så hemskt i och för sig, har jag kommit på. Om målet fortfarande är att gå och blogga så fort man går från TV:n, så gör det inget att man sitter kvar ett tag. Huvudsaken är att man inte går iväg för att hämta godis, eller sitter kvar tills man är så uttråkad att man inte vet vad man ska göra, och därför letar efter godis. Att blogga efter maten, istället för att äta godis, hyfsat godkänt!

Den stora boven i dramat var att pappa informerade mig om att det är våffeldagen idag. Följaktligen gjorde pappa våfflor till hela familjen. Jag vägrade att äta våfflor istället för middag, men jag tog en våffla till efterrätt. Trots att jag skulle blogga för att undvika efterrätt åt jag alltså efterrätt. Det var inte bra. Att undvika efterrätt, misslyckat!

Nya tag imorgon. Det blir en farlig dag. Hemma i Göteborg igen utan att jag vet vad, om något, det finns i kylskåpet. Totte jobbar kväll, så jag får äta middag ensam hemma. Lutar åt att jag ska göra något som är enkelt att laga, oavsett hur onyttigt det är. Sedan finns det ju ingen som ser om jag äter godis. Farligt!

Jag tänker börja blogga om vad jag äter till middag. Fruktansvärt tråkig läsning, men förhoppningsvis får det mig att välja nyttigare måltider. Dessutom får det bort mig från platsen där jag äter middagen (oftast framför TV:n), så att jag inte sitter kvar och blir sugen på efterrätt.

Ett alternativ jag har funderat på är att gå en promenad direkt efter maten. Då sitter jag inte heller kvar och blir sugen. Men det är nog lättare att få mig till datorn än ut genom dörren, när jag egentligen bara vill sitta kvar och lata mig.

Tanken är alltså att jag ska få bättre matvanor och mindre sötsug. Om det fungerar eller inte märker vi väl om ett tag. Just nu vet jag inte vad jag ska äta till middag ikväll. Det blir nog något med köttfärs. Jag återkommer – direkt efter maten!

Min hud har fått en helt ny tillvaro. Min syster har introducerat mig för Dermalogica och deras produkter. Det är som dag och natt jämfört med mina gamla ansiktsvårdsprodukter. Nu är jag i himlen, och förhoppningsvis betyder det här att jag inte kommer att få rynkor lika fort.

Förut brydde jag mig inte så mycket om vad jag tvättade ansiktet med för produkter. Huvudsaken är väl att man inte tvättar sig med tvål, tänkte jag. Senare började jag fundera på om olika märken faktiskt hade bättre produkter än andra märken, men jag orkade inte testa mig fram, så jag valde bara ett märke och tyckte att det funkade.

Nu förstår jag att det är väldigt stor skillnad på olika märkens produkter, och kanske framförallt prisvärt att inte köpa de billigaste produkterna. Det är möjligt att det finns andra, dyra, märken som är nästan lika bra Dermalogica. Men jämfört med den billiga skit jag tvättade ansiktet med förut så är det här en helt annan värld.

Tack, syster, för att du visade mig dessa produkter! Jag hade aldrig orkat bry mig tillräckligt mycket för att leta mig fram till dem själv. Nu kommer jag att ha fin hy istället för rynkig. Nu är det roligt att tvätta ansiktet, för jag känner att det verkligen hjälper. Underbart!

Det är till och med så att jag blir intresserad av vad det finns för andra saker jag kan förbättra i min kroppsvård. Ny handkräm är eventuellt på gång, också med hjälp av min syster. Kanske är det faktiskt värt det att orka göra hårinpackningar emellanåt också, om man hittar rätt produkter. Tidigare har jag trott att skillnaden är marginell och alldeles för liten för att jag ska orka göra något åt min hud och mitt hår. Men om det blir roligt att syssla med kroppsvård och dessutom faktiskt hjälper, så ska jag nog orka med. Fast jag känner fortfarande inte för att testa mig fram. Det kan ju ta evigheter! Så tipsa mig, ni som vet, vad borde man göra för att vårda hela kroppen?

Min hand börjar ta skada av allt hålslagande och allt häftande jag gör på jobbet. Därför tyckte jag att jag var värd en ny hålslag som klarar mer än 30 papper och en ny häftapparat som klarar mer än 50 papper.

Beställda och levererade! Det är skönt när man har fria händer att själv avgöra vad man behöver på jobbet, och sedan bara köpa in det för företagets pengar. Men det är ju frihet under ansvar. Jag behöver ju faktiskt dessa saker för att inte få en arbetsskada i handen.

Tandhygienisten konstaterade idag att det inte var något fel på mina tänder, förutom lite tandsten på mina nedre framtänder. Tandstenen, och en hel bit tandkött, tog hon bort med hjälp av sitt vassa instrument. Ont gjorde det när tandköttet rök. Tandstenen gjorde inte ont att ta bort, men jag trodde att tänderna skulle lossna, så hårt som hon drog.

Nu behöver jag inte gå till tandläkaren igen förrän om ett och ett halvt år. Det är så skönt att jag aldrig har några problem med mina tänder. Förutom den enda gången jag var tvungen att borra och jag råkade svälja borren. Men det har inte gjort mig rädd för att gå till tandläkaren. Jag är konstig.

Det är inte en nyhet att jag periodvis äter alldeles för mycket godis. Jag borde minska ner till måttligt ätande. Hur nu det ska gå till. Men igår när jag tänkte på det här i duschen kom jag fram till att jag kan börja med att aldrig mer äta en viss chokladbit, och då kom jag på att Snickers är det perfekta godiset att sluta äta. Här kommer fem anledningarna att aldrig mer äta en Snickers:

1. Man blir tjock av att äta Snickers. I och för sig inte en anledning som uteslutande gäller för just Snickers, men det är en bra början.

2. Snickers är inte den godaste chokladbiten, så om man någon gång ska äta en chokladbit och bli tjock, så borde man välja en godare, som man verkligen njuter av. Daim och Mars är till exempel godare än Snickers.

3. Det finns numer en Naturdiet Mealbar med smak av kola och jordnötter. Den smakar lite grann som Snickers, fast inte riktigt. Hur som helst är det mycket bättre att köpa en sådan och äta, om man någon gång tänker hoppa över lunchen, istället för att köpa en Snickers och äta istället för lunch. Tyvärr har jag alltför många gånger ätit Snickers istället för lunch. Det är ganska länge sedan nu, men när det hände var det oftast för att jag inte hade tid att äta lunch vid lunchtid. Så när jag gick förbi en affär tänkte jag att jag borde köpa något att äta som mättar tills jag har tid att äta lunch. Det snabbaste och mest mättande jag kunde komma på var alltid Snickers. Och den blev jag riktigt mätt av. Det i kombination med att det jag höll på med drog ut på tiden gjorde att jag till slut inte tyckte att det var någon vits att äta lunch överhuvudtaget längre, utan jag åt middag tidigt istället. Och så, vips, blev resultatet att jag hade ätit en Snickers istället för lunch.

4. Man kan baka egna ”Snickers”. Dessa ska jag fortfarande äta, för de är egentligen inte Snickers, innehåller inte exakt samma ingredienser som Snickers och kallas bara Snickers för att den som gjorde receptet hade dålig fantasi. Att säga att man inte får baka egen Snickers bara för att man har sagt att man aldrig mer ska äta en Snickers, är som att aldrig få baka och äta knäck för att man har sagt att man aldrig mer ska äta en Daim, eller att säga att man inte får äta Naturdiet Mealbar med smak av kola och jordnötter när man aldrig mer ska äta en Snickers. Hemmagjorda Snickers är dessutom godare, så om man får äta dem så finns det absolut ingen anledning till att äta ”riktiga” Snickers någonsin igen.

5. Det är väldigt sällan man blir socialt tvingad att äta Snickers, till skillnad från tårta eller kanelbulle. Man riskerar alltså inte att vara tvungen att förklara sig hela tiden, om man vägrar att äta en Snickers. En enda gång i mitt 26-åriga liv har jag fått en Snickers av någon och känt mig tvungen att äta den direkt för att vara artig. Skulle det hända var 26:e år i framtiden också är det inte så hemskt att stå på sig och helt enkelt säga nej.

Efter allt detta skrivande om Snickers är jag extremt sugen på att äta en Snickers. Kanske mer sugen än vad jag någonsin har varit förut i mitt liv. Men jag tänker inte luras av det. Jag tänker bara låta bli. Och blir det allt för hemskt så får jag väl äta en Daim. De är trots allt mycket godare.

Nu när jag har gått på Naturdiet ett tag är jag inte ett dugg sugen på godis. Ibland trånar jag efter vanlig, nyttig mat, men godis intresserar mig inte längre. Det är bland annat sådana här upplevelser som på riktigt får mig att tro att ett fattigt barn i Afrika blir precis lika glad för ett rent glas vatten, som ett svenskt barn blir för ett glas läsk. Om inte gladare. Det är alltså inte hur gott det man får dricka är som bidrar till glädjen, utan bara hur mycket godare det man får dricka är, än det man dricker i vanliga fall. Den här slutsatsen leder ju också till att man aldrig kommer att vara nöjd, utan alltid kommer att vilja ha något ännu lite godare.

Så när mamma grattade mig på namnsdagen och sa att pappa ska köpa en chokladbit till mig när han hämtar mig på tågstationen, blev jag lite förbryllad. Jag vet ju att chokladbitar egentligen är goda. Och jag vill ju absolut fira min namnsdag. Det är jag värd. Men jag känner mig inte ett dugg sugen på choklad. Och speciellt när jag inte ens är sugen, känns det onödigt att förstöra min diet genom att äta choklad, även om det är min namnsdag.

Det här fick mig att tänka på ett avsnitt av Scrubs, där Elliot grattar en före detta heroinist och han frågar henne: ”Hur firar man något utan heroin?” och hon svarar ”I vanliga fall med tårta.”. Min fråga är nu: Hur firar man något utan tårta? Och jag vill inte ha svaret ”med heroin”. Det blir så komplicerat när den ”drog” man är beroende av är så socialt använd. Inte bara socialt accepterad, som vanliga cigaretter till viss del är. Utan det finns till och med sociala användningsområden för den ”drog” jag är beroende av.

När någon fyller år äter man tårta. I vår familj äter vi chokladbitar när vi har namnsdag. Om man äter en riktigt fin middag ska det vara trerätters, och då är den tredje rätten efterrätt. På sådana arbetsplatser där man har gemensamt eftermiddagsfika måste man äta den kaka eller bulle som en utvald kollega har med sig. Och om man inte vill att lördagen ska kännas som en helt vanlig dag så köper man lösgodis, chips eller gör en efterrätt.

Alla dessa situationer vill jag fortsätta att vara med på socialt, men jag vill inte behöva äta något onyttigt. Det är omöjligt att få vara med socialt, men komma undan från att äta, utan att behöva förklara sig. Och även om man förklarar sig, så är det nog flera som föreslår att man ska göra ett undantag, så man måste stålsätta sig om det verkligen ska lyckas. Men hur man än vill vara med socialt, och de accepterar att man inte äter något, så hamnar man ändå utanför gemenskapen. Det är tårtan som är halva grejen när någon fyller år. Om man bara följer med och snackar lite med födelsedagsbarnet, så har man egentligen inte gjort något mer än vad man skulle kunna ha gjort en vanlig dag. Om man inte äter tårta har man inte uppmärksammat att den här dagen är speciell. Och det känns ju tråkigt.

Jag har ingen lösning på det här. Chokladbiten tänker jag inte äta idag. Jag får nöja mig med att de har sagt ”Grattis!”. Men det kommer ju att kännas lite grann som att det saknas något för att jag ska få känna mig speciell på min namnsdag. Jag får fortsätta fundera, så att jag kommer på ett sätt att fira saker utan att äta onyttigt, innan någon fyller år och vill tvinga i mig tårta.