Totte har kommit på att vi ska äta LCHF-mat nu, så att vi går ner lite till innan bröllopet. Det är en väldigt bra idé, men stackars Totte får laga all mat själv, för jag har inte tid att sätta mig in i det där. Jag hade hellre fortsatt med Naturdiet när det gäller tidsåtgång, både gällande lagande av maten och funderande på vad man ska äta. Men jag är jätteglad att Totte lagar all mat till mig nu, för LCHF är mycket godare och ”naturligare” än Naturdiet.

Problemet nu är att jag nästintill har panik över viktnedgången. Min brudklänning ska vara färdig för provning i april. Den storlek jag är då, den storleken blir de sista ändringarna i. Och april är ju i övermorgon!!! Förhoppningsvis är inte provningen förrän i slutet av april, men det är ju ändå max fyra veckor kvar. Det finns inte en chans att jag ska kunna göra någon betydande viktminskning. Panik!

LCHF är dessutom inte känt för att få folk att rasa i vikt. Det handlar mer om ett sunt sätt att äta, som i längden får en att må bra och hålla sin sunda vikt. Men nu har jag bara fyra veckor på mig, så det måste gå lite fort här. Förmodligen går det att öka på viktminskningen genom att träna ordentligt, men hittills har jag varit så slut efter jobbet att jag har somnat i soffan istället för att gå ut och springa. Detta har nog inte så mycket att göra med maten, utan snarare svårigheten att komma i säng i tid, men resultatet är ändå utebliven träning.

Positiva tankar är viktiga i sammanhanget, så nu ska jag ta upp några bra saker. För det första så har jag ju redan gått ner i vikt sedan jag beställde klänningen, så jag väger i alla fall inte så mycket som jag vägde då. För det andra är fyra veckor hyfsat lång tid ändå. Om jag går ner ett halvt kilo i veckan kommer jag i alla fall att väga mindre än jag har vägt på länge. Min bästa vikt i år var precis innan vi åkte till Gran Canaria och nu väger jag bara lite mer än så. För det tredje så är det korsettrygg på klänningen, så om jag fortsätter att gå ner i vikt efter att de har justerat klart den så kan jag nog ha den ändå. Och i så fall har jag ju snarare tio veckor på mig att gå ner i vikt till bröllopet. Dessutom har snön försvunnit och för varje dag temperaturen ökar utomhus blir jag mer och mer sugen på att springa. Till slut kan jag nog inte låta bli, även om jag är trött.

Måndag måste vara en bra dag att börja träna igen. Jag undrar var mina hantlar är i allt visningsstädkaos. Och jag undrar var mitt gymkort för Göteborg är. (Dumt nog har jag koll på det för Uppsala, fast jag inte ska dit på ett tag nu.) Snön har visserligen försvunnit, men jag vågar inte riktigt lita på att det inte är halt någonstans, så jag vågar inte springa utomhus riktigt än. Vi får se vad jag ska hitta på, men att träna idag vore väldigt bra!

Vattenkranen på jobbet har alltid varit lite konstig på morgnarna. Det går inte riktigt att få kallt vatten direkt, så om man vill ha ett glas vatten på morgonen så måste man spola ganska mycket vatten i diskhon först.

De senaste dagarna har jag tyckt att kranen har varit extra envis. Vattnet vill liksom aldrig bli kallt, hur länge jag än spolar. Jag har fått stå där hur länge som helst med handen under strålen, men vattnet känns fortfarande ljummet varmt mot pekfingret.

Till slut har jag nu kommit på att det inte är vattnet som aldrig blir kallt. Det är jag som aldrig blir varm. Vattnet känns varmt och skönt mot mitt istappsfinger även när det har blivit så kallt att det är friskt och skönt att dricka. Det är ju sjukt!

När vi lämnade Gran Canaria i igår eftermiddag var det 20 grader varmt och sol. När vi landade på Arlanda senare på natten var det 21 minusgrader. Det är en skillnad på mer än 40 grader. Snacka om ”Välkommen till verkligheten.”! Vintern är fortfarande kvar och det är bara att börja jobba igen.

Jag kan aldrig föreställa mig att man någonsin ska behöva ha jacka ute, när det för tillfället är 20 grader varmt. Och jag kan aldrig föreställa mig att man någonsin ska kunna gå utan jacka, när det för tillfället är 20 grader kallt ute. Men nu var det så kort tid mellan de två tillfällena att jag nog för första gången fortfarande kunde komma ihåg hur det kan vara sant.

40 grader kallare på 6 timmar är inget jag rekommenderar. Men jag antar att det var bättre än att inte åka alls. Solbrännan sitter trots allt kvar, hur hårt kylan än biter i kinderna!

Tyckte först att jeansen hade krympt i tvätten, men tycker nu snarare att de har blivit större. Kan vara jag som har krympt. Hoppas!

Nu ska jag verkligen ta tag i min hälsosituation. Jag väger för mycket, har mindre muskler än jag vill ha, blir ofta trött eller hungrig för att jag äter fel och jag har egentligen massa energi i kroppen som vill ut, även om jag inte har tid med så mycket annat än stillasittande saker.

Första steget i mitt försök att må bättre och bli snyggare är inget annat än ett steg. Andra steget är också ett steg. Och när varje dag är slut ska jag ha gått minst tiotusen av de här stegen. Vad enkelt det är ibland när man inte krånglar till det.

Med stegräknaren i min fina iPod nano på plats hela dagen så finns det inga genvägar som lockar. Omvägar är det enda rätta. Lyckas jag samla åtminstone femtusen steg på jobbet så är det bara hälften kvar sedan, när jag kommer hem. Men det är svårt att hitta omvägar på jobbet. Ofta är det bara från datorn till toaletten som är motiverat, hur mycket jag än försöker.

Först tänkte jag tävla mot mamma varje dag och gå straffsteg om hon hade gått fler än mig. Vi provade det en vecka, men sedan upptäckte hon att hon inte känner för att gå straffsteg efter klockan åtta på kvällen när det är mörkt och vi har stämt av vem som har gått flest steg den dagen. Så nu ska vi kolla av det veckovis istället. Vi får se hur det går.

Jag tycker ändå att det är viktigt att jag känner mig motiverad att gå många steg varje dag, och inte tänka att jag kan gå fler steg senare i veckan för att ”klara mig”. Så jag tävlar mot min syster nu också, fast mot steg som hon gick när det var sommar och hon hade stegtävling på jobbet. Hon har säkert gått jättemånga steg, så nu är jag väldigt motiverad att gå så att jag slår henne.

En enorm fördel med att gå jämfört med att träna på gym, springa utomhus eller träna med hantlar hemma är att man inte behöver byta om, köpa gymkort på flera orter eller ha något tungt med sig i resväskan. Jag har allt jag behöver för att gå redan. Det enda jag behöver göra är att ta extra många steg varje dag. Skönt! Sedan ska jag fortfarande träna på gym när jag är på rätt orter, springa utomhus när snön försvinner och träna med hantlar när jag är hemma i Göteborg där jag har dem. Men jag ska framförallt gå, gå och gå. Varje dag, här och nu! Det finns inga ursäkter!

Plötsligt kunde jag inte andas idag när Totte jag var ute och gick. Jag försökte dra in luft, men det var tvärstopp. Det kändes ungefär som det första andetaget man försöker ta efter att man har svalt fel när man dricker vatten, fast utan något vatten att hosta upp. Dessutom fortsatte det vara omöjligt att andas, så jag visste inte vad jag skulle göra. Jag försökte hosta, men det gick inte så bra det heller först.

Totte ringde 112 medan jag tog av mig halsduken och knäppte upp jackan. ”Min flickvän kan inte andas.” hörde jag honom säga medan jag tvingade mig själv att inte få panik. När jag försökte ta ett stort andetag för att få in luft genom munnen insåg jag att jag kommer att dö om jag fortsätter så här. Jag vet ju att min ansträngningsastma bara kommer när jag är ledsen och upprörd. Det sämsta jag kan göra är alltså att få panik. Inte för att det här var någon astma (det var mycket värre) men det skulle ju inte hjälpa att få astma också.

Så till slut försökte jag istället ta ett pyttelitet andetag med näsan, och det gick faktiskt. Totte var nära att be om ursäkt till 112 och lägga på, men jag skakade på huvudet. Jag kunde ju fortfarande inte andas genom munnen, och bara pyttesmå andetag genom näsan. Det försökte jag signalera till Totte, men han förstod inte. Fast han förstod ju att det fortfarande inte var bra, för jag kunde inte prata.

Lagom till att Totte fick en sjukvårdare att prata med i telefonen, så fick jag tillbaka förmågan att i alla fall andas ut genom munnen och således också prata, eller snarare väsa fram några ord i taget. Jag hostade och harklade mig, men jag vet inte om det egentligen hjälpte. Efter ett tag kunde jag ta djupa andetag med näsan, men det kändes som astma när jag andades in genom munnen, när det väl gick att andas in genom munnen överhuvudtaget. Vid det laget kände jag i alla fall att jag skulle överleva det här om det bara inte blir värre. Jag får väl andas med näsan resten av mitt liv.

Nu när jag faktiskt kunde prata lämnade Totte över telefonen till mig. Sjukvårdaren undrade om det gick att andas som vanligt nu, men det tyckte jag inte att det gick. Lite som astma ungefär. Sedan frågade hon om jag är allergisk mot något, men det är jag ju inte. Jag var ganska skärrad vid det laget så när hon frågade igen om jag kunde andas som vanligt svarade jag att jag nog kunde det, men att jag bara känner mig rädd fortfarande. Hon undrade om jag ville åka till sjukhuset, men det kändes onödigt nu när jag kunde andas igen, tyckte jag. Hon tyckte att jag skulle ringa 112 igen om det hände igen, men att jag annars kunde gå till vårdcentralen på måndag för att se vad det kan ha berott på och om det finns någon risk att det händer igen.

Efter händelsen går jag omkring och tänker på hur jag andas hela tiden. Jag är nästan rädd för att svälja bara för att jag kanske sväljer fel. Men jag vet ju inte om jag svalde fel när det hände. Jag tror att jag precis skulle säga något till Totte och andades in för att börja prata, och då gick det inte att andas in plötsligt. Men jag upplevde det aldrig som att det fanns något i vägen i luftstrupen. Fast det borde ju ha varit något, till exempel slem eller saliv. Jag har haft slemhosta till och från i flera veckor, men just idag innan händelsen har jag inte hostat någonting. Efteråt däremot har jag hostat en del. Om inte annat hostar jag för att jag blir rädd varje gång det finns lite slem i halsen, så jag hostar hellre upp det än riskerar att inte kunna andas igen.

Om jag tänker på hur hemsk händelsen var, jämfört med andra saker man kan råka ut för, så är jag lite kluven. Det är klart att det är jobbigt att inte kunna andas, men det gjorde inte direkt ont. Och jag fick ju i mig lite syre igen innan jag var i närheten att svimma eller så. Sedan när jag kunde andas bra med näsan så var det ju inte någon skillnad jämfört att välja att andas med näsan frivilligt. Det enda jag verkligen inte skulle vilja uppleva igen är egentligen rädslan. Om jag visste att jag skulle gå igenom samma sak igen och att det skulle gå exakt likadant denna gång, så att jag visste att jag skulle få tillbaka luften innan det blir farligt, då skulle jag inte vara rädd. Då skulle jag kunna tänka mig att gå igenom samma sak igen. Men det kommer man ju aldrig att kunna veta. Alltså så skulle jag bli lika rädd igen om det hände igen. Därför skulle jag hellre vilja uppleva att till exempel slå i knäet i skrivbordet igen (vilket jag gör lite nu och då på jobbet) även om det gör fruktansvärt ont, än att råka ut för det här igen.

I natt lyckades jag sova. Hela sju timmar faktiskt. Fast jag vaknade 02:36 och tittade på klockan, så lite oroligt sov jag. Men det otroliga var att jag somnade inom en halvtimme från att jag lade mig i sängen. Det är ju att somna när jag går och lägger mig som brukar vara det svåra. Men nu slog jag bara på TV:n, lade huvudet på kudden och somnade så fort det blev reklam.

Det var nog många saker som bidrog till att jag kunde somna i natt, men jag tror att det faktum att jag inte försökte somna var en av de viktigaste sakerna. Jag vet ju hur det brukar vara, så jag struntade i att försöka sova och lade mig bara och tittade på TV istället. Att jag somnade under reklamen var nog mest för att jag hade tänkt titta vidare på programmet.

En annan stor anledning till att jag lyckades somna var nog att jag inte hade pratat i telefon med Totte jättelänge om något som engagerar mig jättemycket, precis innan jag skulle sova. Ofta är jag så uppspelt när vi lägger på att jag inte kan sova av den anledningen. Jag kanske ligger och tänker vidare på något vi har planerat inför bröllopet, eller funderar på varför inte Totte tycker att det är lika viktigt som jag tycker att utföra någon vardagssyssla som han just har berättat för mig att han har struntat i.

Egentligen brukar det vara när jag precis har pratat med Totte som jag känner att jag har som mest energi att göra saker. Jag känner för att genast skriva en lång lista på bordsdekorationer som ska införskaffas till bröllopet, eller att genast gå upp och ta tag i den där disken som Totte struntade i. Ofta har jag som mest lust och även energi att träna precis när jag har gått och lagt mig och pratat med Totte. Även om vi inte uttryckligen har pratat om vikt så är det alltid när jag pratar med Totte som jag som mest vill vara frisk och snygg. Med all denna energi, både i hjärnan och i kroppen, är det svårt att tvinga sig själv att sova.

Att jag var fruktansvärt trött hela eftermiddagen spelade nog inte så jättestor roll i att jag kunde sova. Jag brukar ofta vara trött innan jag går och lägger mig, men kan ändå inte sova sedan. Det är väl för att jag blir pigg av att tvätta ansiktet och prata med Totte, som jag alltid gör precis innan jag lägger mig. Men det är klart att det spelade lite roll. Om jag hade varit superpigg hade jag nog inte kunnat sova hur sövande saker jag än tog mig för innan jag lade mig. Fast jag tror ändå att till exempel temperaturen i rummet hade mer betydelse. Jag hade sänkt värmen på elementet. På dagen var det för kallt och jag frös. Men så fort jag hade lagt mig i sängen och börjat generera värme under täcket blev det alldeles lagom. Annars brukar jag ha mysigt varmt på dagen, och sedan börja svettas under täcket efter tio minuter på kvällen, och då är det för sent att sänka elementet för att somna i tid.

En bra följd av att jag lyckades sova i natt var att jag lyckades hålla mig vaken på tåget till jobbet i morse. Det kändes inte alls som att jag ville sova. Så jag läste Kalimeras öluffarguide istället. Den är jättebra om man ska öluffa i Grekland för första gången, vilket jag och Totte ska göra på vår smekmånad i sommar. Om jag har tur känner jag inte för att somna på tåget på väg hem från jobbet i eftermiddag heller. Det vore bra, för då kan jag jobba på tåget och kanske till och med känna för att gå till ICA på vägen hem, inte bara tvinga dit mig för att jag måste.