Hur kommer det sig att det är så fruktansvärt svårt att sova när man får sova, och så fruktansvärt omöjligt att hålla sig vaken när man inte får sova?

Nu är det nya året här. 2011, året då jag och Totte gifter oss och flyttar till vår första gemensamt ägda lägenhet. Det här året har jag längtat efter länge, men samtidigt tycker jag att det kom väldigt snabbt! Nu är det nästan bråttom att göra klart allting inför bröllopet och att försöka övertala mitt jobb att jag ska få jobba mer från Göteborg så att jag får bo i vår nya lägenhet när vi flyttar. Det går inte att bara drömma och planera längre. Nu måste saker utföras!

Det jag är mest rädd för när det gäller bröllopet är att jag inte kommer att ha tid att fixa allt jag vill fixa själv. Ofta blir det svårt att göra saker när jag inte är i Göteborg. Och när jag väl är där vill jag mest umgås med Totte, inte tvinga honom att shoppa bröllopskostym och beställa servetter med tryck. Allting känns fortfarande så långt bort, men jag vet att det inte är så gott om tid som man tror. Inbjudningskorten ska snart skickas ut och när jag bara är hemma i genomsnitt två dygn per vecka så är det faktiskt bara 45 effektiva dagar kvar tills vi gifter oss. Det är att jämföra med endast en och en halv månad om jag hade jobbat i Göteborg och haft möjlighet att fixa något varje kväll!

Jag är även rädd för att jag måste bestämma och boka hotellrum för bröllopsnatten helt själv, om jag vill ha det gjort medan fortfarande alla alternativ finns att välja på. Men jag vill inte välja själv. Jag vill att Totte och jag ska välja tillsammans. Men om jag väntar tills han känner att det är dags att ta tag i det så kommer det inte att finnas några hotellrum kvar att välja bland, utan vi får ta det enda som finns. Och det kommer han att tycka är helt okej. ”Det blir bra.”  kommer han att säga. Visst blir det bra, men det blir inte nödvändigtvis precis som vi vill ha det. Så det finns ingen anledning att vänta. Om vi gör det i tid blir det definitivt också bra, och kanske till och med ännu bättre!

När det gäller jobbet så förväntar jag mig att det ska hända en hel del. Det är några omorganiseringar på gång. Jag vet inte vad detta kommer att betyda för mig, men jag hoppas innerligt att jag ska få vara mer i Göteborg. Helst vill jag ha en tydligare beskrivning av mina arbetsuppgifter också, och gärna fler juridiska uppdrag. När det gäller arbetsuppgifterna så har jag tagit på mig mer och mer ansvar ända sedan jag började på det här jobbet, så det kommer jag nog att fortsätta med. När det gäller att få vara i Göteborg mer har jag dock ingen aning om hur utsikterna är. De har lovat mig i över ett år nu, att jag ska få jobba i Göteborg, men hittills har det inte hänt mer än någon enstaka dag eller vecka.

Personligen hoppas jag att få ta hand om mig själv mer under 2011. Jag vill hinna blogga när jag känner för det, träna när jag känner för det och läsa en bok när jag känner för det. Jag vill lära mig att strunta i att packa ordentligt om jag inte känner för det, strunta i att titta på TV om jag inte känner för det och strunta i att äta onyttiga saker med Totte om jag inte känner för det. Jag vill lära mig att lyssna på min egen kropp och själ, men jag vill inte tappa mig själv. Vissa saker måste jag få tvinga mig själv att göra för att jag tycker att det är viktigt. Baka är en sådan sak. Jag vill inte låta bli att baka eget fika att bjuda på, bara för att jag inte känner för det. Baka är något jag blir glad av när jag väl kommer igång. Baka är en av de saker som gör mig till mig. Den dagen jag enbart bjuder på köpt födelsedagsfika är dagen då jag vet att jag inte har tagit hand om mig själv ordentligt. Det viktigaste är att låta de små sakerna få vara viktiga. Det är ingen idé att leva livet bara för att överleva, utan att bry sig om de små detaljerna.

Mina förväntningar på Totte det här året är förmodligen för höga och helt orealistiska, men jag hoppas ändå. Jag hoppas att han ska värdera tiden tillsammans med mig och sin familj högre än tiden framför datorn. Jag hoppas att han ska städa, diska och planera dagen tillsammans med mig för att han också faktiskt bryr sig, och inte bara för att jag tvingar honom ifrån datorn en stund. Jag hoppas att han också ska njuta av vår bröllopsdag och minnas den som en av de bästa dagarna i våra liv. Och jag hoppas att han också ska lägga ner åtminstone lite tid inför vår bröllopsdag på att se till att den blir så som han vill ha den. Sist men inte minst har jag en förhoppning som inte är orimlig. Jag hoppas att Totte ska älska mig hela året, lika mycket som jag älskar honom, och förlåta mig för alla de gånger jag kommer att glömma bort hur mycket alla hans irriterande personlighetsdrag vägs upp av hela den underbara person han är.

När mitt gymkort som var ett årskort gick ut i somras köpte jag inget nytt. Jag hade varit borta och jobbat så mycket att jag nästa inte hade hunnit använda det ändå. Dessutom är löpning min favoritträning nu för tiden, och det kan man göra utomhus, så det finns ingen anledning att stänga in sig på ett gym.

Bortåt hösten saknade jag ändå gymmet och framförallt yogapassen, så när Totte föreslog att jag skulle följa med på spinning så köpte jag ett 10-kort och följde med. ”Någon vecka här och där är jag ju i Göteborg” tänkte jag ”så till slut så är nog de 10 gångerna slut.

Men icke! Jag gick på ett yogapass också, men de övriga 8 gångerna har jag kvar. Jag har inte satt min fot i Göteborg annat än på helger och då vill jag inte spendera den lilla tid jag har med Totte mellan uppackning och ompackning med att vara på gymmet. I och för sig har jag sprungit utomhus några helger, men det är inte lika meckigt som att gå på gym. Speciellt när jag bara köpte ett 10-kort till gruppträningen. Jag har ju ingen koll på när gruppträningarna är.

Fram tills förra veckan gick det trots allt fortfarande bra att träna genom att springa utomhus. Men så plötsligt kom snön och lade sitt elaka täcke över gångbanorna och elljusspåren. Jag visste varken ut eller in och trodde att det var kört. Men så kom jag på en bra idé.

Nu har jag helt enkelt köpt ett 10-kort på gymmet en bit från där mina föräldrar bor också. Så då kan jag träna även när jag jobbar i Uppsala, fast det är snö ute. Det känns jätteknäppt att köpa gymkort på ett gym som ligger 45 mil från sitt hem! Men är man mer borta än hemma så är det väl inte så fel ändå.

Jag har redan börjat använda det genom att springa på löparband en halvtimme idag. När jag har använt det en gång till så har jag redan gått om användningen på 10-kortet i Göteborg. Det är ju helt absurt egentligen! Nu kvarstår bara problemet med träningen när jag jobbar på andra orter än Uppsala och Gävle. Men det blir ett senare problem. Jag är glad att jag har löst träningen i Uppsala.

Jag har nyss varit ute och sprungit min vanliga runda som jag springer när jag bor hos mina föräldrar. Det var inte roligt. En massa saker runtomkring gick fel och det ledde till att jag inte blev så motiverad heller. Jag som i vanliga fall tycker att det jobbigaste med att gå ut och springa är att man måste byta om före. Nu var det en massa sådant trassel jag var tvungen att stå ut med.

Först var jag tvungen att packa upp mina löparskor och min regnjacka ur kassar, för jag hade haft med mig dem hem i helgen och faktiskt tränat även då. (Duktig Erica!) Men tanke på att jag tycker att det är jobbigt att ta på sig överhuvudtaget, så var det nära att jag struntade i att springa bara för att det blev ett extra moment med påklädningen.

Sedan upptäckte jag att jag hade glömt mina fingervantar och mina kära earbags hemma i Göteborg. Sist jag sprang tog jag av mig fingervantarna redan i början av passet, för att det blev för varmt, så jag tänkte att det inte gjorde något. Men fy vad kallt det blev när det regnade på fingrarna!

Regnet gjorde också att jag var tvungen att stänga luvan på regnjackan så mycket att jag knappt såg något när jag sprang. Väldigt obekvämt! Dessutom var jag tvungen att flytta på min iPod så att det inte regnade på den. Det var inte ett uppskattat stopp i mitt flow.

Efter bara några meter insåg jag att jag hade glömt reflexerna. Men jag vände inte om för det kändes som att jag aldrig skulle komma iväg igen om jag gick in. Dessutom har jag en reflex på min regnjacka, så det gjorde kanske inte så mycket.

Halvvägs ungefär var det nära att jag började gråta. Det är så mycket skit på jobbet just nu att det känns som att jag ska bryta ihop när som helst. Men jag började inte gråta. Det värsta är att jag får astma när jag anstränger mig fysiskt och är ledsen samtidigt. Alltså inte att jag måste kippa efter luft när jag gråter, för det måste ju alla. Nej, jag får ett riktigt sugrör i halsen bara jag är nära till tårar. Det stannar kvar ett tag efter att jag har blivit glad också, fast jag inte alls är nära att gråta längre. Så jag sprang och kämpade med luften en liten bit.

Det känns inte som att det här träningspasset gav så speciellt mycket. Ett tag sprang jag så långsamt att jag hade undgått att bli diskad från en gångtävling. Men det är väl som man brukar säga: Varje steg räknas. Fast tyvärr är jag inte så säker på att varje steg räknades, när stegräknaren i min iPod låg och skramlade i bröstfickan istället för att sitta på den regnblöta höften.

Jag fryser. Att jag fryser är det enda jag är. Om jag inte fryser så finns jag inte. Om jag inte fick använda ordet ”frysa” i en beskrivning av mig själv just nu, så skulle det inte finnas någonting kvar att beskriva.

I morse tittade jag ut genom fönstret och konstaterade att det regnade. Jag misstänkte att det skulle bli kallt idag. Jag klädde mig för att kunna stå ut med kyla. Ändå finns det inget annat kvar av mig än frysande.

Igår var jag på huvudkontoret. Tillsammans med en kollega gjorde jag klart en väldigt viktigt arbetsuppgift som vi har jobbat med de senaste tre veckorna. Vi gjorde det med värme och glädje. Vi hade det trevligt och fick beröm från chefen. Vi åt lunch tillsammans och snackade om våra sambor. Det var varmt.

Idag är jag tillbaka i Uppsala för att utföra mina vanliga arbetsuppgifter. Jag sitter ensam på kontoret och fryser. Internet fungerar av någon anledning inte idag, men jag har mitt bärbara med mig så jag klarar mig. Fast när jag använder det fungerar inte nätverket med skrivaren, så jag måste stänga av Internetuppkopplingen när jag ska skriva ut. På lunchen satt jag och åt ensam framför datorn och läste Dilemmas blogg. Jag fryser.

När folk runt omkring en använder ens egen förkylning som samtalsämne vid kallpratandet, så vet man att man inte längre kan förneka eller förtränga att man är förkyld. Mitt halsont och allmänna trötthet är alltså inte något jag har inbillat mig, och inget jag borde ignorera till förmån för en löparrunda. Det syns alltså på mig att jag är förkyld. Typiskt!

Det känns som att jag alldeles nyligen blev frisk. Ska man inte vara frisk tillräckligt länge för att hinna komma igång med träningen då, innan man blir sjuk igen? Eller är det för att jag inte hade börjat träna och jobba upp immunförsvaret som jag blev sjuk igen? Jag tror att det är den förrädiska vinden som blåste rak igenom mina öron i söndags när jag var på marknad. Dumt nog hade jag inte tagit med mig mina earbags. Så jag kanske får skylla mig själv att jag är sjuk nu.

Om det går att göra sig själv sjuk, så borde det gå att göra sig själv frisk också. Jag ska försöka med god mat och gott sällskap ikväll. Man blir väl frisk av att skratta, eller hur är det? Sedan ska jag se om jag kan få till ordentligt med sömn i natt också. Snacka om att det skulle vara värt det, även ur en tidseffektiv synvinkel, om tillräckligt med sömn verkligen gjorde mig frisk. Då skulle jag ju kunna jobba mycket fortare imorgon, så då gör det inte något om jag inte hann med allt jag ville göra innan jag gick i säng ikväll. Vi får se hur det går!

Nu på lunchen valde jag mellan att äta upp godiset jag köpte igår men knappt har rört eller att springa min vanliga runda på 2,5 km. Jag valde att springa. Det känns som ett bra val!

Det känns som att allt skiter sig när jag är sjuk. Jag har ingen ork i kroppen, ingen förmåga att tänka klart och ingen energi att bry mig om saker. Inte nog med att jag inte kan träna när jag är sjuk. Jag orkar inte tänka på vad jag äter heller, så det får dubbel effekt på min vikt. Men framförallt får det extremt negativ effekt på vår lilla lägenhet, och det är hemskt!

Idag har jag börjat gråta varje gång jag går från sängen till soffan eller vidare till köket. Min gigantiska resväska som jag hade med mig hem i förrgår ligger nämligen i vägen, så att man måste ta ett jobbigt jättekliv över den för att komma förbi. Den ligger där för att jag fysiskt inte orkar packa upp den och för att jag psykiskt inte orkar bry mig om att packa upp den. Den ligger där för att det inte finns någon annan plats i vår lilla lägenhet där den kan ligga innan man packar upp den. Den ligger där för att jag gick direkt till sängen med kläderna på i fredags när jag kom hem med väskan klockan 17 och sov till kl 10 igår förmiddag, med bara ett litet uppehåll för att borsta tänderna och titta på en film med Totte på natten där mitt i. Den ligger där och gör mig förtvivlad, men jag orkar inget annat än att gråta när jag tänker på den.

Hela lägenheten är dessutom full med disk som borde diskas, mat som borde slängas, skräp som borde tömmas, saker som borde flyttas och ett badrum som luktar skit hur mycket vi än rengör och byter handdukar. Jag orkar inte ta tag i något av det här, och då blir inget av det gjort. Det bara byggs på tills jag inte vill se lägenheten längre.

För första gången känner jag på riktigt att jag skulle vilja jobba borta i veckan, bara så att jag slipper se all den här skiten. Men då ska jag förstås jobba i Göteborg för en gångs skull, så jag kommer inte ifrån det här lilla helvetet heller. Jag behöver paus från hemmet när jag är sjuk, inte paus från jobbet. Allting känns så hopplöst. Den här lägenheten är så liten att den egentligen aldrig går att trivas riktigt bra i, inte ens när den är perfekt städad. Men ser den då dessutom ut som ett bombnedslag så vet man inte vad man ska ta sig till. Jag vet inte om jag kommer att orka fixa till den här skiten när jag blir frisk ens. Hoppas!