Nu har jag kommit igång med slutspurt-träningen inför Tjejmilen. Jag är väldigt glad att jag kom iväg idag. Det var skönt att springa och jag blev riktigt peppad att börja med BodyPump igen också.

Dessutom visar det sig att mina träningskläder är de enda av mina kläder som faktiskt är sköna. Min plan nu är att spendera all min tid på gymmet tills jag har gått ner i vikt. Inte för att träning är bra för att gå ner i vikt, utan helt enkelt för att slippa så mycket tid som möjligt hemma i obekväma kläder. Perfekt!

Vad svårt det är att äta nyttigt när den man bor ihop med inte har bestämt sig för att göra det. Ännu svårare blir det när man har delat upp det så att den andra lagar maten. Om jag skulle börja äta nyttigt utan att Totte är med på det måste jag ju laga maten själv. Men jag kommer ju fortfarande vara tvungen att ta hand om all post och alla räkningar själv, för det är det jag gör mot att Totte lagar maten. Då blir det dubbelt jobb för mig och det har jag varken lust eller tid med.

Alltså blev jag extra glad idag när Totte föreslog en kickstart med Naturdiet (ingen behöver laga mat) och sedan nyttigare mat och mindre portioner. Han är med på spåret. Med gemensamma krafter är det ingen match att äta nyttigt. Äntligen kanske jag blir av med de sista gravidkilona!

Nackdel med att vara gravid:

Man har bara ett begränsat antal klädesplagg man får på sig.

Fördel med att jobba hemifrån när man är gravid:

Man kan ha samma kläder på sig varje dag utan att någon ser det.

När en del gravida säger att de är trötta får jag för mig att det betyder att de måste gå och lägga sig tidigare på kvällen. Själv har jag minst lika svårt att somna när jag går och lägger mig, som vanligt. Det är bara sinnessjukt mycket svårare att gå upp på morgonen. Dessutom kan jag gärna somna en stund på dagen.

Om jag fick göra precis son jag ville skulle jag nog jobba natt den här perioden. Sovmorgon till kl ett på dagen, sedan hinna med att fixa lite hemma innan gravidyoga, gym, föräldragrupp eller annan aktivitet på kvällen. Sedan skulle det vara lagom att börja jobba kl nio på kvällen. Jag skulle lugnt kunna jobba till tre på natten. Jag kan ändå inte sova. Det skulle vara perfekt!

Men tyvärr jobbar mina kollegor på dagen, så det kvällar jag har jobbat sent och försöker ta sovmorgon istället ringer jobbmobilen och väcker mig så att jag får dåligt samvete. Jag får väl vara vaken dygnet runt istället.

Mina fingrar har svullnat upp, precis som gravida fingrar tydligen brukar göra. Jag kan fortfarande ha mina ringar, men de är inte bekväma längre. Dessutom har jag hört skräckhistorier om gravida som har varit tvugna att klippa av sina ringar. Så jag har bestämt mig för att det är bäst att ta av dem nu medan det går ganska lätt.

Vigselringen och förlovningsringen får bo på min arm nu istället, i ett överblivet sidenband från bröllopet. Jag kan absolut inte tänka mig att ta av mig dessa ringar och lämna dem hemma. Men en decimeter ifrån mitt vänstra ringfinger kan de få bo ett tag. Hoppas att svullnaden går ner när jag har fött bebisen. Jag vill kunnna ta på mig ringarna igen så fort som möjligt.

Nu är jag inne på min sjunde månad som gravid och någonting har hänt. Magen har exploderat. Krämpor har smugit sig på. Plötsligt är jag en sådan där gravid kvinna. En sådan som går runt på stan med sin stora magen och onekligen är välsignad med en bebis. En sådan där som vickar lite fram och tillbaka när hon går och håller en hand på ryggen. Till och med en sådan som slänger av sig skorna så fort hon kommer hem och klagar på att hon har svullna fötter. Hur gick det här till? För bara två veckor sedan var jag vanliga Erica som råkar vara gravid. Nu känns det nästan som att jag är En Gravid Kvinna som råkar vara Erica.

Magen har onekligen blivit väldigt mycket större väldigt snabbt dessa två senaste veckor, så det måste ha med saken att göra. Men var fötterna tvugna att svullna upp också? Hittills har jag känt mig lite utanför och samtidigt lite bättre än andra gravida, för att jag inte har någon av alla de krämpor det står om i gravidtidningarna. Jag har bara köpt ett par större byxor och sedan kört på som vanligt liksom. "Tänk på stackars mig som är gravid; jag ska inte behöva göra det där." är inte alls min grej. Mamma och Totte har snällt burit tunga saker åt mig och jag har inte protesterat, men jag har inte stått hjälplös om de inte varit närvarande. Jag är gravid, inte handikappad. Jag har burit i omgångar och med pauser, men utan att klaga.

Nu känns det plötsligt som att jag inte kan fortsätta vara Erica längre. Jag måste tillåta mig själv att vara En Gravid Kvinna. Jag får strunta i att skrapa undan vattnet på golvet på duschen när jag är klar, för magen är så stor att jag inte kan böja mig ner längre. Och jag får stödja mig på Totte när vi har gått på stan en timme för ryggen gör ont och fötterna är svullna. Det är helt enkelt så det är.

Men nog finns Erica kvar där om man låter sig titta förbi magen. Jag klarar fortfarande av att gå på DansStep en gång i veckan om jag bara struntar i hopp och snurrar. Och BodyPump en gång i veckan är min nya favoritfritidsaktivitet, där bara situpsen blir överhoppade. Jag tänker inte lägga mig ner och vara gravid i tre månader nu, fram tills förlossningen. Men jag ska anpassa mig lite mer, så att jag kan få fortsätta vara Erica på ett mer gravidigt sätt.

När det gäller saker som är värre än smärta, som jag skrev om häromdagen, så vill jag lägga till att behöva kämpa vidare trots att man är fysiskt utmattad. Det här är förmodligen någonting jag kommer att behöva göra vid förlossningen och det finns inga genvägar runt det. Om det hade funnits något man kunde ta mot fysisk utmattning hade jag hellre tagit det än att ta något mot smärta.

Under tjejmilen får jag alltid ont i benen efter ett tag, även om det inte gör så jätteont. Dessutom blir jag fysiskt utmattad, av naturliga orsaker. Flera gånger har jag sprungit vidare på ren vilja och tyckt att det är riktigt jobbigt att kämpa vidare fast jag är helt slut. Men inte en enda gång har jag funderat på att sluta springa bara för att det gör ont i benen. Om jag fick välja mellan att lägga mig ner och vila samtidigt som det gjorde ondare än någonsin i benen, eller kämpa vidare längre än en mil när orken är helt slut samtidigt som all smärta i benen var borta, så skulle jag välja att vila och ha ont.

Kämpa är något man måste bestämma sig för. När man inte orkar längre så är det jättejobbigt att kämpa vidare. Att ha ont är en passiv handling. Det är bara att ligga och ta emot. Inte svårt alls. Men självklart inte roligt heller.

Det jobbigaste är att jag både kommer att ha ont och vara tvungen att kämpa vidare när jag är helt fysiskt utmattad, under förlossningen. Men med peppande och positivt tänkande kommer man långt. Smärtan är en sak, men det jag vill ha mest hjälp med är att klara av att kämpa vidare när jag är helt slut.

Jag har funderat en hel del på fysisk smärta nu när jag förbereder mig inför förlossningen. Det jag har kommit fram till är väl att det är helt omöjligt för mig att föreställa mig hur ont det kommer att göra. Dessutom är det helt omöjligt för någon som har fött barn att veta hur ont det kommer att göra för just mig. Så enligt tips från diverse gravidtidningar och böcker försöker jag låta bli att göra andras förlossningshistorier till mer än bara just deras förlossningshistorier.

En del säger att det börjar som en stark mensvärk och sedan bara blir värre och värre. Dumt nog har jag till och med glömt bort hur vanlig mensvärk känns, på de här fem månader som har gått sedan jag blev gravid. Jag undrar om det är någon lömsk tanke bakom det. Naturen vill att man ska ha glömt bort hur smärta känns, så att man inte oroar sig för mycket inför förlossningen.

Förlossningssmärtor kan jag alltså inte uttala mig om, men när jag tänker på smärta generellt så har jag av erfarenhet några saker att säga. Det är inte fysisk smärta som är värst här i livet. Och om det går att översätta mina generella erfarenheter på förlossningssituationen överhuvudtaget kan följade lista ge en fingervisning om vilka smärtlindringsmetoder jag kan vilja ha och vilka jag kan vägra.

Saker som är värre än fysisk smärta:

1. Rädsla. Ofta kommer smärta och rädsla hand i hand, till exempel när man blir stucken i fingret av en giftig fisk. Man vet inte hur farligt det är eller hur lång tid det tar innan smärtan ska gå över. Då är rädslan oftast mycket värre att stå ut med än själva smärtan. Detsamma gäller om man plötsligt får väldigt ont i magen eller huvudet. Då blir man rädd för att man inte vet varför det gör ont eller vad man ska göra för att det ska gå över.

Under förlossningen hoppas jag att själva smärtan inte ska framkalla någon rädsla hos mig. Jag vet ju varför det gör ont och jag vet i stora drag när den kommer att gå över. Ingen kan förstås veta exakt, men man vet ju att värkarna kommer i intervaller så att man får några sekunder mellan varje och man vet ju att det inte kommer att ta mer än max en vecka att föda barnet för då kommer de nog att göra kejsarsnitt. Skulle jag trots detta bli rädd för att det gör så ont, så vill jag hellre att någon ser till att rädslan försvinner än att någon ser till att smärtan försvinner. Barnmorskan kan till exempel kolla att allt är som det ska och försäkra mig om att smärtan inte beror på att något är fel.

2. Andningssvårigheter. Personligen tycker jag att det är mycket värre att uppleva att man inte får tillräckligt med syre än att känna smärta. Det har hänt mig skrämmande ofta de senaste två åren att jag har haft andningssvårigheter på olika sätt och det är aldrig kul. På bröllopet fick jag någon slags panikattack och den blev bara värre när korsettryggen i klänningen var helt uppsnörad och jag insåg att jag ändå inte kände att jag fick tillräckligt med syre av mina djupa andetag. Min förkylning efter smekmånaden gav mig mest problem med att svälja, men det medför ju också en oro för att inte kunna andas när jag behöver, när det tar en halv minut att svälja (under vilken tid jag förstås inte kan andas samtidigt). Andningssvårigheter går hand i hand med förra punkten, rädsla. Men även de gånger jag inte är rädd så tycker jag att det är värre att inte kunna andas än att känna smärta.

Jag vet inte hur den här insikten ska hjälpa mig vid förlossningen. Rent spontant känns det som att jag kommer att få panik om jag ska vara tvungen att andas på ett visst sätt (som man ser födande i filmer göra). Jag vill kunna ta så djupa eller ytliga andetag som jag vill, när jag vill. Jag skiter i om det gör mer ont om jag andas som jag vill. Jag står mycket hellre ut med smärta än andningsbesvär. Jag är dessutom lite rädd för den där lustgasmasken. Det känns som att jag kommer att bli rädd för att få för lite syre om jag andas i den.

3. Kyla. Att frysa är ett dagligt problem under vinterhalvåret. Många står ut med det som att det inte är farligare än att vara hungrig. Andra gillar till och med kylan. Men jag klarar inte av den! När jag fryser inombords slutar hela jag att fungera, både kroppen och hjärnan. Jag är en helt annan person på vintern än på sommaren, och jag hatar vinter-jag! Förutom att frysa inombords så hatar jag även kyla utanpå kroppen. Jag skulle till exempel föredra att Totte slog till mig på armen så att jag får ett blåmärke (vilket han aldrig har gjort) framför att han håller ett glasspaket direkt taget ur frysen mot min arm i tre sekunder (vilken han gör stup i kvarten). Jag har berättat för honom flera gånger att det är jättehemskt och kylan sitter kvar på armen i flera minuter, men han verkar fortfarande bara tycka att det är kul.

Förmodligen är det inte så kallt ute i maj att jag behöver frysa inombords. Det är jag evigt tacksam för. Jag vet inte om jag skulle orka med att föda barn och frysa samtidigt. När det gäller kyla utanpå kroppen, så vill jag inte ha någon ispåse mot någon smärtande kroppsdel, för det är som sagt bara värre. Däremot kan jag tänka mig någon lagom sval, fuktig handduk eller något. Jag tycker förstås inte om att vara för varm heller, utan sval är det bästa.

4. Kontrollöshet. När man har legat på armen så att den har somnat och är helt bortdomnad tycker jag att det är väldigt obehagligt. Känslan i armen är i och för sig inte värre än om det gjorde ont i den, för man känner ju ingenting alls. Men den totala upplevelsen är ganska hemsk. Det hänger förstås ihop med rädsla över att jag ska göra illa armen på något sätt utan att känna det. Men det är också väldigt obehagligt att inte kunna röra på armen som jag vill. Jag kan inte kontrollera den och jag kan inte känna den, alltså är jag rädd att göra illa den. När man känner smärta vet man i alla fall var smärtan är och hur ont det gör. Om en kroppsdel är bortdomnad kan den ha hur ont som helst utan att man vet om det. Det gillar jag inte.

Epiduralbedövning är med andra ord helt uteslutet. Både för att jag absolut inte gillar sprutor, men mest för att jag inte vill föda ett stort barn genom ett litet hål utan att känna av det. Enligt vad jag har läst om dessa bedövningar så leder de till att mamman blir sämre på att föda barnet, för att hon inte känner av värkarna ordentligt och för att hon inte känner om hon håller på att spricka. Det tycker jag låter hemskt.

5. Negativitet. Allting som händer blir så extremt mycket värre av att tänka negativt eller ha människor runt om en som pratar negativt. Ifall jag har ont och börjar gråta skulle det nog bli värre om Totte drog ett skämt för att få mig att skratta. Han är så negativ när det gäller gråt. Man får inte gråta i mer än en sekund förrän han är där och vill driva bort gråten som om den var ett ont spöke. Jag ser det positivt istället. Det känns bättre om jag får gråta nu, alltså gråter jag nu och då blir det till slut bra.

Jag är rädd att han är lika negativ mot smärta. Ifall han tycker synd om mig varje gång jag har ont under förlossningen och vill att jag ska ta något smärtlindrande, så kommer det ju att bli mycket svårare för mig att stå ut med smärtan. Jag behöver positiv energi istället. Jag ska tänka att om det gör så här ont så går det bra för bebisen att pressa sig neråt.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att jag inte nödvändigtvis vill slippa smärtan vid förlossningen. Huvudsaken är att jag slipper rädslan, kan andas, slipper frysa, inte är bortdomnad och omges av positiv energi. Med det sagt betyder inte det att jag kommer att tycka om smärtan eller ha det hur bra som helst under förlossningen. Jag tror bara att det skulle bli ännu värre om någon tvingade på mig epidural, konstig andning, ispåsar och berättade för mig att det var dåligt varje gång någonting gjorde ont så att jag dessutom blev rädd. Det är omöjligt att veta hur det kommer att bli, men jag tror inte att det skadar att ha klart för sig vad man själv tycker är ännu värre än fysisk smärta.