Alla inlägg den 22 augusti 2009

Av Erica - 22 augusti 2009 23:28



När ett problem dyker upp vill man oftast bli av med det så fort som möjligt. Men det är inte alltid man får som man vill och det är inte alltid man handlar rationellt. Enligt mig finns det tre övergripande sätt att tackla ett problem.


Det enklaste sättet att tackla ett problem är att inte göra någonting åt det. Man tycker synd om sig själv, skyller på andra och går omkring och lider och hoppas på att någon annan ska lösa problemet åt en. Det här sättet är inte särskilt effektivt om man vill ha ett lyckligt liv. Förmodligen kommer problemet att finnas kvar och förpesta ens liv så länge man väljer den här inställningen. Man skadar bara sig själv genom att se sig som ett offer.


Det effektivaste sättet att tackla ett problem är att lösa problemet. Det här kan innefatta planering och tankeverksamhet för att komma fram till hur man kan lösa problemet. Det kan också innefatta fysisk aktivitet genom att faktiskt åtgärda problemet. Även om det här sättet är väldigt effektivt och i teorin låter som det enda rätta så är det inte alltid så lätt som det låter. Det kan ta lång tid och mycket tankeverksamhet bara att komma fram till hur man ska lösa problemet. Man kanske inte ens kan lista ut det själv, utan måste ta hjälp av andra. Sedan kan det ta lång tid och vara både jobbigt och svårt att utföra lösningen och även där kan man vara tvungen att ta emot hjälp utifrån. I värsta fall vet man inte om man jobbar på en lösning som faktiskt fungerar förrän man har jobbat på den väldigt länge och man kanske måste börja om från början med en annan lösning när man är klar med en lösning och upptäcker att den inte fungerar.


Det skönaste sättet att tackla ett problem är att ignorera det. Man låtsas som att allting är bra och så länge ingen påminner en om problemet så kan man vara glad och nöjd. Det här är ett väldigt bra sätt att leva glad långa perioder av sitt liv utan att behöva lyfta ett finger för att göra sitt liv bättre. Men det är också ett utmärkt sätt att ladda upp för en kraschlandning. När man väl blir påmind om problemet blir det alltför påtagligt att man inte egentligen är glad och att man inte har kommit ett dugg närmare lyckan sedan problemet uppstod. De perioder då man trots allt inte kan ignorera problemet är alltså riktigt jobbiga. Och perioderna när man är synbart glad, för att man ignorerar problemet, är bra, men inte så bra som de kunde ha varit om man löst problemet och faktiskt varit glad på riktigt.


Hur man väljer att tackla ett problem beror på vilken sorts människa man är, hur viktigt problemet är och hur medveten man är om problemet. En del ser sig själva alltid som offer. Andra tar alltid tag i problem direkt. Åter andra är så duktiga på att ignorera problem att de inte ens är medvetna om sina problem själva. Små problem är det lättare att ignorera än stora problem, och våra liv blir inte nämnvärt sämre av att ignorera de små problemen. Stora problem är svårare att ignorera, men oftast även svårare att lösa och blir därför lättast mål för det enkla sättet där man inte gör någonting annat än att tycka synd om sig själv. En del problem är så enkla att lösa att det inte är värt att klaga på dem eller ignorera dem, så de problemen löser vi direkt. Många problem blir vi inte medvetna om förrän vi har irriterat oss på dem ett tag. Dessa problem skyller vi antingen på andra eller ignorerar innan vi har insett att de finns.


I min jakt på ett tillfredsställande arbetsliv har jag gått igenom alla tre sätt att tackla problemet. Jag började med det effektiva sättet och satte igång med att söka jobb så fort jag var färdig jurist. Efter några månader svalnade entusiasmen i takt med att nej-svaren strömmade in, eller uteblev. Därefter har jag varvat hejvilt mellan de tre sätten. Jag har varit effektiv, tagit nya tag och kommit på en ny lösning som jag hoppats ska fungera bättre. När den inte har gjort det har jag gjort ingenting, bara mått dåligt och tyckt synd om mig själv i en månad. Sedan har jag ignorerat problemet ett tag, gett mig själv andrum och fått känna mig glad ett tag. Bara för att krascha i verkligheten som påminner mig om att jag faktiskt måste göra något åt jobbsituationen. Därefter har jag tagit nya tag och kommit på en ny lösning och börjat om med hela varvet runt igen, om och om.


De här tre sätten att tackla problemet är de enda tre jag vet om. Jag kan inte tänka mig hur jag skulle kunna göra på något annat sätt. Ändå känns alla dessa tre sätt väldigt uttjatade vid det här laget. Jag har prövat det effektiva sättet från alla möjliga olika vinklar och det verkar inte som att det går att lösa det här problemet. Vad gör man när ett problem är omöjligt att lösa? Jag har mått extremt dåligt, gett upp och gjort ingenting i flera perioder under det senaste året. Det är inte ett sätt jag tycker om att tackla problemet på, men ibland kan jag inte låta bli. Det är definitivt inte hållbart i längden. Jag vägrar att vara ett offer. Jag kan inte gå omkring och må dåligt tills någon annan som genom ett under ger mig ett jobb. Jag måste få skylla mig själv. Det finns ingen annan att skylla på. Ingenting blir bättre av att må dåligt. Så det mest lockande är ändå att ignorera problemet så länge jag kan. Det går inte att lösa och jag orkar inte må dåligt längre. Alltså finns det inget annat att göra än att ignorera problemet och må bra.


Det värsta med att ignorera problemet är bara att jag kraschar från illusionen varje gång någon frågar mig hur det går med jobbsökandet. Och folk frågar mig hela tiden. Det är tydligen inte meningen att man ska få ignorera sin jobbsituation när man jobbar i kassan på ICA och är färdigutbildad jurist. Det är meningen att man ska sitta och vara aktivt jobbsökande hela tiden, så att man kan berätta små uppdateringar för alla som frågar. De ska helst innehålla information om intervjuer och svar på ansökningar. Eller i alla fall information om jobbannonser som passar ens expertis och ansökningar som faktiskt har blivit ivägskickade. Folk i allmänhet är inte nöjda med svaren jag ger när jag faktiskt är inne i de perioder där jag söker jobb bäst jag kan, för det finns inga intervjuer, inga svar på ansökningar och knappt några inskickade ansökningar, för det finns inga jobbannonser som passar min expertis. Det jag skulle kunna berätta om, men som ingen vill höra, är att jag har suttit hela dagen och surfat runt på juristhemsidor och kommit fram till att det inte var någon som sökte några jurister idag heller. Det vill inte folk höra, för då blir de nervösa och vet inte vad de ska svara. Situationen blir pinsam för att de vet om att jag själv vet om hur misslyckad jag är och försöker komma på något att säga som inte låter nedlåtande trots att det är uppenbart att det inte finns något annat än nedlåtande saker att säga.


Jag vill att det ska finnas ett fjärde sätt att tackla problemet på. Jag vill att det ska finnas ett sätt där jag är lycklig på riktigt, utan att behöva lösa problemet. Det kanske går om jag lyckas komma så långt bort från problemet att det slutar vara ett problem. Det som finns är inte nödvändigtvis ett problem. Det som finns är ett faktum: Jag har inte ett jobb jag är nöjd med. Om jag kan få det faktumet att inte vara ett problem så kanske jag har hittat ett fjärde sätt att ta mig ur det hela.


Om en vecka börjar jag plugga Företagsekonomi A på distans. Faktumet kommer att kvarstå. Jag kommer inte att ha ett jobb jag är nöjd med om en vecka. Men det kanske kommer att vara så att jag flyttas från problemet om en vecka. Jag kommer att vara student. Hur många studenter har ett jobb de är nöjda med? Nästan inga, för då skulle de inte plugga. Det kommer alltså eventuellt inte att vara ett problem att jag inte har ett jobb jag är nöjd med så länge jag pluggar. Förhoppningsvis känner jag bara att jag går framåt i mitt liv på andra plan än arbetsmarknaden och flyttar fokus till det faktum att jag stimulerar mig själv och utbildar mig själv och hittar tillfredsställelsen i pluggandet, så att jag inte längre behöver få den genom ett jobb.


Tyvärr vet jag att jag inte kan plugga för evigt. Ur en synvinkel är det här bara ett effektivare sätt att ignorera problemet, som jag vet kommer att blossa upp igen senast om ett år när kursen är klar. Förmodligen tidigare. Jag undrar om det går att på riktigt försona sig med tanken på att aldrig få ett jobb man är nöjd med. Att inte se det som ett problem, utan istället leva ett lyckligt liv med sitt jobb som man inte är nöjd med och koncentrera sig på att vara nöjd med allt man gör på fritiden istället. Det skulle vara ett jättebra sätt för mig att bli av med allt det här. Men det är jag nästan helt övertygad om att jag inte skulle klara av. Jag är inte den som ger mig om jag inte är nöjd. Jag kan ändra mig angående vad som gör mig nöjd, men jag kommer inte att kunna ge upp utan att vara nöjd. Kanske kassajobbet på ICA växer med tiden och blir något som jag lär mig älska till slut. Då skulle problemet försvinna. Det skulle vara bra. Men jag tvivlar starkt på att det kommer att bli så.


Det finns tre sätt att tackla ett problem. Jag är fast i en ond cirkel där de tre sätten går på repeat. Jag vill försöka stoppa det, men jag vet inte på vilket av de tre sätten jag i så fall skulle vilja landa. Allt känns uttjatat, men jag kommer inte härifrån. Just nu befinner jag mig i det enkla sättet att tackla problemet. Jag tycker synd om mig själv för att det känns som att det inte finns något mer jag kan göra. Och jag ser bara: Hopplöshet.


ANNONS

Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31
<<< Augusti 2009 >>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sju Sorters Drömmar med Blogkeen
Följ Sju Sorters Drömmar med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se