Det känns som att allt skiter sig när jag är sjuk. Jag har ingen ork i kroppen, ingen förmåga att tänka klart och ingen energi att bry mig om saker. Inte nog med att jag inte kan träna när jag är sjuk. Jag orkar inte tänka på vad jag äter heller, så det får dubbel effekt på min vikt. Men framförallt får det extremt negativ effekt på vår lilla lägenhet, och det är hemskt!

Idag har jag börjat gråta varje gång jag går från sängen till soffan eller vidare till köket. Min gigantiska resväska som jag hade med mig hem i förrgår ligger nämligen i vägen, så att man måste ta ett jobbigt jättekliv över den för att komma förbi. Den ligger där för att jag fysiskt inte orkar packa upp den och för att jag psykiskt inte orkar bry mig om att packa upp den. Den ligger där för att det inte finns någon annan plats i vår lilla lägenhet där den kan ligga innan man packar upp den. Den ligger där för att jag gick direkt till sängen med kläderna på i fredags när jag kom hem med väskan klockan 17 och sov till kl 10 igår förmiddag, med bara ett litet uppehåll för att borsta tänderna och titta på en film med Totte på natten där mitt i. Den ligger där och gör mig förtvivlad, men jag orkar inget annat än att gråta när jag tänker på den.

Hela lägenheten är dessutom full med disk som borde diskas, mat som borde slängas, skräp som borde tömmas, saker som borde flyttas och ett badrum som luktar skit hur mycket vi än rengör och byter handdukar. Jag orkar inte ta tag i något av det här, och då blir inget av det gjort. Det bara byggs på tills jag inte vill se lägenheten längre.

För första gången känner jag på riktigt att jag skulle vilja jobba borta i veckan, bara så att jag slipper se all den här skiten. Men då ska jag förstås jobba i Göteborg för en gångs skull, så jag kommer inte ifrån det här lilla helvetet heller. Jag behöver paus från hemmet när jag är sjuk, inte paus från jobbet. Allting känns så hopplöst. Den här lägenheten är så liten att den egentligen aldrig går att trivas riktigt bra i, inte ens när den är perfekt städad. Men ser den då dessutom ut som ett bombnedslag så vet man inte vad man ska ta sig till. Jag vet inte om jag kommer att orka fixa till den här skiten när jag blir frisk ens. Hoppas!