Vissa saker är självklara. Andra saker är inte självklara. En del saker är självklara för vissa människor, men inte för andra. I dessa fall uppstår ofta konflikter. Någon blir arg för att man förtydligar något som den som lyssnar tycker är självklart. Någon annan blir arg för att en person inte har gjort det den ska utan tillsägelse, fast det visar sig att den personen inte tyckte att det var självklart.

Totte tycker inte att det är självklart att han ska städa undan på mitt (ja, vi har gemensam ekonomi men jag tycker att jag får kalla det "mitt" även om Totte inte tycker det) skrivbord, som han har lånat hela julen medan jag var i Uppsala. Han tycker inte att det är självklart att han ska flytta undan sina saker så fort han får tid så att jag kan ta fram mina saker och ställa där och börja använda skrivbordet igen.

Därför sitter jag nu vid Tottes skrivbord, där vi har den stationära datorn. Men jag har flyttat hit min kontorsstol, för jag tycker att den är skönare än Tottes stol. Så jag satt här och surfade runt lite, läste Dilemmas blogg och tog det lugnt. Sedan kände jag mig färdig, så jag ställde mig upp och skulle gå härifrån.

Mitt i min rörelse där jag bytte tillbaka kontorsstolarna slog det mig hur självklart jag tycker att det är att jag ska byta tillbaka stolarna. Jag hann inte mer än ställa mig upp så kände jag liksom att det var någonting jag hade lånat tillfälligt och är klar med nu och därför lämnar tillbaka direkt på en gång. Och hade jag inte känt det så hade jag sett det. Tottes stol hade jag ju ställt alldeles bredvid, så att jag skulle snubbla på den och komma ihåg att byta tillbaka så fort jag ställde mig upp.

Trots att jag är irriterad på Totte just nu för att han inte respekterar mina saker och "lämnar tillbaka" skrivbordet som han lånat av mig, så kan jag alltså inte ens låta bli att visa respekt för hans saker, utan lämnar gensat tillbaka dem när jag har lånat dem klart. Hur kan någonting som är så självklart för en person vara så totalt främmande för en annan person?