Det hände en sak på Tottes och min smekmånad. Jag har inte bloggat om det tidigare, men jag har inte hemlighållit det heller. Jag trodde inte att det var en stor sak, men när jag satt på bussen hem idag började jag gråta när jag tänkte på det, så jag har uppenbarligen inte bearbetat det klart.

Jag hade hela resan sett fram emot att vi skulle komma till Kreta, där vi skulle dyka med syrgastuber, så som jag hade gjort när jag var på Kreta med familjen. Det skulle bli jätteroligt. Totte hade aldrig dykt med tuber förut så nu skulle jag få visa honom hur kul det är och vilken vacker värld som gömmer sig under ytan i havet.

När vi kom till Kreta hittade vi ett dykcenter som verkade bra. Dykledarna pratade visserligen inte svenska, så som min dykledare hade gjort sist jag dök på Kreta, men vi kan ju engelska så det var inte hela världen. Vi betalade och fick fylla i ett formulär. Jag kryssade i att jag inte var täppt i näsan, för det var jag inte. Men jag anade ändå att jag hade en förkylning på gång, så jag oroade mig för vad det kan ha för betydelse. Varför frågar de om jag är täppt i näsan?

Ju längre vi fick vänta desto oroligare blev jag. Jag satt och test-andades genom näsan och fick nästan panikastma bara av ren hypokondri. Till slut övertalade jag mig själv att jag helt enkelt fick simma till ytan om jag behövde andas fritt. Jag kan ju inte ta ut förlusten i förskott. Går det bra så är det bara onödigt att stressa upp sig i förväg. Går det inte bra så får jag simma upp till ytan. Vi skulle ju inte dyka djupt alls. Om jag får problem att andas kan jag ju bara hålla andan den korta biten till ytan.

Efter att ha fått på oss noga utvald och kollad utrustning fick vi äntligen gå ner i vattnet. Först skulle vi göra "tappa munstycket"-övningen som dykledaren pratat om på land. De hjälpte oss att sätta oss på knä på botten, helt täckta av vatten. Jag tyckte att det gick bra att andas i munstycket. Jag märkte inte av någon svårighet med att jag eventuellt var förkyld. Däremot fick jag smått panik för att det var helt omöjligt att sätta sig på knä.

Hur mycket jag än kämpade lyckades jag inte få ner fötterna till botten. Jag fastnade i någon horisontellt läge, som en svävande kvinna mitt i luften på trollkarlens scen parallell med scengolvet, fast mitt i vattnet parallell med sandbotten. När jag spretade på benen så mycket jag kunde lyckades jag ändå inte få något ben att peta neråt eller uppåt, bara sidled.

Efter många om och men var i alla fall hela gruppen om fem deltagare och två ledare nere på botten. Det kändes bättre när jag satt still. Jag klarade första övningen galant. Jag tog ut munstycket, släppte det, svepte med armen för att få tag på det igen, stoppade in det i munnen och blåste till hårt, innan jag andades in igen. "Det här går ju bra!" tänkte jag.

Sedan skulle jag göra andra övningen. Den är likadan ända tills man stoppar in munstycket i munnen igen. Då ska man trycka på en knapp så att munstycket blåser rent sig själv, istället för att blåsa hårt i det. När jag tryckte på knappen glömde jag att hålla tungan mot munstycket för att hindra saltvatten att blåsas in i munnen. Så det gick som det gick. Genast kände jag att jag behövde hosta. Det gick visserligen att andas bra i munstycket, men jag ville ändå upp till ytan för att andas. Jag visade det för ledaren med korrekt teckenspråk för dykare.

Det hemska var att jag inte kunde ta mig uppåt. Jag tror nästan att jag bottnade på det stället vi befann oss på knä på botten, men det gick inte att ställa sig upp. I bästa fall kanske jag hade lyckats med horisontell trollkarlsassistent igen, om jag började sprattla, men upp eller ner eller målmedvetet åt ett visst håll i sidled kändes helt omöjligt. Jag höll mig därför istället hyfsat lugn tills ledaren kom och hjälpte mig att fylla min väst med luft så att jag flöt upp till ytan.

Sedan var det kört för mig. Jag gjorde i och för sig ett tappert försök till att gå ner under ytan när jag hade hostat upp allt saltvatten och förklarat på urdålig engelska att jag hade glömt att sätta tungan för munstycket när jag tryckte på knappen. Men jag vände nästan genast upp igen.

Att andningen krånglade så att jag fick gå upp och hosta kan jag leva med, men att inte kunna röra sig åt det håll man försöker är fruktansvärt. Speciellt när det håll man vill ta sig är upp till ytan där fri luft väntar. Det var otroligt frustrerande att vara så nära ytan och ändå inte kunna ta sig dit själv.

Dagarna efteråt funderade jag mycket på att gå tillbaka och ta en privatlektion. En anledning till att jag avbröt när det kändes så svårt, istället för att kämpa på och ta så många pauser (med hjälp av dykledaren) som jag behövde, var ju att de andra i gruppen skulle behöva vänta på mig hela tiden. Men min förkylning kom och var den värsta jag någonsin har varit med om. Jag kunde knappt andas på land, så det skulle vara döfött att försöka sig på det under vattnet. Jag visste redan då att det enda som skulle kunna få mig att glömma det här och må bra igen var om jag dök igen och lyckades. Samtidigt visste jag att det skulle kännas som ett tio gånger större nederlag om jag gick dit igen och gav upp igen. Och det värsta skulle ju vara om jag prövade igen och tanken på detta tiodubbla nederlag fick mig att pressa mig för hårt och inte säga till när jag inte längre kunde andas under vattnet. Jag gjorde därför inga fler försök.

Nu är det mindre än ett halvår kvar tills vi åker till Dominikanska Republiken med Tottes familj. Och Totte har redan börjat prata om att dyka. Han har frågat sin bror om han vill följa med. Han har inte frågat mig. Han tror nog att jag är rädd för att dyka. Men jag vet inte om jag är rädd för att dyka. Jag har dykt två gånger. Den ena gånger var rolig och underbar. Den andra gången var hemsk och svår. Är det förkylningens fel? Hade jag för lätta vikter på midjebältet? Får jag panik varje gång jag måste kommunicera på engelska?

Det jag vet med säkerhet är att jag absolut vill dyka åtminstone en gång till i mitt liv. Om inte annat så för att kunna släppa den här dåliga upplevelsen och få tillbaka min bild av att det är kul att dyka. Jag ser det dock mer som en arbetsuppgift för mig, inte ett nöje. Jag måste hitta en dykledare som orkar jobba med mig och är beredd på att jag pausar mycket. Jag vill ta det i min egen takt och allra helst vill jag ta det på svenska.

Dominikanska Republiken är nog inte rätt plats för mig att dyka igen. I bästa fall skulle det kunna gå bra av ren tur, men då skulle jag inte känna att jag har kämpat mig tillbaka på riktigt. I värsta fall går det dåligt och ännu ett semesterminne är förstört.

Det skulle bli så bra ... men nu gråter jag varje gång jag tänker på min smekmånad.