Direktlänk till inlägg 19 januari 2009

Kommunikationsproblem

Av Erica - 19 januari 2009 18:43

Han menar inte det han säger och han hör inte vad jag menar, min älskade Totte. När han pratar hoppar han över att berätta vad som är problemet och går direkt på lösningen, så att jag står där och undrar varför han sa så. Annars när jag säger något utgår han ifrån att jag inte heller menar vad jag säger och tolkar in alla möjliga saker som jag inte alls menade.

"Den här maträtten passar inte att ha som matlåda." påstod Totte när han skulle sätta på pastavattnet och jag undrade för mig själv varför den inte gör det. Blir den äcklig när man micrar den? Eller finns det någon annan anledning? "Eller det ryms ju pasta till fyra portioner i den här kastrullen. Jag gör matlådor." säger Totte plötsligt. Då visar det sig att maträtten visst passar till att ha som matlådor. Det han egentligen menade var att kastrullen är för liten för att göra pasta så att det räcker till matlådor. Synd, men nästa gång om vi har en större kastrull så kan vi göra matlådor då.

Jag blir förvirrad när han inte menar det han säger utan något annat som har lett till det han säger. Jag vet att han försöker vara positiv. Det är ofta därför jag aldrig får höra problemet, utan bara lösningen. Som när han tog fram en mjölk som precis hade gått ut, smakade på den och sa "Den smakar bra ändå". Lite senare hittade han ett till mjölkpaket i kylskåpet, ett som inte hade gått ut, och sa "vi hade ju kunnat ta den här tidigare". Om han hade sagt det han menade när han smakade på den utgångna mjölken så hade jag berättat för honom att vi hade en till. Men nu sa han ju att den smakade bra, så varför ska jag föreslå en annan mjölk? Han borde ha sagt "Den här mjölken smakar lite skumt, men den går an." Det uttalandet låter mer negativt, men det var ju så han menade. Och hade han sagt så hade jag förstått vad han menade och då hade jag kunnat lösa problemet på ett bättre sätt.

När jag säger något tror han ofta att jag har baktankar med det jag säger, fast det inte alls är så. Jag brukar mena det jag säger. Och oftast säga det jag menar. Om jag ställer en fråga vill jag ha svar på den. Om jag säger att jag tycker om något så tycker jag om det. Om jag vill att han ska göra något så ber jag honom. När jag säger "Jag är törstig." springer han iväg och hämtar vatten. För han tror att jag menade "Kan du hämta vatten åt mig?". Men om det var det jag ville så hade det varit det jag sagt. Och när jag säger att jag är törstig så vill jag bara att han ska veta att jag är törstig. Jag kan hämta mitt vatten själv. Eller bara vara törstig. Men det är jättesnällt av honom att hämta vatten åt mig. Det får han gärna göra. Bara han inte tror att det var det jag menade. När han nyss frågade ”Vill du göra kaffe åt mig?” svarade jag med ett leende ”Nej, men jag kan göra det ändå!” och så gick jag och gjorde kaffe. Man ska vara ärlig. Nu fick jag de snäll-flickvän-poäng jag förtjänar.

Kommunikationsproblem som dessa är nog svåra att göra något åt. Det är bara för mig att fortsätta mena det jag säger och berätta för honom så ofta jag kan att jag menar det jag säger. Och jag får komma ihåg att han inte menar det han säger. Jag får fråga honom vad han egentligen menar när jag misstänker att han inte säger det han menar. Huvudsaken är att vi älskar varandra och vad vi än säger eller menar så vet vi båda att allt vi vill är att den andra ska vara lycklig.

Familjelivet

Dela

Paradox

Kommentarer (0)

Av Erica - 7 juni 2023 15:34

När barnen har flyttat hemifrån kommer jag att ha mycket mer tid till att skruva åt trappgrinden, tvätta kläder åt sex personer, fylla i papper till förskolan, städa undan leksaker och lyssna på oändliga berättelser som mina skatter vill dela med s...