Mer än en vecka har gått sedan jag åkte ifrån Göteborg, ifrån Totte. Det är jobbigt nu. Jag saknar honom jättemycket. Tyvärr har jag redan köpt en tågbiljett hem, så jag kan inte åka hem tidigare för att jag saknar honom nu. Jag åker hem på torsdag. Då kommer det att vara mer än en och en halv vecka sedan vi sågs. Hemska tanke.

Det bästa med situationen är att Totte är så underbar och förstående. Vi pratar i telefon varje dag och skickar sms. Jag hör på rösten att han fortfarande älskar mig. Speciellt när det är det han säger. Det är så bra att få höra en lagom blandning av "Jag saknar dig också. Kom hem fort." och "Det är snart torsdag. Det går bra det här." för då vet jag att han saknar mig också, men jag behöver inte ha något dåligt samvete för att jag utsätter honom för det här. Han är helt enkelt underbar, både när jag är med honom och när jag saknar honom.

Valdemar klarar sig lite bättre än mig. Han saknar Nin nästan lika mycket som jag saknar Totte, men han har ju fått ett nytt rosa gosedjur, så han är lite upptagen med att lära känna det gosedjuret. Han har inte tid att sakna Nin på samma sätt. Men snart har vi alla saknat färdigt. Det är inte långt till torsdag nu. Då jag får börja sakna mamma och pappa igen, som vanligt.

Det finns två saker som stör mig flera gånger om dagen här i Uppsala. Jag trodde att jag kanske skulle vänja mig med tiden och inte störa mig lika mycket på det längre, men det är snarare så att jag blir mer och mer irriterad för varje gång.

För det första så slocknar lampan i taket i vardagsrummet lite nu och då. Min bror har fixat en anordning så att man kan tända och släcka en hel del lampor i det här huset med hjälp av en fjärrkontroll. Det är väldigt smidigt och så, men det gör också att lamporna svarar på vissa radiovågor som inte kommer från fjärrkontrollen. Lampan kan alltså slockna när som helst, och då måste man tända den igen.

I och för sig går det ganska lätt att tända den igen, eftersom man kan göra det med fjärrkontrollen och fjärrkontrollen alltid ligger på soffbordet. Men det blir ändå krångligt när man håller på att måla naglarna eller precis har myst in sig i en filt. Soffbordet är stort. Oftast behöver man ställa sig upp halvt och sträcka sig långt.

För det andra saknar nätverkskabeln en sådan plutt som ska finnas på nätverkskablar så att de snäpps fast i datorn och stannar där tills man håller in plutten för att kunna dra ut kabeln. Det här resulterar i att kabeln åker ut några millimeter av sig självt lite nu och då. Dessa millimeter räcker för att jag ska bli av med internet. Detta är extra jobbigt om man håller på att registrera sitt CV på en hemsida, har fyllt i en massa uppgifter den senaste halvtimmen och inte vet om allt kommer att försvinna för att man tryckte på "nästa sida" precis när internet försvann.

Jag har inte behövt göra om något, så det är jag glad för. Men ibland när kabeln åker ut är det nästan omöjligt att få in den igen. Jag har suttit flera gånger och surfat med ena handen på kabeln, för att den bara fungerar tills man släpper den. Andra gånger fungerar den ca 10 sekunder efter att man har släppt den. Det är riktigt irriterande att fixa kabeln 6 gånger per minut.

Som sagt trodde jag att jag kanske skulle vänja mig vid dessa saker. Jag har vant mig lite vid katthåret som befinner sig överallt. Men det verkar snarare vara så att första gången lampan i taket slocknade tänkte jag att det var en engångsgrej och blev inte så upprörd. Andra gången trodde jag att jag hade otur att det hände igen så snart, så då blev jag lite mer irriterad, men inte så mycket. Efter tionde gången insåg jag att det här inte är ett problem som kommer att försvinna, så då var jag officiellt upprörd. Och nu känns det som att varje gång lampan slocknar är gången som är droppen som får bägaren att rinna över.

Ännu mer så känns det med nätverkskabeln. Jag är inte ens van att behöva ha några sladdar som sitter i datorn. Allt är sladdlöst hemma. Och nu måste jag inte bara ha en kabel, utan fixa till den stup i kvarten också. Det är inte klokt. Alltså det är inte klokt vad man kan störa sig på att ha sådana fantastiska saker som el, ljus i mörkret och sekundsnabb kommunikation med resten av världen.