Nyss hemkommen till hotellrummet från en löparrunda runt Tisken i Falun, kan jag konstatera att det är fruktansvärt jobbigt att ha långt hår. Min hårknut gick upp tre gånger under tiden jag sprang de tre kilometerna kring sjön. Förmodligen hade den hunnit gå upp två gånger till också, om jag inte hade struntat i att sätta upp den igen efter tredje gången den gick upp.

Det är inte direkt bekvämt att känna håret skumpa mot bakhuvudet. Förmodligen hade det varit skönare med hästsvans, än en halvlös knut som guppar. Men hästsvans är jobbig för att den svänger så mycket. När man tittar åt sidan får man hår i munnen. Nej, jag gillar när min hårknut håller sig hårt knuten. Då känns det som att det inte finns något hår alls. Allt är liksom fast i huvudet, inga lösa delar någonstans.

Jag ser fram emot att klippa av håret. Det ska jag göra i juni, efter bröllopet, men innan smekmånaden. Riktigt kort ska det bli, så att det självtorkar på tre sekunder när vi är i Grekland. Och så att jag inte kan få det i ansiktet, vare sig när jag springer eller när jag badar. Lite hår i ansiktet får jag kanske räkna med, när jag inte ens kan sätta upp det, men det ska i alla fall inte hamna hela ton hår i munnen så att jag inte kan andas, som det gör nu ibland.