Neo har varit sjuk i över en vecka nu. Totte och jag är sjuka sedan några dagar tillbaka. Det finns inget mer meningslöst än en dag när man inte gör någonting annat än att vänta på att dagen ska ta slut. Men det är vad jag har gjort idag. Och nu när den är slut önskar jag att jag hade hela söndagen kvar att göra något vettigt med.

Av någon outgrundlig anledning orkar Neo springa kors och tvärs och dra fram alla sina leksaker fast han är sjuk. Jag, däremot, orkar inte det. När han satte på en CD-skiva med Bamse-musik dansade jag glatt med honom i ca två minuter. Sedan föll jag ihop i soffan och orkade inte lyfta ett finger på tio minuter. Det är så tråkigt att vilja ha kul men inte orka!

Mentalt blir jag helt urholkad av att inte kunna planera. Jag vet ju inte när jag eller Neo blir frisk. Min arbetsmoral är i botten för att jag inte vet vilka dagar/timmar jag måste vabba. Då orkar jag inte sätta igång med något de timmar jag jobbar heller. Min träning blir jag trött på fast jag inte ens går dit, bara för att jag har bokat om den så många gånger i min kalender.

Vid det här laget undrar jag om jag ens kommer att märka någon skillnad när jag väl blir frisk. Man känner sig sjuk av att tappa sugen såhär. Hur vet man när det är dags att börja peppa sig själv igen? Hur vet man när det är dags att ta på linserna och borsta håret? Hur vet man när man ska ge sig på att dansa med sin son igen, utan att riskera att ligga utslagen efter två minuter?