Morgontrött har jag alltid varit och kommer alltid att vara, men om jag måste så går jag förstås upp ändå. När jag ska till jobbet finns det inget att välja på och då klarar jag av att gå upp. Sedan Neo föddes har det känts som en självklarhet att gå upp när han vaknar också, så det klara jag av. Då orkar jag dock inte klä på mig så det blir mys och lek i sängen eller soffan till jag vaknat till.

Nu när vi har flyttat går jag upp kvart över fem vanliga vardagsmorgnar. Det är helt sjukt! Men jag klarar av det för att jag ska till jobbet och inte har något val. Det konstiga som jag har märkt nu är att jag vid ett antal tillfällen på helgmorgnar har vaknat innan klockan ringer och även innan Neo vaknar och ropar på mig.

Det har tidigare i mitt liv bara hänt vid ett fåtal sällsynta tillfällen att jag har vaknat av mig själv tidigare än kl tio på morgonen. Nu vaknar jag ibland klockan sju. Det är helt sjukt! Men när jag tänker efter så har jag faktiskt fått två timmar sovmorgon då. Det har dessutom bara hänt dagar då jag har varit så trött efter arbetsveckan att jag har gått och lagt mig innan tio på kvällen dagen innan. Så jag har ju sovit minst nio timmar innan jag vaknar av mig själv. Det är ändå rimligt.

Jag är fortfarande inte pigg på morgonen och dansar upp och gör frukost. Nej, det blir sängmys eller sofflek nu också, men det är ändå fantastisk att jag kan få sova tills jag vaknar av mig själv utan att ha sovit bort hela förmiddagen.