Min bloggfrekvens har inte varit särskilt stor sedan ett år tillbaka. Det sammanfaller ganska bra med när jag gick med i Itrim. En anledning till att jag inte har kunnat blogga lika mycket är att jag går 12 000 steg varje dag, så det är svårt att hinna med stillasittande aktiviteter förutom jobbet. Men det är inte hela sanningen.

De praktiska anledningarna till att jag inte har bloggat så mycket är:

• Mina 12 000 steg om dagen
• Att vi har flyttat från Göteborg till Uppsala och inte kommit i ordning än
• Nya rutiner med hämtning på förskolan som inte ger mycket tid över till bloggande
• Instagram och Facebook får många av de bilder med korta kommentarer jag förut lade upp på bloggen

Förutom detta finns det en rad saker i mitt liv det senaste året som jag inte vill skriva om på bloggen. Det är dessa saker som i stort sett har varit det enda jag tänkt på det senaste året och det enda jag har sysslat med, så det har inte funnits något annat jag kommit på att blogga om heller. Nästan allt jag har gjort och tänkt det senaste året har varit sådant som jag inte vill blogga om, så det fanns inget kvar att skriva här. Men jag har haft ett enormt behov av att prata och skriva om dessa saker, så ni som känner mig har fått höra ganska mycket om detta när vi träffats och min privata dagbok har blivit längre än någonsin. Jag tycker att det är tråkigt att inte blogga när jag tänker något och vill få det ur mig. En del saker har börjat ordna upp sig nu, så förhoppningsvis kan jag blogga mer framöver om bara de praktiska begränsningarna löser sig.

De saker jag inte vill blogga om är:

• Min situation på jobbet
• Detaljer i min Itrim-resa
• Tottes och mina meningsskiljaktigheter
• Neos icke-existerande syskon

På jobbet har jag haft en så ohållbar situation att jag har mått rejält dåligt. Det har ordnat upp sig nu när jag har fått en ny chef från och med den här månaden. Jag har inte velat skriva så mycket om detta för det jag har tänkt (och sagt till mina nära och kära) är ganska onda ord om en viss person och även om jag var tvungen att få ur mig den frustrationen så vill jag inte hänga ut någon på min blogg och måla upp en dålig bild av den personen. Det är inte rättvist när jag bara kan ge min version av hela historien. Nu är jag dock glad att det är över och jag trivs bättre än någonsin på jobbet igen.

Min viktresa på Itrim har i stort sett gått bra, även om den kantats av några fartgupp som hänger ihop med den period på jobbet jag mådde som sämst. Totalt gick jag ner 35 kg och nådde min målvikt i april. Efter april har det svåra varit att hitta bra rutiner som gör att jag varken går upp eller ner i vikt. Det har inneburit en del upp och en del ner medan jag försöker hitta rätt läge. Under sommaren blev det också en del upp, men inte mer än jag kan hantera nu i höst. Den här resan går åt rätt håll om man ser på det stora perspektivet. Det har jag inget emot att blogga om. Mina tankar fastnar dock ofta på vad vågen säger just den lördag jag ställer mig på den. (Jag väger mig varje lördag morgon.) Jag kan bli jättefrustrerad om jag har gått upp lite, eller inte gått ner tillräckligt mycket just den senaste veckan. Detta vill jag inte blogga om. Dels för att det är helt ointressant i det stora hela, dels för att jag fortfarande känner olust över att berätta för folk vad jag väger.

Totte och jag har jobbat mycket med att kommunicera bättre med varandra och hitta en vardag där båda (plus Neo) känner att de trivs och har möjlighet att göra det de vill samtidigt som det som måste göras blir gjort. Ibland känns det helt hopplöst och ibland känns det hur lätt som helst. Det här vill jag inte heller blogga om nu när det går i rätt riktning. Jag vill att vi ska få jobba med detta i fred. Sedan kan jag börja skriva beröm till Totte här på bloggen när jag känner mig lycklig över allt han gör för mig, utan att det grusas av sådant han gör som får mig att känna mig ensam och vilse.

Jag vill inte prata om varför Neo inte har några syskon. Jag vill inte pratat om varför jag inte vill prata om varför Neo inte har några syskon. Jag vet inte varför jag inte vill prata om varför Neo inte har några syskon, och det vill jag inte prata om heller. Jag vet inte ens om jag vet varför Neo inte har några syskon. Det enda jag vill meddela är att jag alltid har velat ha minst fyra barn och den drömmen har inte förändrats. Nu vill jag inte prata något mer om det heller.

Nu när det ändå känns mycket bättre i vissa avseenden ska jag ta mig tid att blogga om vadsomhelst vilken dag som helst. Jag tycker bäst om att skriva om mina innersta tankar, men när dessa inte är öppna för allmänheten kan jag i alla fall blogga om vad jag gjorde i torsdags. Kanske känns det bra att åtminstone skriva något igen.