På gravidyogan idag pratade de andra tjejerna om att det börjar bli tungt och jobbigt, att man känner sig osmidig och att dagsformen avgör om man orkar gå en promenad eller inte. Flera pratade om att det gör ont också. Jag känner inte alls igen mig i det där!

Det enda jag kan hålla med om är att det är lite osmidigt att sätta sig upp när man har suttit i soffan eller legat ner. Man måste liksom ta sats på ett visst sätt eller resa sig från sidan istället för rakt fram. I övrigt förstår jag inte alls vad de snackar om. Ingenting gör ont och ingenting är jobbigt. Har jag en lyxgraviditet eller vad är det frågan om?

På ett sätt tror jag faktiskt att jag är välsignad med lyxgraviditeter. Jag har ju till exempel inte mått illa en enda dag av varken den här graviditeten eller när jag var gravid med Neo. Hittills har jag heller inte haft någon foglossning som känns av under någon av graviditeterna. Det måste ju vara en fråga om tur eller bra gener. Om jag hade mått illa eller haft ont i fogarna så är det klart att jag också hade tyckt att det var jobbigt.

Men på ett sätt tror jag att det är en fråga om inställning också. Jag upplever inte alls att jag känner igen mig när tjejerna på yogan säger att det börjar bli tungt. Ändå har jag helt tappat förmågan att gå snabbare än snigelfart upp för trappor eller uppförsbackar. Det löser jag genom att rutinmässigt ta hissen/rulltrappan nu, istället för trapporna som jag alltid tog förut. Därmed tänker jag inte på att det är tungt. Om jag måste ta trappan upp någonstans så löser jag det genom att gå i snigelfart. Inte ens då tänker jag på att det är något negativt.

Det här med promenader känns också som en fråga om inställning. Jag går till jobbet från tåget varje dag nu, precis som jag gjorde innan jag blev gravid. Jag ser ingen anledning att ge mig själv ett val i den frågan, så länge jag inte skadar mig själv eller barnet. Jag går tiotusen steg om dagen, precis som förut, och hittills går det alldeles utmärkt. Det är dock sant att dagsformen avgör hur lång tid det tar för mig att gå till jobbet. Det varierar mellan 25 och 35 minuter. Innan magen tig det oftast bara 20 minuter. Men det gör ju inget.

Det är tråkigt att inte känna samhörighet med de andra gravida, men det är jätteskönt att inte känna att graviditeten är jobbig på något sätt. Jag är hellre positiv och smärtfri även om det innebär att jag inte har någonting att prata med de andra blivande mammorna om på yogan.

Jag ser knappt ens gravid ut rakt framifrån, fast jag är i vecka 30. Från sidan ser man dock hur stor magen jag har.

Vi är sjuka allihop här hemma. Det började med att Neo kom hem sjuk från sin farmor och farfar. Sedan blev Totte smittad ganska omgående. Jag klarade mig ett bra tag och kände mig fortfarande frisk och var och tränade i måndags. Sedan kom hostan, mattheten och snoret även till mig.

Nu turas vi om att vabba och jobba hemifrån i mjukisbyxor. Det funkar, men det är så himla jobbigt att inte orka göra något annat än det nödvändigaste och att inte klara av att tänka eller planera. Nu hoppas jag att vi blir friska allihop innan veckan är slut.