När jag var gravid med Neo bodde vi i en trea i Göteborg. Då ville jag jättegärna bjuda hem alla från föräldragruppen till oss och umgås. Problemen var dock många. Jag är inte så social när det gäller nya människor, så jag behövde ha med Totte på tåget. Men Totte ville mest bara spela datorspel. Sedan hade vi det väldigt stökigt hemma, både för att vi nyligen flyttat in och för att vi inte tog tag i saker. Dessutom var vår trea alldeles för liten för att inrymma något större sällskap och jag hade ingen tydlig plan på var vi skulle sitta eller vad vi skulle göra.

Fyra år senare är jag nu gravid med Lillplutt och vi har mycket bättre ordning på vårt liv. Jag är fortfarande inte social, men den här gången är Totte med på tåget. Tack älskling, för att du är mer underbar nu än du var då! Vi bor i en villa med sju rum och kök, så vi har plats hemma. Vårt middagsbord rymmer tolv personer utan problem. Dessutom har vi städat. Även om vi inte har riktig ordning på allt, drygt ett år efter inflytt, så har vi i alla fall fixat fyra av rummen riktigt snyggt och två rum helt okej. Det är bara ett rum vi måste låsa för gästerna. Rummet fullt med flyttkartonger och kassar.

Min inställning till vad som kan räknas som lyckat är också annorlunda nu. Istället för att strunta i att bjuda in folk bara för att jag inte kan komma på den perfekta aktiviteten, så tänker jag att det är bättre att det blir av. Det enklaste jag kom på var att grilla, så då bjöd jag in alla för att göra det. Min inställning till hur många som måste tacka ja för att det ska räknas som lyckat har också förändrats. Förut funderade jag på hur man hittar ett datum alla kan. Den här gången mailade jag bara ut att vi (Totte och jag) ska grilla och om någon vill haka på så får de gärna det. Ett par kunde, resten svarade att det var ett bra initiativ men de är tyvärr upptagna. Lyckat, tänker jag nu, för då blir det av!

Så ikväll kommer ett för oss relativt främmande par hem till oss och grillar. Det ska bli spännande och förhoppningsvis kul! Jag är så stolt över mig själv, för att jag vågade den här gången! Jag lever inte i mitt huvud längre med mina perfekta idéer som aldrig blir av. Jag tog tag i det. Jag krånglade inte till det. Nu blir det verklighet! Och jag är så glad för att Totte står vid min sida på riktigt den här gången! Jag är lyckligare nu. Jag är lyckligare här. Jag är lyckligare med de personer vi är i min familj.

Min mage är extra stor och hård ibland nu, när Lillplutt lägger sig och spänner ut rumpan. Häromdagen märkte jag hur praktiskt det kan vara!

Förra gången jag skulle föda barn startade ju det hela med att vattnet gick när jag befann mig helt ensam på ett hotellrum i Falun, 47 mil från mitt hem i Göteborg. Det gick ju bra, men en sak var jag lite bekymrad över: Den totala avsaknaden av någon slags binda som kunde förhindra vattnet från att fortsätta sippra ut i hela hotellrummet.

Den här gången går jag därför runt med världens största binda i handväskan. Jag inser att det här förstås bara kommer leda till att vattnet inte går förrän på sjukhuset, och definitivt inte när jag är ensam eller långt hemifrån. Men det gör ju inget. Då har ju bindan ändå fyllt sitt syfte, att förhindra fostervatten att flöda fritt på offentliga platser. Det kommer nog att finnas andra saker jag absolut inte har tänkt på den här gången istället. Det blir nog bra!