Stress är i många fall orsakad av logiskt tänkande och tillgång till information. Det är nog därför djur inte blir stressade så ofta. De blir nästan bara stressade på grund av rädsla. När de befinner sig i en farlig situation blir de stressade för att skynda att ta sig ur situationen. De är dock inte lika bra på logiskt tänkande som oss människor och de har inte tillgång till lika mycket information, så när de inte är rädda blir de inte stressade.

Vi människor däremot blir stressade lite nu och då. Om vi vet att bussen går varje kvart och vi ser en buss komma så skyndar vi oss fram till hållplatsen för att hinna med den. Vårt logiska tänkande säger oss att om det går en buss nu, och bussarna går varje kvart så tar det femton minuter till nästa buss går om man missar den här bussen. Vi kan dessutom lista ut att det kommer att bli tråkigt att stå och vänta på bussen i en kvart när man inte har med sig någon man känner eller något att läsa.

Om vi inte kunde tänka logiskt och såg en buss komma skulle vi nog inte bli lika stressade. Då skulle vi bara konstatera att vi missade den och sedan skulle vi upptäcka efter hand att vi blev uttråkade och att det tog femton minuter tills nästa buss kom.

Tillgång till information är minst lika bidragande till att vi blir stressade. Hur många skulle skynda iväg till hållplatsen innan de ens ser bussen komma om de inte hade tillgång till information som säger att bussen enlig tidtabellen ska komma om en minut? 

Kombinationen av logiskt tänkande och tillgång till information gör att vi vet att det är dåligt att komma för sent till jobbet. Kommer man mycket för sent eller kommer man för sent ofta leder det till att chefen blir arg på en. Dyker man inte upp alls eller upprepas förseningarna för mycket kan man i värsta fall bli avskedad. Det leder i sin tur till att man inte får några pengar och då kan man inte köpa nödvändiga saker som mat eller roliga saker som PlayStation-spel. Det här vet vi, och det är därför vi blir stressade på morgonen när vi ska till jobbet och inte riktigt känner att vi har hunnit ägna så lång tid vi ville åt att ligga kvar i sängen och dra oss, läsa tidningen, fixa håret, gulla med barnen, packa väskan eller blogga. Vi gör inte det vi vill göra för stunden, för vi kan lista ut att det inte leder till ett resultat vi kommer att gilla i det långa loppet.

Annat är det när vi är på chartersemester. Vårt logiska tänkande har vi förhoppningsvis med oss även då, men tillgången till information kan vara begränsad. Vi skyndar oss inte till bussen, för vi vet ändå inte när den ska gå. Vårt logiska tänkande säger oss dessutom att inget dåligt kommer att hända om vi missar den. Vi är inte på väg till jobbet eller något annat man måste passa tiden till. Om vi kommer fram till hållplatsen precis när vi ser en buss åka därifrån blir vi inte genast ledsna heller, för vi vet inte förrän det har gått en kvart att det var så lång tid vi skulle vara tvungna att vänta.

Vi stressar inte för att hinna till en viss restaurang i tid, för vi vet inte när den stänger. Vi stressar inte iväg till stranden, för vi tror att solen kommer att skina hela dagen. Den här bristen på information gör att vi stressar mindre, men den kan också leda till fler besvikelser. När vi kommer fram till restaurangen sent på kvällen blir vi besvikna om den har stängt. Ifall solen har skinit hela morgonen blir vi besvikna om den går i moln på eftermiddagen precis när vi har tagit oss till stranden.

På en chartersemester är det nog ganska bra att få slippa stressen, trots besvikelserna. I vanliga vardagen däremot tror jag att det är bättre att fortsätta stressa än att ständigt bli besviken för att man inte har kollat upp saker ordentligt och sett till att hinna till ställen i tid. Det bästa vore förstås om man klarade av att skynda sig utan att bli stressad. Om man vet att det tar ganska lång tid att hinna med det man vill göra på morgonen och man vet vilken tid man måste åka för att hinna till jobbet är det bättre att gå upp i tid så att man hinner allt, än att gå upp lite senare och bli stressad.

Vi människor får nog helt enkelt leva med det logiska tänkandet och den enorma tillgången till information vi har och göra det bästa av situationen. Jag skulle i alla fall aldrig välja bort min förmåga att tänka logiskt. Så om den bidrar till att jag blir stressad ibland så tycker jag ändå att det är värt det. Bara jag får en chartersemester någon gång ibland så är jag nöjd.

Det går inte att komma undan. Varje morgon och varje kväll ska det klaras av, och det är lika tråkigt varje gång. Det tråkar ut mig att borsta tänderna. Man kan liksom inte göra det kul på något sätt. Själva borstningen är helt oavancerad. Den kräver ingen koncentration överhuvudtaget. Man har gjort det så sjukt många gånger förut att handen går av sig självt. Så vad ska man då hitta på medan man står där och borstar tänderna? Det finns inget annat att göra än att vänta på att handen ska bli klar och tänderna rena. Det känns som att jag bara står och väntar ut tiden. Och det tråkar ut mig.

Att borsta tänderna tråkar ut mig på samma sätt som det tråkar ut mig att fylla upp vatten i diskhon eller slå på datorn. Man kan inte gå ifrån köket när man fyller upp diskhon för då kanske vattnet rinner över. Men det krävs ingen tankeverksamhet eller fysisk aktivitet under tiden man fyller upp vatten. Det enda man behöver göra är att stänga av det i rätt tid. I en sådan situation tar det bara tre sekunder för mig att bli uttråkad. Precis som när jag slår på datorn för att göra något. Då måste jag vänta på att datorn startar innan jag kan sätta igång. Det tar tillräckligt lång tid för att jag ska bli uttråkad, men det tar för kort tid för att jag ska hinna gå och göra något annat under tiden.

Lite roligare blir det att borsta tänderna när Totte och jag gör det tillsammans. Då kan jag titta på Totte och tänka på hur underbar han är, eller kramas lite med honom så att han får min tandborste i ansiktet. Jag behöver inte bara stå där och vänta ut tiden. Jag kan titta på när Totte gör grimaser i spegeln. Fast trots detta lilla roliga är det inte speciellt kul att borsta tänderna. Jag hinner bli uttråkad ändå. Det enda jag vill när jag borstar tänderna är att bli klar, så att jag får gå och göra något annat roligare. Mysa med Totte till exempel.

Alla gosedjuren, Totte och jag njuter av en glad påsk med målade ägg, påskkycklingar och påskliljor. Hoppas att alla har en lika bra påsk som vi!

Hur kan så mycket hår komma från en enda katt? Det finns katthår överallt i det här huset. Alla mina saker är redan fulla med katthår, så jag antar att det inte spelar någon roll hur mycket man försöker städa bort det. Inom ett par dagar är hela huset fullt med katthår igen.

Det mest obehagliga är att de nytvättade handdukarna lyckas bli fulla med katthår så fort. När man sedan torkar av ansiktet med handdukarna får man katthår i näsan, i munnen och på ögonfransarna. Hur man än gör så går det inte att undvika.

I vanliga fall är jag lite av en perfektionist. Jag går gärna och slänger en post-it-lapp så fort jag har avgjort att den ska slängas, även om det innebär att jag måste resa på mig och gå till papperskorgen på andra sidan av rummet, och även om jag vet att jag en kvart senare kommer att resa på mig och gå förbi papperskorgen ändå. Jag vill ha det snyggt runt om mig direkt.

Men i det här huset har jag gett upp när det gäller katthår. Jag satt med fötterna på soffbordet idag och tittade på TV när jag såg att en tuss katthår hade fastnat på min strumpa. Reflexmässigt ryckte jag till för att luta mig fram och ta bort det, men jag hejdade mig innan jag kom så långt. Jag insåg att det ändå inte är någon idé. Jag har säkert katthår på händerna också, så jag kanske bara förvärrar situationen genom att ta med händerna. Om inte annat får jag katthår på fötterna igen när Louise (som gick omkring på bordet) stryker sig mot dem.

Ifall man skulle se till att alltid ta bort allt katthår så fort man fick det på sig så skulle man inte göra något annat än att plocka katthår. Och det är ju inte hållbart. Så jag får helt enkelt finna mig i att ha katthår på mig och på alla mina saker. Det är inte så hemskt så länge det håller sig borta från ansiktet.

Totte och jag släckte lamporna och stängde av både TV:n och datorerna under Earth Hour. Bildbeviset inkluderar de två enda ljuskällor vi hade under timmen: två stearinljus. Det är bra att slå ett slag för miljön, men framförallt hade vi det väldigt mysigt i mörkret. En bra timme på många sätt med andra ord.

Det finns en sorts spårvagn som är de sämsta spårvagnarna i Göteborg. Hemskheterna börjar redan när man ska gå på spårvagnen. Man måste öppna dörren själv genom att dra upp den. Och man måste ta i för den åker igen av sig själv med en väldig fart om man släpper. Dörrarna är dessutom så trånga att man knappt kommer in genom dem om man inte håller upp dem till max. Har man handlat något så att man bara har en hand fri är det nästan omöjligt. Har man shoppat så att man inte har någon hand fri får man hoppas att någon snäll person håller upp dörren åt en, för annars går det inte.

När man ska sätta sig märker man att sätena inte är placerade exakt bredvid varandra. Sätena är grupperade två och två, men sätet vid fönstret är placerat lite längre fram än sätet vid gången. Det här är inte bara förvirrande och konstigt. Det är besvärligt också. Om man är två som åker tillsammans vill man gärna sitta bredvid varandra. Det gör inte så mycket att det ena sitter längre bak då, men det blir lite svårare att se varandra i ögonen när man pratar. Om man åker ensam vill man helst inte sitta bredvid en främling, men placeringen av stolarna hindrar inte att det känns som att man sitter bredvid en främling bara för att de inte är exakt bredvid varandra. Det enda som händer är att det ger en illusion av att man i princip måste sätta sig i främlingens knä för att komma av om man sitter innerst.

För att plinga måste man dra i snöret. Det här är inte så dåligt i sig. Många andra spårvagnar har snören att dra i. Men de flesta andra spårvagnar har plingknappar också. Det har inte de här. Dessutom får jag för mig att snöret hänger högre upp i de här spårvagnarna. Jag måste alltid ställa mig upp för att nå det. I de andra spårvagnarna har jag för mig att jag kan nå snöret sittande, eller i alla fall genom att bara ställa mig upp halvt.

Om man sitter innerst när man ska gå av kommer man med stor sannolikhet slå knäet i ryggstödet till sätet snett framför en. Det är krångligt att komma ut även om ingen sitter bredvid en. Eftersom sätena vid fönstret sitter lite längre fram än de vid gången så är sätet på raden framför en placerat nästan så att hörnen möter varandra. Det är väldigt lite plats att ta sig ut därifrån.

När man sedan ska gå av spårvagnen genom att knuffa upp dörren och försöka hålla den öppen ända tills man har hunnit av så är det inte ovanligt att det står folk utanför som börjar försöka gå på. Det här händer i och för sig på alla spårvagnar och jag tycker att de människor som inte släpper av folk från spårvagnen innan de går på är dumma i huvudet. Men på dessa spårvagnar blir det värre. Man möts öga mot öga i en dörröppning som verkligen inte rymmer mer än en person. På de andra spårvagnarna kan man liksom smita förbi på sidan om varandra om nu folk nödvändigtvis ska gå på innan alla har gått av. Men inte här.

Som en sista hemskhet när man väl har kommit av spårvagnen och är redo att lämna den bakom sig, så lyckas man ofta bli personen som står och håller upp dörren för alla andra som ska gå av, eller på. Man vill ju inte släppa dörren rakt på en annan person så att den smäller igen på den, så när de inte tar i dörren själva så är det inte mycket annat att göra än att stå kvar och hålla.

Dessa spårvagnar är de sämsta spårvagnarna i Göteborg och jag är glad att det finns många andra, bättre spårvagnar. Men när resan är över och jag har tagit mig dit jag ska är jag ändå glad att dessa spårvagnar finns. Jag har ingen bil eller något annat sätt att ta mig fram, så hellre dessa spårvagnar än inga spårvagnar alls.

Mitt liv går för fort. Jag hinner inte med. Ligger efter med allt. Dagarna bara går. Viktiga datum passerar. Men jag får aldrig något gjort. Saker jag måste göra staplas på hög tills berget är så stort att jag inte vet var jag ska börja längre. När det enda jag vill göra är att ta tag i sakerna så är hela dagen redan planerad med mat, sömn, jobb eller fest. Det blir aldrig tid till det jag vill göra eller måste göra för att inte ligga efter. Kan livet bara stanna så att jag får komma ikapp?! Nej, för jag måste till jobbet om en timme och jag vet att jag inte kommer att hinna göra något annat än att äta och jobba idag heller.

Våren knackar på dörren och visar att den är på väg. Solen skiner envisare än på länge och kylan ute är inte riktigt så kall som den brukar vara. Allt färre människor har mössa och vantar på sig ute. Klädaffärerna gör reklam för korta kjolar och linnen. Många kunder igår köpte glass.

Solen gör mig glad när den lyser i ansiktet och jag kan inte låta bli att le. Själv vågar jag inte gå ut utan mössa. Jag vet hur lätt jag fryser, och det är faktiskt fortfarande väldigt kallt i skuggan och blåsten. Sommarkläder känns för tidigt att investera i. Men jag vill fira att våren är här på något sätt.

Rent teoretiskt känner jag för en glass. Det skulle vara det perfekta sättet att välkomna våren. Det finns dessutom ett par olika nya sorter som jag är nyfiken på hur de smakar. Men egentligen är jag inte sugen på glass. Den är den här underliga GI-metoden. Det skulle säkert vara gott med en glass, men jag känner ju inte att jag måste ha en. Borde jag inte låta bli då?

Vad kan man göra för att visa sin respekt för att våren har kommit om man inte ens kan äta en liten glass? Jag får glädjas åt alla andra vårfirare som fortfarande har kvar glassuget. Förr eller senare blir det nog en glass för mig också, när jag mer än bara teoretiskt känner för en.