Direktlänk till inlägg 19 april 2009
Ibland tror jag att ingen skulle tycka om mig om de upptäckte hur tråkig jag är. Det finns tillfällen då jag undrar varför min underbara Totte egentligen bryr sig om tråkiga mig. Men jag vet i alla fall att han gör det, så det känns bra.
Det är inte ovanligt att jag undviker folk som tycker om mig. Det känns dumt att riskera att träffa dem för ofta, för då finns det större risk att de upptäcker hur tråkig jag är. Jag brukar inte undvika mina kompisar eller Totte. De känner mig så bra. De vet att jag är tråkig ibland, och ändå fortsätter de att vara mina kompisar. Så jag är inte rädd att det ska hända något om de ser mig tråkig.
En kund sa till sin flickvän i telefonen: "Hon i kassan var jättesnäll.". Efter det vände jag mig bort från honom och koncentrerade mig så mycket jag kunde på att försöka hitta en ny kund som ville komma till min kassa. Jag vill sluta när jag är på topp liksom. Tänk om jag hade pratat mer med honom och sagt något dumt. Då hade det han kommit ihåg av mig varit det dumma jag sa istället för att jag var jättesnäll.
När det gäller avlägset bekanta och nya bekantskaper händer det också att jag undviker dem om jag tror att de tycker om mig. En bekant som jag inte träffar så ofta känns det liksom bättre att låta bli att träffa igen så länge vi hade roligt sist vi sågs. Då är ju minnena positiva. Om vi ses igen kanske det blir mycket sämre. Och nya bekantskaper försöker jag umgås så mycket så möjligt med i början för att få dem att börja tycka om mig. Men sedan när jag inser att de tycker om mig gäller det att hålla sig undan. Jag har lyckats lura en person till att jag är rolig. Bästa att undvika personen för att inte avslöja hur tråkig jag är.
Sorgligt nog tänker jag såhär när det gäller mina kollegor också. En del är mina vänner. De undviker jag inte, för de känner mig redan. En del kan man säga är mina bekanta, som tycker om mig för att de tror att jag är rolig. Och en del är de som redan tycker att jag är tråkig. Kanske för att jag är det eller kanske för att vi inte passar ihop. När jag kommer till jobbet brukar jag hoppas på att få sitta i en kassa nära en av mina vänner. Men om inte det går vill jag sitta nära en av de som vet att jag är tråkig. Då kan jag inte förstöra någonting. Om jag får sitta nära en som är bekant så måste jag hela tiden försöka låta bli att vara tråkig så att inte hon ändrar uppfattning om mig.
Totte har sagt åt mig att sluta. Han säger att jag inte är tråkig och att jag måste sluta undvika folk som tycker om mig. Jag vet att han har rätt. Det är ju dumt att undvika en bekant för att vi hade kul sist vi sågs. Det finns ju stora förhoppningar om att vi har kul när vi ses igen. Och om vi inte har det, så gör väl det ingenting. Då finns det ju anledning till att undvika den personen sedan. Men det är inte så lätt att bara ändra på sig. Jag känner mig tråkig, speciellt när jag deppar över jobb, så det känns dumt att träffa bekanta då och visa hur jag är.
När barnen har flyttat hemifrån kommer jag att ha mycket mer tid till att skruva åt trappgrinden, tvätta kläder åt sex personer, fylla i papper till förskolan, städa undan leksaker och lyssna på oändliga berättelser som mina skatter vill dela med s...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | |||||
6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | |||
13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | |||
20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | |||
27 | 28 | 29 | 30 | ||||||
|