Sushi är riktigt gott, tycker jag. Men jag äter den helst ensam. Bland annat för att jag passar på när Totte inte är hemma, för han gillar inte sushi. Men framförallt för att man ser så ful ut när man äter det.

Pinnar är jag ganska bra på att äta med, så det är inte det som är problemet. Det är just sushi som är svårt att äta snyggt. Kinamat kan jag äta med pinnar utan att se ful ut.

Om man tar en hel bit sushi i munnen ser man ut som en blåsfisk med matsmältningsproblem. Det går nästan inte att tugga för att man har för mycket i munnen samtidigt.

Försöker man undvika att få en hel bit sushi i munnen så måste man bita av. Det här brukar oftast inte gå så smidigt till. En del sushibitar går inte ens att bita av. Då är det bara riset som delas men hela räkan, fisken eller algen följer med och sticker synligt ut från munnen. Lyckas man bita av så är det inte alltid säkert att den bit man inte tog i munnen går att hålla fast med pinnarna längre. Den ändrar form och vill ramla ner på tallriken igen. För att undvika för höga fall kan man luta sig nästan ända ner i tallriken när man biter. Men då ser man ut som en väldigt närsynt person som har glömt sina glasögon eller något. Det är helt enkelt inte lätt.

Så helst äter jag sushi hemma i min ensamhet. Men jag har ätit det på sushirestaurang några gånger också. Man får skärpa till sig och försöka låta bli att tänka på hur ful man ser ut. Som tur är har de jag ätit sushi tillsammans med sett lika fula ut dem, och vi vet om det allihop, så det gör inte så mycket. Men jag skulle inte rekommendera sushi till en jobblunch med viktiga affärskontakter.

Jag för ett år sedan

Om man fick en beskrivning av mitt liv för ett år sedan och vill ha en uppdatering nu så kan man börja med att slänga bort hela beskrivningen man hade. Det har hänt så många förändringar att man lika gärna kan göra en helt ny beskrivning. Ändå känns det som att jag fortfarande är jag. För ett år sedan var jag samma Erica som jag har varit sedan jag var liten. Och nu är jag samma Erica som för ett år sedan. Fast nu känns det som att jag är tydligare i kanterna. Jag är en bättre version av mig själv.

För exakt ett år sedan var jag singel. Det är en hel värld ifrån min situation idag. Nu har jag Totte, som jag vet är rätt för mig. Vi har tydliga, realistiska framtidsdrömmar och jag vet att det är vi två för alltid. Det känns en miljon gånger bättre än för ett år sedan. Men att vara singel var ändå bättre än att vara i det långa förhållande jag kom ur innan jag blev singel.

Jag hade inte sprungit en enda meter frivilligt i hela mitt liv för ett år sedan. Nu springer jag 5 km på under 40 minuter. (Det är bra för en nybörjare, tycker jag.) Min nummerlapp till Vår Ruset ligger i bokhyllan och jag är anmäld till Tjejmilen. Det har blivit en riktig joggare av mig. Jag är med på jogg.se och jag har dyra löparskor. Om någon sa till mig att jag skulle tycka om att springa 5 km för ett år sedan skulle jag skratta åt dem.

Den bostadsrätt jag och Totte bor i nu är visserligen Tottes och inte min, och den är inte särskilt stor eller lyxig, men den är i alla fall en bostadsrätt. För ett år sedan bodde jag i en studentlägenhet som inte heller var min. Alltså inte ens hyreskontraktet var mitt. Jag pluggade inte, så jag skulle inte ens ha fått bo där om det bara var jag. Det känns som ett steg i helt rätt riktning att bo i bostadsrätt. Eller det känns faktiskt som två steg i rätt riktning att både inte bo i studentlägenhet och att inte bo i hyresrätt. Läget på den här lägenheten är bättre också. Det går flera spårvagnar från hållplatsen precis här utanför. Från studentlägenheten gick det bara en buss.

För ett år sedan hade jag nästan inga kompisar i Göteborg heller. Speciellt inga på jobbet. Jag jobbade nästan heltid på ICA då också, men ändå umgicks jag inte med några som jobbar där. Nu har jag varit hemma hos fyra kollegor, några av dem flera gånger. En del av dem har varit hemma hos mig också. Jag är helt enkelt mer social.

Det som känns som den största förändringen dock är något som man inte riktigt kan ta på. Totte har smittat mig med en glad attityd till livet som gör att det mesta blir mycket enklare. Jag kan tänka mig att göra saker utan att planera nu. Jag vet att det inte är hela världen om någonting går sönder, blir smutsigt eller råkar dammsugas upp. Jag vet att jag är älskad även om jag går upp i vikt, säger något dumt eller blir arg. Man kan gå på restaurang en kväll och göra av med massor av pengar, utan att det är en speciell dag och utan att man egentligen har råd, bara för att man känner för det.

Tråkigt nog är jag fortfarande en utbildad jurist som jobbar i kassan på ICA, precis som för ett år sedan. Om det också hade förändrats så hade jag inte haft några anknytningar alls kvar till mitt vardagliga liv för ett år sedan. Men nu är det som det är. Jag känner mig i alla fall mer hoppfull nu. Om jag inte får ett jobb till hösten, så ska jag plugga lite. Då förbättras i alla fall mitt CV. Det händer något. Dessutom räknar jag med att bli vald till revisor i bostadsrättsföreningen, och det kan jag också ta med i mitt CV.

Till sist vill jag kommentera att jag har ändrat klädstil lite smått sedan ett år tillbaka också. Det hänger ihop lite med "det gör inget om det blir fel"-attityden. Jag har egentligen alltid klätt mig som jag vill, i färgglada kläder och utan att följa modet. Men det senaste året har jag testat att klä mig som jag själv inte ens tycker är snyggt ibland, bara för att testa. Och jag har gillat det. Jag har klätt mig mer vardagssnyggt också, istället för att ha asfula bekväma kläder när ingen ser mig och klä upp mig överdrivet när det är fest.

Jag vill aldrig tillbaka till den jag var för ett år sedan, men jag ångrar inte att jag har varit där. Allt jag någonsin har gjort har format mig till den jag är idag. Så länge jag känner att jag är bättre än för ett år sedan så är jag på rätt väg. Men det här är första gången någonsin som så här mycket har förändrats samtidigt. Det känns bra.