Alla inlägg den 24 november 2011

Av Erica - 24 november 2011 15:23


Ju mer jag tänker på det desto tydligare blir det för mig att jag är som gjord för att föda barn. Ju mer jag läser om graviditet och förlossning i böcker och tidningar desto säkrare blir jag på att det är det här jag är till för.


Graviditetens symptom beskrivs ofta som trötthet, humörsvängningar och sugen på konstiga saker. Även om det där stämmer väldigt bra in på mig nu, så måste jag erkänna att det där har stämt bra in på mig i hela mitt liv. Det här är inte på något sätt första gången i mitt liv som jag sover till kl 13 om jag inte ställer väckarklockan. Det är snarare regel än undantag. Dessutom har jag aldrig haft några problem att somna på tåg, i soffan med en bok, eller vid skrivbordet när jag jobbar. Jag har haft en period av extra trötthet nu, men det är inte som att det är direkt okaraktäristiskt för mig att vara trött.


Humörsvängningar har jag alltid haft, vilken dag som helst. Det kan Totte skriva under på, och även mamma och säkert fler av de som känner mig på riktigt. Jag kan vara superglad utan anledning och ha all energi i världen att baka fyra olika sorters kakor till fika. Men jag kan också bli ledsen utan anledning och tycka att allt är meningslöst och inte ens orka borsta tänderna. Dessutom reagerar jag alltid starkt på när Totte gör något. Gör han något dåligt får han en utskällning utan dess like och gör han något bra så får han massor av pussar.


När det gäller konstiga saker att vara sugen på så är inte det heller ovanligt. Flera gånger i mitt liv har jag plötsligt blivit sugen på rå köttfärs. Jag har aldrig ätit det, men jag har blivit helt sjukt sugen på det vid flera tillfällen. Olika sorters godis har jag också för vana att bli sådär akut sugen på. Blir jag oövervinnerligt sugen på vit Toblerone så finns det inget annat godis i världen som kan stilla mitt sug. Detta var extremt irriterande för några år sedan när just vit Toblerone bara gick att få tag på utomlands.


Gravidsymptom har jag med andra ord haft hela mitt liv. Detta gör att det inte är så stor skillnad att tackla dem nu än i vanliga fall. Jag säger inte att det är lätt att tackla dem. Det är asjobbigt att hålla sig vaken på jobbet och att inte ha det godiset hemma som man är sugen på, men det har alltid varit jobbigt. Det är alltså inte så stor skillnad för mig att vara gravid. Det är alltid jobbigt att vara jag.


Alkohol trodde jag kanske skulle bli ett större problem än vad det är. Jag fick för mig att jag verkligen skulle sakna ett gott glas vin till maten. Men det känns snarare som att jag nu slipper en extra syssla jag har ägnat mig åt de senaste tio åren. Det är jätteskönt att inte behöva tänka på vad jag ska dricka eller vilket vin som kan vara gott. Framförallt behöver jag inte försöka hitta tid till att dricka alla vinflaskor vi har fått. Det har varit lite av en uppgift att dricka alkohol och nu slipper jag det.


Innan jag fyllde 18 år drack jag ingen alkohol, hur konstigt alla än tyckte att det var. Då kunde jag ha hur kul som helst på fest med mina supande kompisar. Sedan blev det jobbigt med alla frågor om varför jag inte drack, vilket gjorde att det inte var kul längre. Nu kan jag återigen gå på fest och ha hur kul som helst tillsammans med ett drickande sällskap, och jag slipper frågorna för alla tror att jag inte dricker bara för att jag är gravid.


Så slutligen förlossningen som jag egentligen inte kan veta någonting om än. Det jag har läst är att det är bra om man inte ger upp, visar sina känslor och inte är rädd för att ”inte vara sig själv” inför sin man.


Det är väldigt sällan jag ger upp när jag har bestämt mig för att göra någonting. Jag kan sitta uppe hela nätterna och gråta över hur jobbigt eller svårt det är, men jag ger inte upp. Som när jag gjorde inbjudningskorten till bröllopet till exempel. De ska bara bli färdiga. Jag är inte villig att rucka på en enda detalj för att det ska bli minsta lilla lättare. Har jag bestämt mig för att jag ska göra dem och hur jag ska göra dem så gör jag dem helt enkelt så. Det får ta hur mycket blod, svett och tårar det vill. Andra exempel är att jag har sprungit Tjejmilen, pluggat grekiska med VG som resultat när jag egentligen inte hade tid för annat än bröllopsplanering och jobb samt lärt mig att cykla enhjuling en gång i tiden.


Visa känslor är jag bäst på. Kanske till och med för bra. Inför Totte finns det inga gränser. Jag kan storgråta, skratta ihjäl mig, ligga totaldeppad på soffan och inte ens försöka se glad ut för hans skull eller titta rakt in i hans ögon och le bara för att jag älskar honom. Andra som känner mig vet också att jag kan få utbrott och att jag kan få skrattattacker. Oftast bryr jag mig inte om ifall folk på stan råkar se mig. Om jag är ledsen så gråter jag, även om jag går på stan. Om jag har ont är jag dessutom en av de få personer jag känner som faktiskt inte går in i fällan när jag får frågan ”Känns det bättre nu?”. Jag brukar svara nej, om det inte känns bättre. Folk brukar bli förvirrade av det. De förväntar sig inte ett svar på frågan. De frågade bara för att visa sitt medlidande. De förväntar sig att man svarar ”Ja, lite bättre.” bara för att visa sin uppskattning över att de bryr sig.


Jag är inte ett dugg rädd för att inte vara mig själv heller. Jag vet knappt hur jag är när jag är mig själv. Det beror bland annat på humöret. Och Totte är en av de få personer som har sett mig i alla mina jag. Han har till och med sett mig ge upp. Jag visar honom alla mina styrkor och alla mina svagheter, utan att skämmas. Under förlossningen kommer jag säkert att visa ett jag som jag aldrig har visat hittills, men det blir bara ett nytt jag på listan. Totte är min klippa, min trygghet, mitt inre. Det jag inte vågar visa för honom finns inte. Han kommer säkert att bli arg eller ledsen om jag skriker på honom, men jag är inte rädd för det heller. Jag nästan väntar mig att han inte ska förstå mig, så det blir ingen nyhet. Jag är inte rädd för att han ska sluta älska mig hur hemsk jag än är och hur arg han än blir.


Sist men inte minst har jag läst att man kan få panik och dödsångest när man föder barn. Det är ju skitjobbigt, men inte heller någonting nytt för mig. Jag vet att jag ska dö, och ibland har jag panikångest över det. Vid förlossningen känns det snarare som att det kommer att vara lättare att hantera den känslan än i vanliga fall. Då har jag förmodligen så mycket fysisk smärta att koncentrera mig på att jag inte har tid att dö också. Det är bara att ta sig igenom smärtan. Lite som när jag flög hem från Grekland i somras när jag var så förkyld att jag inte kunde svälja. Varje andetag var en prövning då jag vara tvungen att lyckas svälja mitt eget saliv för att kunna ta ett nytt andetag. Jag har aldrig varit så fullständigt orädd för att flyga i hela mitt vuxna liv.

Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2011 >>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards