Mina fina inbjudningskort till bröllopet ser förresten ut såhär:

Alldeles för många av de aktiviteter jag är riktigt bra på är stillasittande aktiviteter. Det jag är allra bäst på är att planera, och det ska man helst sitta ner när man gör. Man ska ha almanackan nära till hands, alla andra papper med information och flera olika pennor och block eller papper i olika färger, där man kan skriva ner att-göra-listor och detaljer för planeringen. Eventuellt kan man sitta vid datorn, om man har all relevant information där. Men det går liksom inte att göra det här på ett bra sätt om man gör det samtidigt som man är ute och går.

Andra saker jag är bra på är att plugga grekiska (när jag väl gör det), virka dukar och grisar (när jag väl gör det), slå in presenter (till min stora glädje måste man ju göra detta titt som tätt), blogga (i alla fall är jag bra på att skriva text som jag mår bättre av att skriva; om jag är bra på att blogga så att folk vill läsa det vet jag inte), tillverka inbjudningskort och annat pyssel, baka (visserligen en aktivitet då man stundvis står upp, men det just jag är extra bra på är detaljerna man fixar sittandes och pillandes vid köksbordet) och att sortera saker (vilka saker som helst, från stort till smått).

Att jag är så bra på alla dessa stillasittande saker gör att det bli en utmaning att röra på sig i vardagen. Jag är i och för sig inte helt dålig på att springa heller, men det räknas inte till något som jag är speciellt mycket bättre än någon annan på. Övriga fysiska aktiviteter blir närmast någonting som jag måste tvinga mig att göra. Jag måste ta mig tid från det stillasittande jag egentligen håller på med, för att kunna röra på mig. Och det värsta är att jag i huvudet fortfarande håller på med det stillasittande (t ex planerar eller bloggar) fast det är mycket jobbigare, för att jag inte kan skriva ner det jag kommer fram till.

Svårigheten ligger nog också i att jag tycker om att se resultat. När jag bloggar blir resultatet en text, som jag kan se och som finns kvar. När jag springer blir resultatet ingenting. Om Totte inte tror på mig om jag säger att jag har varit ute och sprungit, så finns det inget jag kan visa upp för honom för att verkligen bevisa det. Visst, resultatet blir på sikt bättre kondition och möjligen viktnedgång, men det är inte lika konkret. Jag önskar att jag hade ett staket att bygga eller en gräsmatta att klippa. Då måste jag ägna mig åt fysiskt arbete som faktiskt leder till ett resultat man kan peka på.

Jag hoppas även på att det ska kännas meningsfullt att göra aktiviteter med mina barn, när de är skapade. Om jag har varit ute en timme och lekt kull med dem tror jag inte att jag kommer att ha samma känsla av att det lika gärna inte kunde ha hänt, som jag får när jag ensam har varit ute och sprungit. Fast jag måste ju röra på mig innan dess. Jag kanske borde sluta vara så bra på stillasittande saker. Eller bara sluta upp med att göra dem, fast jag är bra. Jag är faktiskt riktigt bra på att möblera om också. Det kan jag ägna hela dagarna åt när vi flyttar; det ger resultat.



I vanliga fall är jag inte så förtjust i vispgrädde. Jag skulle aldrig kunna stoppa in en sked med bara grädde i munnen, speciellt inte om den är hårt vispad. När jag äter semlor brukar jag alltid skrapa av halva mängden grädde och lämna kvar på tallriken. Tillsammans med kladdkaka kan det vara gott med en viss mängd grädde, men egentligen tycker jag mycket bättre om vaniljglass till. Om jag är bortbjuden och det ställs fram grädde och jordgubbar till efterrätt brukar jag känna mig lite snuvad på konfekten. Så här har det alltid varit.

Nu när jag knappt äter några kolhydrater har jag märkt att jag inte blir sugen på kolhydrater heller. Det är jättekonstigt att inte vara sugen på kladdkaka, pasta med ketchup, lösgodis och glass. Men det allra konstigaste är att jag blir sugen på vispgrädde med jämna mellanrum. Jag tycker ju inte ens om grädde. Men nu är min kropp på något sätt inställd på att vilja äta fett, istället för kolhydrater, och då vill den ha vispgrädde.

Jag tycker fortfarande inte om när grädden är hårt vispad, men en liten mängd löst vispad grädde kan jag till och med äta utan att ha någonting till. Helst äter jag grädde med hallon eller nötter, men för sig går konstigt nog också bra. När de svenska jordgubbarna börjar säljas har jag en stark känsla av att min favorit-efterrätt kommer att vara jordgubbar och vispgrädde. Helt sjukt!

Om jag skulle klämma i mig en kladdkaka eller en påse lösgodis, trots att jag inte är sugen på det, misstänker jag att jag ändå skulle tycka att det är gott. Första tuggan skulle kanske kännas väldigt söt, men sedan skulle jag nog vänja mig väldigt fort och i vanlig ordning äta mer än jag vill ha, bara för att jag inte kan sluta. Det gäller alltså att hålla sig borta från sådana saker, nu när jag ändå inte är sugen. Om jag skulle ta ”en liten bit” bara för att vara social, om jag blev bjuden, så skulle det nog sluta med att det inte blev en så liten bit ändå. Men jag räknar med att jag fortfarande tycker att godsaker är goda. I juni vill jag tycka att efterrätten och bröllopstårtan är god!

På den här bilden är jag just nu mest sugen på grädden, sedan hallonen och i sista hand kladdkakan, trots att jag ser att kladdkakan är gudomligt god:

Igår skulle jag ha åkt hem till Göteborg från Uppsala. Det gick inte så bra. När jag kom till stationen visade det sig att mitt tåg till Stockholm skulle vara några minuter sent. Det gjorde inte mig så jättemycket, för jag skulle ha 20 minuter på mig att byta tåg i Stockholm, så jag skulle fortfarande hinna med det och komma hem till Göteborg samma tid som annars.

Värre blev det när tåget flyttades fram med fem minuter i taget, och mina 20 minuter drastiskt minskade. Trots detta kändes det positiv när tåget verkligen kom till stationen. Om det hade fått åka så fort alla hade stigit på så skulle det ha gått bra.

Men det åkte inte så fort alla hade gått på. Det åkte inte tio minuter senare heller, som det skulle. Och sedan åkte det inte tio minuter efter det heller, som det hade blivit framflyttat till. Det blev bara framflyttat med tio minuter i taget hela tiden, utan att någon visste när vi egentligen skulle få åka.

Till slut hade jag suttit på det stillastående tåget i mer än en timme och kände hoppet rinna av mig. Även om jag skulle ha kunnat ta mig till Stockholm till slut, så är det inte alls säkert att det hade funnits något tåg till Göteborg som jag hade kunnat boka om mig till inom rimlig tid. Jag skulle ha kommit hem jättesent, om alls.

Så jag beslutade mig för att gå av och boka om biljetten till nästa dag. Det gjorde ju inte så mycket att jag fick sova hos mina föräldrar en natt till. Det hade varit värre om jag hade varit på en ort där hotell gällde. Men nu var det bara att åka hem till dem igen, utan att behöva boka in sig.

Idag lämnade tåget stationen i tid och även bytet i Stockholm gick bra. Om inget oväntat händer nu, så kommer jag att vara framme i Göteborg på beräknad tid. Det känns bra! Det enda jobbiga nu är att jag inte kunde sitta på kontoret hela den här dagen och jobba ordentligt. Det blir alltid lite provisoriskt att jobba på tåget. Men jag har å andra sidan inget superviktigt som jag måste hinna med idag, så det är ingen fara det heller!

På senaste tiden har jag verkligen börjat förstå att lagom är bäst. Jag har tagit på mig alldeles för mycket att göra och det är inte behagligt. Jag kan inte säga att det inte är kul, för nästan allt jag gör är kul, men det är inte behagligt att ha så här mycket att göra. Framförallt är det inte behagligt att inte ha tid att göra allt riktigt ordentligt bra.

När jag är i Uppsala har jag flera olika kompisar som jag vill ha tid att träffa. Det här leder till att jag bara hinner träffa var och en med väldigt stora mellanrum. Jag hinner ju inte träffa alla varje gång jag är i Uppsala. Men när jag träffar dem så sällan blir det inte lika kul att träffas, för att man måste ägna så mycket tid till att ”lära känna” varandra igen, att man inte kan börja ha kul direkt.

Om jag hade färre kompisar skulle jag ha tid att träffa de jag har oftare och alltså göra det mer ordentligt. Det skulle nog vara behagligare. Men nu är det ju så att jag tycker om alla mina kompisar, så jag kan ju inte sluta höra av mig. Jag menar bara att det rent teoretiskt kanske skulle ha varit bättre för mig om jag från början inte hade blivit kompis med så många. Eller i alla fall att jag hade umgåtts med dem lite mer i grupper, så att jag hade kunnat träffa hela gänget samtidigt varje gång jag var i Uppsala.

Men samtidigt är jag väldigt glad att jag har kompisar, för det skulle vara väldigt tråkigt om jag inte hade någon jag ville träffa. Det är alltså inte bara för många som är problemet; det skulle vara lika illa med för få.

Ännu tydligare är det med allt annat jag har tagit på mig, som att planera bröllopet, plugga grekiska, vara revisor i föreningen och flytta. Om jag inte hade pluggat grekiska den här terminen hade jag både hunnit planera bröllopet bättre, och sluppit känna att jag inte gör grekiskaläxorna så bra som jag borde. Och hade jag pluggat grekiska nästa termin, när jag inte planerar mitt bröllop längre, så hade jag haft tid att verkligen grotta ner mig i pluggandet istället. Livet hade nog varit både enklare och behagligare.

Jag vill absolut inte ge upp någonting av det jag gör nu, men jag borde nog tänka på det här i framtiden och bara ta på mig hälften så många saker som jag skulle klara av. På det viset får jag göra de saker jag tar på mig dubbelt så bra istället. Det här borde vara perfekt för mig, för när jag verkligen sätter mig in i något brukar jag vilja hålla på med det hur länge som helst, helst utan att pausa för att äta och sova. Om jag inte hade andra saker att göra också så skulle jag ha tid att göra så.

Viktigast är nog ändå att jag inte ger upp fritidsintressen helt. Om jag inte antingen planerade mitt bröllop eller pluggade grekiska skulle jag nog tycka att dagarna blev för tråkiga. Jag behöver alltid någonting att jobba på och sträva efter. Så jag måste fortsätta se till att jag hela tiden har något att göra, men det får inte vara för mycket samtidigt. Det är väldigt svårt det här med att lagom är bäst.

Problemet är att jag inte vill vänta med att göra saker. Jag är rädd att om jag inte gör vissa saker direkt så kanske jag inte kommer att göra dem alls, så jag vill göra allt på en gång. Dessutom har jag svårt att föreställa mig i förväg hur lång tid vissa saker kommer att ta upp. Därför tror jag att jag har lagom mycket saker att göra, fast jag egentligen har för mycket.

Vi får se hur det går i höst, men jag borde nog försöka låta mig själv göra lagom mycket saker. Jag gör hellre lagom många saker riktigt bra, än att göra för många saker halvbra. Jag måste lära mig att jag inte väljer bort något jag kunde ha gjort bra när jag väljer bort något, utan jag väljer att göra allt annat jag gör ännu bättre!

Det har gått ett år sedan vi köpte lägenheten nu, och den är färdig utvändigt. Nu väntar vi bara på att den ska bli färdig inuti också, och på att de ska göra i ordning gångbanan fram till ingången. Sedan kan vi flytta in! Jag förstår inte varför detta ska behöva ta mer än fyra månader, men det ska det tydligen.