Vi vann budgivningen! Det känns helt overkligt! Imorgon ska vi skriva kontrakt. Högst troligt bor vi i radhus i november, Totte, Neo och jag. Underbart!

Nu börjar helvetet med att sälja lägenheten. Det som känns konstigast just nu är att vi inte kommer att få åka tillbaka hit och vara i lägenheten om vi känner för det. När vi väl har flyttat till radhuset kan vi inte åka "hem" därifrån. Det blir en stor skillnad jämfört med de två veckorna i Uppsala. Men förhoppningsvis är ju detta något bra. Radhuset känns redan som ett mer riktigt hem än den här lägenheten någonsin har varit.

Så nu måste vi göra lägenheten säljklar och sedan måste vi packa i för flytten. När vi väl har flyttat måste vi packa upp allt i radhuset. Vi har att göra i flera månader nu alltså. Fast jag har redan börjat packa. Jag tänkte sortera ut några kläder och lägga i källaren för att det är sjukt fullt i mina garderober. Nu blev det naturligt att lägga dessa kläder i en flyttkartong och helt enkelt inte packa upp kläderna förrän i radhuset. Det kommer att bli så mycket lättare att packa upp sedan om jag tar tid på mig att sortera, slänga och märka upp allt ordentligt nu när jag packar. Det är helt enkelt bara att börja redan nu med allt jag inte behöver före jul, så kan jag packa en liten stund varje dag.

Igår var Totte, jag och Neo och tittade på ett radhus i närheten av där Totte växte upp. Efter att ha bott två veckor i mina föräldrars villa var det hemskt att komma hem till lägenheten och höra allt ljud från bilar och människor. I Uppsala gick Neo och jag ofta ut med pyjamas på och tog en liten sväng på gräsmattan innan frukost. Här känns det som att man sitter i ett utställningsskåp mitt på en fotbollsplan när man går ut på uteplatsen. Ljudet från vägen har aldrig stört mig tidigare, men efter två veckors lugn var det outhärdligt att behöva höja TV:n när man öppnar fönstret.

Radhuset vi tittade på kändes lagom stort, lagom inflyttningsklart, lagom avskilt och lagom naturnära. Budgivningen hade redan startat igår, så vi hade inte lång tid på oss att fundera. Men på något sätt kändes det inte som att det var så mycket att fundera på. För ovanlighetens skull var både Totte och jag nöjda, trots att inget av våra största krav var uppfyllda. Han brukar kräva att det ska vara nybyggt och jag brukar kräva 6 rum och stor gräsmatta. Det här radhuset är byggt -72, har 5 rum och världens minsta lilla gräsmatta, men två uteplatser i trä respektive sten. Jag antar att vi blev kära och då spelar ju kravlistan mindre roll.

För min egen del tror jag att de två veckorna i Uppsala gav mig tydligare prioriteringar också. Det är bättre att flytta till ett hus med gräsmatta snabbt, så att vi inte behöver slösa fler år i storstadskaoset, än att hitta den perfekta drömvillan. Vi kan ju flytta igen om några år om vi vill.

Allt känns fortfarande väldigt overkligt. Vi har lagt ett bud och väntar på de som hade lagt budet innan oss. Det är ju helt omöjligt för oss att veta hur långt de är villiga att gå. Just nu känns det alltså som att det är ungefär lika troligt att vi förlorar, glömmer det här radhuset och blir kvar i lägenheten ett år till, som att vi vinner och bor i radhus redan till hösten. Det är ofattbart vad lite man kan påverka de största besluten i sitt eget liv!