I september ska jag springa Tjejmilen. Det bestämde jag mig för redan förra året, när jag sprang Tjejmilen och fick veta att jag var gravid. Det är fortfarande min plan och det ska mycket till för att jag inte ska ta mig runt. Däremot är det inte längre min plan att springa Tjejmilen fortare i år än förra året.

Under nästan hela graviditeten löptränade jag och det gick hur bra som helst. Jag trodde inte att det skulle vara något problem att snäppa upp träningen lite när bebisen fötts. VårRuset sprang jag mindre än en månad efter Neo föddes, utan problem. Men det jag uppenbarligen inte har tänkt på är att amningen fungerar som den ska den här gången.

Neo helammade jag inte när jag sprang VårRuset. Han snuttade ju bara lite som förrätt innan han fick ersättning som sitt riktiga mål. Iza däremot äter som hon ska. Jag helammar med undantag för något extra mål ersättning om det krisar. Detta innebär oförutsett att mina bröst är fulla med mjölk när jag springer. Det var de inte när jag var gravid och det var de inte när Neo var bebis. Men det är de nu.

Att springa med brösten fulla med mjölk visar sig vara extremt obekvämt. Jag skulle till och med säga att det gör ont. Även med sport-BH guppar brösten avsevärt och jag är rädd att de ska ta skada om jag fortsätter springa fort. Så nu liknar mina träningsrundor inget annat än en mesig joggingtur, och så lär det fortsätta så länge jag helammar.

Första augusti börjar jag jobba, så då kanske jag ammar mindre. Men det är inte säkert, för jag kommer att pumpa på jobbet, så mjölkproduktionen kanske inte går ner avsevärt. Eventuellt kan jag alltså börja träna hårdare sista månaden, men det är inte säkert. Det känns inte tillräckligt för att slå förra årets riktigt bra tid 60 min och 10 sek.

Jag är arg på omständigheterna, på att jag inte bara kan träna som jag vill. Jag vill kunna bestämma mig för något och sedan utföra det så, men nu går inte det. Jag är även arg på valet jag tvingas göra. Om mitt enda mål var att springa Tjejmilen på under timmen i år, så kan jag ju välja att sluta amma nu. Men jag vill inte välja det, för Iza går före, och jag tror att hon hellre ammar så länge det funkar. Så nu är jag arg för att jag väljer att inte göra allt jag kan för att uppnå mitt mål på Tjejmilen. Men jag ska springa den! Kanske i snigelfart.