Ibland tycker jag att det är mycket roligare att göra något om någon annan har bett mig, men det betyder inte att jag vill höra dem böna och be. Totte och jag har lite olika uppfattningar där. Han säger ofta att han vill att jag säger "snälla", istället för att säga åt honom att göra saker hemma. Jag tycker att det känns som en förolämpning mot mig ifall jag ska behöva be, på det sättet, för att han ska göra något som hans eget barn behöver, t.ex om jag ber honom hjälpa Neo att ta på sig strumporna.

Totte brukar inte be mig att göra saker alls. Antingen struntar han väl i att reda ut vad som behöver göras eller så gör han det själv. Men ibland vet han vad som behöver göras, och kan inte göra det själv just då. Istället för att be mig göra det öser han ur sig alla anledningar till att han själv inte kan (som om ingen ska göra det eftersom han inte kan) eller så biter han ihop och gör ett tvåhandsjobb med en hand, trots att jag står med två fria händer en bit bort. Varför skulle det vara så hemskt att be mig göra det? Är det för att han tror att jag ska tvinga honom att säga "snälla"?

Det jag tycker är värst är när han tycker att det är underförstått att jag ska utföra uppgifterna. Idag när jag var upptagen i köket hade vi uttryckligen kommit överens om att Totte skulle lägga Neo medan jag hade Iza i babysittern. När Neo åt en nattmacka först kokade Totte nappar åt Iza, men när Iza blev ledsen gick han därifrån och plockade upp Iza. Tydligen (för det sa Totte senare) så var det då underförstått både att jag skulle fixa napparna och att jag tog över uppgiften att ha koll på Neo.

Neo spillde sin dricka på vardagsrumsbordet. Det upptäckte jag när jag gick och skulle lämna något i vardagsrummet. Totte, som satt bredvid Neo, hade inte ropat till mig: "Erica, kom med papper!". När napparna sedan var klara sa jag till Totte att timern låtit. Istället för att be mig ta hand om napparna kom han och fixade det med Iza över ena axeln.

Det skulle kännas mycket mer som ett roligt samarbete om båda var med och uppmärksammade vad som behövde göras, ingen hade någon dum stolthet att det skulle vara bättre att göra det själv och om man inte behövde säga "snälla" när man snabbt och smidigt överför uppgifter till den som för tillfället har störst möjlighet att genomföra dem. Det känns så ensamt och tråkigt att både vara den som kommer på vad som behöver göras och vara den som gör det. Det är som att både laga mat och äta den. Det är roligare att laga mat åt någon annan, eller att bli bjuden på mat som någon annan har lagat.

Jag tar inte illa upp om Totte ropar: "Erica, vatten till Neo." om jag ändå står i köket och han dessutom har Iza i famnen. Det behövs inget "snälla" och han behöver inte ens utforma det som en fråga "Kan du hämta vatten till Neo?" för det är inte tänkt att jag ska svara ja eller nej. Om vi däremot sitter i soffan och latar oss båda två, tycker jag att man kan slänga in ett "snäääälla" om ingen egentligen orkar hämta vattnet. Så länge båda är upptagna med familjefix kan man väl hjälpas åt på det sätt som blir smidigast och kommunicera det, så att inte den ena behöver göra allt tänkande. När man däremot ber om att få slippa fixa alls, kan man få böna och be. Jag undrar om det är det Totte tror att jag gör, försöker komma undan helt, när jag ber honom. Synd i så fall att han inte fattar att jag är upptagen när jag passar barnen, även om jag bara sitter med dem i soffan.

I september ska jag springa Tjejmilen. Det bestämde jag mig för redan förra året, när jag sprang Tjejmilen och fick veta att jag var gravid. Det är fortfarande min plan och det ska mycket till för att jag inte ska ta mig runt. Däremot är det inte längre min plan att springa Tjejmilen fortare i år än förra året.

Under nästan hela graviditeten löptränade jag och det gick hur bra som helst. Jag trodde inte att det skulle vara något problem att snäppa upp träningen lite när bebisen fötts. VårRuset sprang jag mindre än en månad efter Neo föddes, utan problem. Men det jag uppenbarligen inte har tänkt på är att amningen fungerar som den ska den här gången.

Neo helammade jag inte när jag sprang VårRuset. Han snuttade ju bara lite som förrätt innan han fick ersättning som sitt riktiga mål. Iza däremot äter som hon ska. Jag helammar med undantag för något extra mål ersättning om det krisar. Detta innebär oförutsett att mina bröst är fulla med mjölk när jag springer. Det var de inte när jag var gravid och det var de inte när Neo var bebis. Men det är de nu.

Att springa med brösten fulla med mjölk visar sig vara extremt obekvämt. Jag skulle till och med säga att det gör ont. Även med sport-BH guppar brösten avsevärt och jag är rädd att de ska ta skada om jag fortsätter springa fort. Så nu liknar mina träningsrundor inget annat än en mesig joggingtur, och så lär det fortsätta så länge jag helammar.

Första augusti börjar jag jobba, så då kanske jag ammar mindre. Men det är inte säkert, för jag kommer att pumpa på jobbet, så mjölkproduktionen kanske inte går ner avsevärt. Eventuellt kan jag alltså börja träna hårdare sista månaden, men det är inte säkert. Det känns inte tillräckligt för att slå förra årets riktigt bra tid 60 min och 10 sek.

Jag är arg på omständigheterna, på att jag inte bara kan träna som jag vill. Jag vill kunna bestämma mig för något och sedan utföra det så, men nu går inte det. Jag är även arg på valet jag tvingas göra. Om mitt enda mål var att springa Tjejmilen på under timmen i år, så kan jag ju välja att sluta amma nu. Men jag vill inte välja det, för Iza går före, och jag tror att hon hellre ammar så länge det funkar. Så nu är jag arg för att jag väljer att inte göra allt jag kan för att uppnå mitt mål på Tjejmilen. Men jag ska springa den! Kanske i snigelfart.

Sedan ung ålder har jag haft ett speciellt förhållande till sårande av ögon. Jag har inga problem att titta på splatterfilmer där de mosar både armar och ben eller sliter ut hjärtat med bara händerna. Gör de däremot något med ögonen blir jag väldigt illa till mods. "Man får inte röra ögonen." är en riktlinje som mina nära och kära har hört mig säga flera gånger. (En annan sak klarar jag inte av och det är sprutor. Jag höll på att hoppa ur soffan när jag såg en film där en snubbe får en spruta i ögat!!!)

Ikväll har jag lyckats bryta mot min egen riktlinje. Neo gick omkring i soffan och precis när jag sträckte ut handen mot honom gjorde han ett litet hopp för att landa på knä. Hans vänsteröga landade på min spetsiga tumnagel. Det kändes som att hela mon tumme trycktes in mot hans öga. Även om jag tvingade mig själv att genast trösta honom och försöka se hur stor skada jag orsakat, så kände jag att upplevelsen var minst lika traumatisk för mig. Jag tryckte min tumme mot ett öga!!

Nu är Totte och Neo och köper ögonsalva på 1177:s inrådan. Själv sitter jag i soffan med Iza och försöker bearbeta vad jag just varit med om. Det ser ut som att jag har repat Neos hornhinna och sedan sårat insidan av undre ögonlocket så att det började blöda. Först tyckte jag att det såg ut som att han hade en ögonfrans i ögat, men sedan insåg jag att det var en repa på själva ögat. En repa som jag har orsakat! Jag känner mig både illamående och svimfärdig. Jag grät förut också, men Totte trodde att jag var orolig över Neo, så jag fick sluta med det för att inte skrämma upp Neo.

I fortsättningen borde jag klippa bort mina naglar helt och använda ugnsvantar när jag är i närheten av barnen. Man får INTE röra ögonen! Men jag vet att det här kommer att gå bra ... för Neo i alla fall. Så imorgon kommer jag att måla min fina, långa naglar som planerat och göra mitt bästa för att förtränga känslan av min tumme mot Neos öga.

"Vet de om att alla som köper de här förpackningarna är småbarnsföräldrar!?!" tänker jag medan jag står och sliter i en förpackning Semper modersmjölksersättning. "Ytterkartong sorteras som papperförpackning. Innerpåse sorteras som plastförpackning." står det på förpackningen. Men den där innerpåsen sitter som sten fast i ytterkartongen.

Värdefulla sekunder tickar förbi medan jag står där och sliter. När jag väl får loss påsen har bebisen nästan blivit hysterisk i babysittern och 4-åringen har både hunnit ta fram pallen och ställt sig i köket för att se vad jag håller på med och sedan tröttnat, gått där ifrån och dragit fram lego på hela vardagsrumsbordet.

Jag är evigt tacksam för att det finns ersättning. 4-åringen är praktiskt taget uppvuxen på det och den här sommarens kryssningssemester hade jag fått skippa om inte ersättning fanns. Men allvarligt talat kan jag tycka att förpackningen kunde vara lite mer småbarnsförälderanpassad. Annars kanske till och med jag, som alltid sorterar skräpet korrekt, ger upp och slänger skiten i brännbart!