Om det är någon som tvivlar på att jag behöver eller faktiskt använder mina enormt många Margretheskålar så har jag lite bildbevis här. För att baka den frusna nougattårtan behövde jag fem Margretheskålar i olika storlekar. Jag har flera av samma storlek i några av de vanligaste storlekarna, men trots det så var jag missnöjd. En skål i en storlek som jag bara har en av var upptagen i kylskåpet när jag skulle baka. Den storleken hade varit perfekt, men jag fick ta en ett snäpp större istället.

En skål på 350 ml är på inget sätt för liten för att använda till något vettigt. Det går alldeles utmärkt att mäta upp 100 gram smör i den. Sedan kan det stå och bli rumstempererat enligt receptet.

Skålar på 150 ml är inte heller för små för att använda. Man kan till exempel ha två äggulor i den medan man använder äggvitorna till något annat. Sedan ligger de där och väntar på en när det är dags att använda dem.

Matchande Rostislevar är också bra att ha i olika storlekar. Om man ska blanda en seg deg, och måste ta i, är det bra med en stor slev.

Ifall man ska röra i en slät smet kan det räcka med en liten slev. Det är bra om det finns slevar i olika färger också, så att man inte behöver använda en slev som har samma färg som Margretheskålen man rör om i.

Sist men inte minst så är det ju absolut ingen nackdel att det är färgglatt och fint i diskstället när man har bakat färdigt!

Mitt fina visitkortsetui har jag tyckt mycket om, ända sedan jag fick det i julklapp av min systers sambo. Det är lagom litet, har en glittrig, fin framsida och är perfekt för mina visitkort. Dessutom är baksidan blank som en spegel. Det går jättebra att spegla sig i den. Men trots att jag alltid har tyckt om mitt etui så har jag aldrig varit så tacksam för att jag har det, som jag var idag när jag cyklade hem från jobbet.

En millisekund efter att jag såg insekten hade den fastnat i mitt öga. Jag blinkade frenetiskt och saktade ner för att inte cykla in i något. Men hur mycket jag än blinkade kändes det ändå mysko i ögat, lite kletigt liksom. Jag stannade och började peta mig på ögonfransarna, men det kändes fortfarande mysko. Desperationen började stiga och jag undrade vad jag skulle ta mig till. Då kom jag på att jag, som vanligt, hade mitt visitkortsetui i handväskan.

Med baksidan av etuiet som en perfekt spegel kunde jag se insekten som satt i ögat, alldeles nära ögonlocket. Jag såg precis var jag skulle ta tag i insekten för att få ut den. Jag var så glad att jag hade en spegel med mig. Det underlättade så otroligt mycket. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan den. Cykla hela vägen hem med en insekt i ögat antar jag. Usch, vad hemskt! Och om spegeln inte hade suttit på mitt visitkortsetui hade jag förmodligen aldrig tänkt på att ta med mig den. Så ofta behöver jag inte en spegel att jag stoppar ner en i handväskan om den inte har någon annan funktion. Världens bästa julklapp, med andra ord. Tack systers sambo!

Insekten levde fortfarande när jag plockade ut den ur ögat. Den viftade lite på sina vingar och såg allmänt groggy ut. Förmodligen hade den inte långt kvar att leva. Så mysigt kan det inte vara inne i mina ögon. Jag sprätte bara iväg den och cyklade hem, livrädd för att jag skulle få fler insekter i ögonen. Jag blundade så mycket som möjligt när jag cyklade längs ån. Men sedan tittade jag som vanligt. Egentligen är det ju ingen fara, för det gör ingenting om jag får en insekt till i ögat. Jag har ju alltid med mig mitt visitkortsetui.

Bubbleroom har en jättefin strandklänning som jag har beställt idag. Kolla in den här. Jag hoppas att jag hinner få den innan jag ska åka på kryssning. Den är grön, slapp och går att knyta på massor av olika sätt upptill. Jag är lite orolig för att jag inte ska lyckas få till en enda bra knytning, men det går väl alltid att knyta den som vanlig halterneck om inte annat.

Det jag egentligen var ute efter när jag surfade in på bubbleroom.se var en cocktailklänning. Men det var mycket svårare att hitta. Jag hittade en enda som jag både tyckte var fin och som kostade hyfsat lite, men den fanns inte i min storlek. Det där med storlek är svårt också när man shoppar online. Det är nog bäst att jag går till en affär där jag kan prova klänningarna istället. Strandklänningen har stretchtyg, så där är jag inte så orolig över storleken, men det kanske jag borde vara ändå.

Om jag hittar en cocktailklänning så är det meningen att jag ska ha på mig den på en formell middag på kryssningen som jag och hela min familj åker på om två veckor. Egentligen är det väl inte så noga vad man har på sig, förutom att man inte blir insläppt om det inte räknas som formell klädsel. Jag har säkert redan flera klänningar som skulle duga. Men jag vill känna mig riktigt fint klädd, och det gör jag inte i de klänningar jag har. Jag är snygg, men inte fin, i de klänningar jag har. Plus att jag inte vet om de klänningar jag har är cocktailklänningar eller inte.

Sådana här band har jag ägnat enorma tidsmängder åt att ta bort från mina kläder idag och i förrgår. Jag tror att banden har ett syfte. Jag tror att syftet är att man ska kunna hänga upp kläderna på en galge. Men jag vet inte. Det kan vara så att djävulen uppfann dessa band bara för att vara elak mot mig. Vår nya, fina byrå skiter fullständigt i om det går att hänga kläderna på en galge eller inte.

Om man låter banden sitta kvar hamnar de mer än sällan på utsidan av klädesplagget när man går runt i det. Sedan känner man sig som en idiot när man inser att banden syns och försöker diskret som en elefant stoppa in dem innanför kläderna igen. Det här är inte ett alternativ jag föredrar.

Om man klipper av banden nära det ställe där de är fastsydda finns det stor risk för att det blir ett vasst hörn kvar där man har klippt. Det här hörnet skaver sedan mot huden varje gång man använder plagget, så att man är alldeles röd på en punkt på huden när man har haft plagget på sig hela dagen. Det här är inte heller ett alternativ jag föredrar.

Om man noggrant sprättar upp tråden och tar bort hela bandet från plagget ser det ut och känns som om bandet aldrig hade varit ditsytt. Tyvärr tar det ofta mer än en halvtimme att ta bort banden från bara ett plagg. Det är inget man gör i en handvändning med andra ord. Inget man sätter sig ner och gör när man, en kvart innan spårvagnen går, kommer ut ur duschen och inser att det plagget man hade tänkt ha på sig har sådana band. Men detta är trots enorm tidsåtgång det alternativ jag föredrar.

I och med att det tar så lång tid att ta bort banden så har jag inte alltid tid att göra det direkt när jag har köpt ett klädesplagg. Och sedan blir jag ivrig att använda det, så då fuskar jag och använder det en gång med banden kvar. Och sedan hamnar det i tvättkorgen och jag glömmer bort att det fanns band på det som jag skulle ta bort. Det hela har resulterat i att jag för några dagar sedan hade sjukt många kläder med band kvar på. Så nu har jag bestämt mig för att ta bort alla. Jag har kommit en bra bit på vägen. Men man kan liksom inte försvara att sitta inne och peta med en nål och en sax mer än tre timmar per dag i det här fina vädret om man inte håller på att sy en balklänning, minst. Så det blir några band om dagen bara. Till slut ska jag lyckas. Jag ska bli bandfri!

De här blomvattenflaskorna ska rädda oss i sommar. Man ska spruta sig i ansiktet med dem, med en härlig utspridd stråle. Man kan spruta sig på fötterna när man är utomhus. Man kan spruta sig i munnen om man är törstig. Och man kan, tydligen, spruta ner hela sin flickvän på två meters håll med den ihopsamlade strålen. De fungerar med andra ord både som vattenpistoler, vattenflaskor och svalkande duschar. Härligt!

Det här är mina nya shorts. Jag brukar inte köpa byxor som inte har stretch, men nu gjorde jag det ändå. I vanliga fall brukar jag få sådana komplex när jag köper stumma byxor för då måste jag verkligen köpa rätt storlek. När man köper byxor med stretch kan man köpa en storlek mindre. De går att få på sig ändå. Det kanske inte ser snyggt ut, men de går att få på sig. Sedan är det jobbigt att man inte kan ha stumma byxor längre så fort man går antingen upp eller ner i vikt. Stretchbyxor kan man ha ändå.

Nu såg jag en jättebred tant på stan som hade på sig jeansshorts, och då tänkte jag ”om hon kan så kan jag”. Så jag struntade i att jag var tvungen att köpa en storlek större än jag brukar när jag köper mjukisshorts. Jag blir ju inte bredare än jag är bara för att shortsen är bredare när de hänger på galgen. När jag tar på mig mjukisshortsen så stretchar ju de också ut sig till lika breda. Det är bara på galgen de ser mindre ut. Och om jag nu skulle gå upp eller ner i vikt och inte kan ha shortsen längre så var det i alla fall kul så länge det varade. Jag kommer väl att kunna ha dem i sommar i alla fall, och det är ju det som är huvudsaken.

Det är fruktansvärt varmt i Göteborg nu och har varit de senaste dagarna. Faktum är att jag känner att jag kommer att smälta bort om jag inte får en bil, nu. Totte och jag har ingen bil, men det brukar gå bra att låna Tottes föräldrars bil eller någon kompis bil om det verkligen behövs. De senaste dagarna har jag dock, för första gången på riktigt, känt att jag absolut vill ha en egen bil.

Om vi hade en egen bil skulle jag kunna ta bilen till jobbet och slippa åka i en smockfull, stekhet spårvagn. Det är säkert väldigt varmt i en bil också, men man slipper sitta och svettas bredvid främmande människor. Jag tror att det går fortare att ta sig till jobbet med bil än med spårvagn också, så det skulle korta mitt lidande lite. Framförallt skulle det gå mycket bättre att ta sig hem i den här värmen även om jag har handlat kylvaror på jobbet. Jag kan ha dem i bakluckan och hinna hem hyfsat snabbt. Jag slipper bära de tunga kassarna på spårvagnen så att jag bli ännu svettigare än jag redan är, och jag slipper stå med kassarna i solen och vänta på nästa spårvagn inne i stan, så att alla kylvaror blir varma.

Det bästa med att ha en egen bil just nu skulle vara att man kunde åka och bada när som helst, utan att behöva planera in det med någon kompis. Jag och Totte skulle kunna dra iväg ensamma när vi kände för det. Och när vi tröttnade på att bada kunde vi åka hem. Nu ligger jag här och smälter bort i stället, och längtar efter havet. Om man ändå hade en bil.

Totte och jag samlar på Coca Cola-glas från McDonald´s nu. Det är lite jobbigt att man måste äta på McDonald´s så ofta och att man måste ta plusmeny för att få glasen, men de är coola. Vi får se hur många glas och vilka färger vi lyckas samla, men förhoppningsvis kan vi få tag på minst tre olika färger i alla fall.

Såhär ser det gröna glaset ut när man fyller det med Coca Cola: