Vi var på inflyttningsfest hos en kompis igår och hade en present med oss. Presenten hade jag slagit in i ett jättefint paket innan vi gav oss av. Paketet var format som en tetraeder och hade jättefina snören på framsidan.

På väg till festen var vi tvungna att gå till busshållplatsen i regnet. Papperet blev helt genomblött och började gå sönder. Vi hade inte lagt paketet i någon kasse eller något för att det var så speciellt inslaget. Man måste lyfta paketet genom att hålla en hand under det. Om man knölar ner det i en påse eller håller det på något annat sätt skrynklar papperet ihop sig och slutar vara en tetraeder.

När vi kom fram var paketet blött, hopskrynklat och trasigt. Presenten som låg inuti var dock fortfarande hel, och man kan ju se det som att det är det som är huvudsaken. Personligen tycker jag att huvudsaken med presenter är att de är fint inslagna, men jag får väl gå på att huvudsaken är att innehållet var helt den här gången då.

Det finns mycket man skulle kunna ångra här, att jag inte slog in presenten på ett annat fint sätt så att man kunde ha haft den i en påse, att jag inte tog paraply med mig eller att vi inte såg till att få skjuts från dörr till dörr. Men det enda jag faktiskt ångrar är att jag inte tog kort på presenten med min mobilkamera, så att jag kunde visa för min kompis hur fin den var innan den regnade sönder.

Idag har jag och mina syskon skruvat ihop de sista möblerna till gästrummet jag bor i. Det tog ett tag, men nu är det klart. Fast det ser fortfarande hemskt ut här inne, med saker överallt och ingenting i de nya lådorna. Nu måste jag planera in alla mina saker i de nya möblerna. Men det får bli senare i veckan. Nu vill jag bara vara med Totte (som inte hjälpte till med möblerna för att vi blir osams varje gång vi bygger ihop IKEA-möbler tillsammans)!

Mamma, min syster och jag har designat om gästrummet jag sover i hemma hos mina föräldrar. Alla möbler skulle bytas ut, kom vi fram till. Och då menar jag alla. Vi har redan burit ut allt utom sängen, köpt nya möbler på IKEA och byggt ihop några av dem. Det kommer att bli fantastiskt snyggt!

Tyvärr blir det inte färdigt ikväll, så jag får leva med krånglet att ha mina saker i de gamla skrivbordslådorna som står i korridoren och mina kläder i den gamla byrån som står i TV-rummet. Förhoppningsvis hinner jag bygga ihop byrån i veckan, så att jag åtminstone får ha mina kläder här inne igen.

Det känns riktigt skönt att det äntligen har blivit av nu. Det har pratats om att det här gästrummet ska göras om hur länge som helst nu. Men idag har det äntligen hänt. Det gamla är ute och det nya på väg in. Nu finns det ingen återvändo. Det här rummet kommer aldrig att bli sig likt igen. Och glada är vi för det.

Shopaholic är jag nog inte. Det finns gränser för hur mycket pengar jag gör av med. Däremot har jag märkt flera gånger att det verkar vara själva shoppandet jag går igång på, inte att sedan ha sakerna egentligen. Jag älskar att skriva inköpslistor, oavsett om det är en mat-lista när jag ska till ICA eller en kläd-lista när jag ska på stan. Jag älskar att gå omkring i olika affärer och försöka hitta det jag vill ha köpt och att hitta en del andra saker att spontanköpa på vägen. Sedan älskar jag att välja ut vilken sak som blir absolut perfekt att köpa. Till sist älskar jag att komma hem med kassar med saker i, och packa upp en sak i taget, klippa bort eventuella lappar och studera saken en sista gång innan den blir en av alla saker jag äger.

Tyvärr händer det alltför ofta att jag slutar intressera mig för saken när jag väl har packat upp den. När den inte längre representerar shopping, inte längre är den nya saken som ska packas upp, är den inte lika kul längre. För det mesta blir det så när jag har köpt godis. Jag står i affären och väljer jättelänge och känner efter exakt vad jag är sugen på. Sedan låter jag bli att äta upp det direkt, för den nya saken måste man ju ta hem och packa upp först. Sedan kan man få använda den. Men när jag väl kommer hem är jag inte sugen längre. Samma sak är det med korsordstidningar. I affären vet jag att jag vill lösa korsorden, men när jag kommer hem har jag inte tid eller lust. Och det borde jag ha vetat redan i affären.

Oftast känner jag mig tvungen att använda sakerna, fast jag har tappat intresset. Jag vill tycka om sakerna, för annars hade jag inte köpt dem. Så det slutar med att jag trycker i mig godiset ändå, mest för att bli av med det och slippa erkänna att jag köpte det trots att jag sedan inte ville ha det. Och korsordstidningarna ger jag i alla fall fem minuter, så att jag hinner lösa ett korsord, även om jag inte längre vill. Många saker jag köper är färgglada och fina. En del av dessa saker inser jag när jag kommer hem att jag har köpt bara för att de är fina, men de passar inte in i hemmet i övrigt. Dessa saker känner jag mig också tvungen att använda, till och med tvungen att tycka om. Men det är inte alltid de får stå framme. Jag får ta fram dem och njuta av dem ibland när jag är ensam, för jag tycker ju om dem, även om de inte passar in.

Det vore nog bäst om jag lyckades låta bli att köpa saker som jag inte vill ha. Men jag blir ju glad av det, så länge jag shoppar. Det borde inte vara värre att lägga hundra spänn på saker man inte vill ha, under en två-timmars shoppingtur, än att lägga hundra spänn på att gå på en två-timmars film på bio. Inte om man njuter av att shoppa, precis som man njuter av bion. Problemet är bara att det finns en restprodukt kvar när man har shoppat, och den restprodukten känns fel att slänga även om man inte vill ha den. När det gäller godis borde jag i alla fall göra något åt situationen. Om jag verkligen inte kan sluta köpa godis borde jag åtminstone sluta äta det, när jag inte är sugen på det. Det är inte slöseri att köpa godis och sedan slänga det. Det är slöseri att köpa godis och äta upp det. Slöseri på hälsa alltså. Så måste jag tänka. Men det är så svårt att inte känna sig tvungen.

De här fina, färgglada, prickiga grytlapparna kunde jag inte låta bli att köpa när jag hittade dem på Åhléns för bara 19 kronor styck. Totalt blev det i och för sig 114 kronor, för jag lyckades köpa sex stycken, men jag tycker absolut att det var värt det. Hoppas bara att Totte också tycker om dem!

Världens sötaste lilla, rosa gitarr tittade på mig från ett skyltfönster idag. Jag vill jättegärna köpa den till Valdis! Den såg ut att vara ungefär hans storlek. Men jag tror inte att jag ska slösa pengar på leksaker som bara är till Valdis. Om de andra gosedjuren också ville ha en gitarr, eller om Totte och jag hade barn som kunde leka med gitarren också, skulle det vara mer ekonomiskt.

Valdemar kan ändå inte leka med gitarrer förrän hans arm är sydd, så jag har ett tag på mig att fundera. Kanske kommer jag fram till att jag själv vill ha gitarren också. Då kan jag köpa den och sedan kan jag och Valdemar turas om att spela på den. Fast förmodligen är den svindyr, så jag kan nog inte motivera det inköpet alls.

De här fina presenterna låg och väntade på mig när jag kom hem från jobbet:

Här är ett urval av det som befann sig i paketen:

Snacka om att jag ska baka kolapaj. Den här pajformen är härligt enorm! Halsbandet är jättefint och duschgelen kom väl till pass. Totte har nämligen använt upp hela min duschgel medan jag har varit i Uppsala. Han skyller på att hans Axe tog slut, men ärligt talat kan man faktiskt gå och köpa nya Axe på nästan vilken affär som helst. Man behöver inte ta slut på min nästan oanvända duschgel som jag har specialbeställt på nätet. Men jag kan inte låta bli att le, för det är bland annat för att Totte gör sådana här saker som han är Totte. Och det är för att han är Totte som jag älskar honom.

Hur som helst fick jag tre pennor också. Älskar pennor! Den gröna byter färg när man skriver med den. Ascoolt! Först blir det grönt. Sedan skiftar det till silver. Den svarta pennan går att sudda, fast det inte är blyerts. Också ascoolt! Den lila pennan är bara fin, men det är inte så bara det inte!

Förutom det som syns på bilden fick jag en spargris, ett set med Rosti köksredskap och några sedlar. Spargrisen är exakt likadan som den jag redan har, så den ska jag byta, men det var en superbra present. Om jag redan har köpt en själv så vet man ju att jag verkligen tycker om den. Annars skulle jag ju inte ha köpt den.

Köksredskapen ska jag eventuellt också byta. Jag tycker att mina föräldrar borde ha lärt sig vid det här laget att jag inte tycker om röda saker, men mamma tyckte ändå att det hade blivit för tråkigt att köpa vita eller svarta köksredskap (som var alternativen) så hon köpte röda. De hade varit perfekta till jul, men jag tror att mina föräldrar vill att jag ska kunna använda dem året runt, och då är det bättre att byta till en annan färg.

Sedlarna lyckades inte omvandlas till en rosa Rosti salladsskål innan min födelsedag, så min brors tanke är att jag ska omvandla dem till en sådan nu efter min födelsedag. Jättebra idé! Hoppas att jag får tag på en!

I vanliga fall brukar jag inte byta presenter. Jag blir glad för allt jag får. Om inte annat så representerar saken omtanke från personen jag fick den av, så det gör inget om jag inte använder saken. Den är värd något för mig ändå. Men den här gången tror jag inte att mina föräldrar misstycker. Grisen är verkligen typiskt Ericig, men jag har ju redan en exakt likadan. Och köksredskapen är också underbara, men jag måste få byta färg. Så bara är det.

Tack för alla presenter!

Här är den, världens bästa klocka:

Nu är den min, och jag är världens lyckligaste!