Min hud har fått en helt ny tillvaro. Min syster har introducerat mig för Dermalogica och deras produkter. Det är som dag och natt jämfört med mina gamla ansiktsvårdsprodukter. Nu är jag i himlen, och förhoppningsvis betyder det här att jag inte kommer att få rynkor lika fort.

Förut brydde jag mig inte så mycket om vad jag tvättade ansiktet med för produkter. Huvudsaken är väl att man inte tvättar sig med tvål, tänkte jag. Senare började jag fundera på om olika märken faktiskt hade bättre produkter än andra märken, men jag orkade inte testa mig fram, så jag valde bara ett märke och tyckte att det funkade.

Nu förstår jag att det är väldigt stor skillnad på olika märkens produkter, och kanske framförallt prisvärt att inte köpa de billigaste produkterna. Det är möjligt att det finns andra, dyra, märken som är nästan lika bra Dermalogica. Men jämfört med den billiga skit jag tvättade ansiktet med förut så är det här en helt annan värld.

Tack, syster, för att du visade mig dessa produkter! Jag hade aldrig orkat bry mig tillräckligt mycket för att leta mig fram till dem själv. Nu kommer jag att ha fin hy istället för rynkig. Nu är det roligt att tvätta ansiktet, för jag känner att det verkligen hjälper. Underbart!

Det är till och med så att jag blir intresserad av vad det finns för andra saker jag kan förbättra i min kroppsvård. Ny handkräm är eventuellt på gång, också med hjälp av min syster. Kanske är det faktiskt värt det att orka göra hårinpackningar emellanåt också, om man hittar rätt produkter. Tidigare har jag trott att skillnaden är marginell och alldeles för liten för att jag ska orka göra något åt min hud och mitt hår. Men om det blir roligt att syssla med kroppsvård och dessutom faktiskt hjälper, så ska jag nog orka med. Fast jag känner fortfarande inte för att testa mig fram. Det kan ju ta evigheter! Så tipsa mig, ni som vet, vad borde man göra för att vårda hela kroppen?

Se så fina påsksaker vi ska ha i påsk! Pyntat och fint ska det bli hemma hos mina föräldrar. I Göteborg ska vi nog inte pynta något alls. Totte och jag ska inte vara hemma alls i påsk. Vi ska vara i Uppsala från skärtorsdagen till annandag påsk.

Såhär trevlig så Daimen ut när jag öppnade förpackningen. Totte har varit snäll och köpt Daim till mig. Det var ett tag sedan jag fick äta något lördagsgodis, men nu skulle jag få. Och så är den alldeles prickig. Ser inte gott ut.

Vid närmare undersökningar upptäckte jag att bäst före datumet var passerat också, så jag vågar absolut inte äta den. Vi kanske går tillbaka med den till kiosken. Men jag tror inte att vi vill ha någon nya därifrån. Ska nog köpa en på Konsum och äta ikväll till melodifestivalen.

Plötsligt gick det inte att skjuta in vår låda med påslakan under sängen längre. Jag försökte och försökte, men det tog tvärstopp. Jag tittade för att se om någon annan låda var i vägen, men det verkade inte så.

Efter ett tag upptäckte jag problemet. En bräda under sängen har lossnat på ena sidan och hänger ner. Den har skrämmande spikar i sig också. Det var inte bra. Vår säng håller på att falla isär. Men den får helt enkelt lov att hålla ihop i ett och ett halvt år till, för vi har inte plats med någon större säng förrän vi flyttar. Och det känns dumt att köpa en ny säng som inte är större, för när vi flyttar har vi plats med en större, och vi vill ha en större.

Såhär hemskt såg det ut när jag tittade under sängen:

Jag får ursäkta den löjliga ramen. Bilden är tagen med Tottes mobilkamera. Hans mobil har börjat flippa ur totalt, vilket gör att man inte kan välja bort ram på kameran. Som tur är beställde han en ny mobil ungefär en vecka innan hans nuvarande började krångla, så snart har han sin nya, förhoppningsvis fungerande, mobil.

Vår digitalkamera är helt full på bilder, och jag har inte fått tummen ur och säkerhetskopierat alla de bilderna, vilket jag vill göra innan jag tömmer kameran helt. Så därför kunde jag inte använda den nu, att ta bilden med.

Sist men inte minst så har inte min mobilkamera någon blixt, så den kunde jag inte heller använda. Det är väldigt mörkt under sängen och det blir extremt dåliga bilder på min mobilkamera så fort det är lite dämpat ljus. Så ni får helt enkelt nöja er med en bild med en löjlig ram. Man ser vad det föreställer i alla fall.

Första inbetalningen på lägenheten avklarad! Det känns bra. Nu är det på riktigt. Skönt är det också att vi klarade av att betala in den första summan, med pengar vi redan har. Vi får se om vi hinner spara ihop pengarna vi behöver till nästa inbetalning innan det är dags, eller om vi får utnyttja oss av det förmånliga, tillfälliga föräldrarlånet vi har tillgång till.

Planlösningen känns inte så dum heller, nu när jag har vant mig vid den. Jag satt och tittade på den en stund idag, och fantiserade om hur det kommer att vara när Totte vill spela dataspel och jag vill sova. Då kan jag gå till ett annat rum, nämligen sovrummet. Lyx! Sovrummet ligger dessutom mycket längre bort från vardagsrummet, än det gjorde i den första lägenheten vi ville ha, så det hörs nog mindre till sovrummet.

Nu tänker jag nästan bara positivt på vad vi har och hur vi ska göra det bra. Jag tänker inte på andra lägenheter längre. Nu är det vår lägenhet som gäller. Ingen annan lägenhet kan bli bättre än den, för ingen annan lägenhet kommer att ha Totte och mig boende i sig!

Iskalla tår, hopp som byggdes upp och alldeles för lite sömn, hade vi i kön till säljstarten av lägenheterna som ska byggas i drömläge här på Hisingen. Vi hade bestämt oss för att vi ville ha en viss trea, och om vi inte fick den så fanns det en viss tvåa vi kunde tänka oss. Inga andra lägenheter än de som var på markplan hade vi råd med, så vi var lite orolig för att vi skulle bli utan lägenhet.

Klockan nio på morgonen skulle de slå upp portarna för oss som hade anmält intresse i förväg. Men vi bestämde oss för att vara på plats från klockan sju, så att vi verkligen skulle vara först. Besvikna och lite förvånade anlände vi till visningslokalen klockan 6.50 och upptäckte att vi stod femma i kön. De som stod först hade varit där sedan 4.45

Efter att har försökt tjuvlyssna på vad de andra var ute efter, kände vi oss lite mer hoppfulla om att ”vår” trea skulle finnas kvar när det blev vår tur. Paret som stod längst fram var ute efter en lägenhet i det andra av de två husen, en av de som stod framför oss pratade om någonting på tredje våningen och de andra två som var framför oss såg ut att vara singelkillar, så jag hoppades på att de skulle köpa ettor eller tvåor.

När vi nästan hade frusit ihjäl öppnade de, efter drygt två timmars väntan, dörrarna. På något konstigt sätt hamnade vi då som nummer sju i kön, istället för fem, men vi var fortfarande bland de första in, så vi höll hoppet uppe.

Väl framme vid en av mäklarna fick vi veta att både trean vi ville ha och tvåan var sålda. Jag förstår fortfarande inte hur det gick till. När vi kom ut därifrån och pratade med andra som inte fick lägenheter de ville ha, började vi misstänka att vissa lägenheter blivit förbokade på något sätt. De var nämligen fler lägenheter som blivit sålda före oss, än det var människor i kön framför oss. Det här är jag väldigt arg på! Men jag vill inte leva bitter, så jag väljer att bara vara arg idag och sedan blicka framåt, för mitt liv blir inte bättre av att jag är sur, och hur sur jag än är så kommer vi inte att få den trean vi ville ha.

Totte frågade mäklaren om han fick använda en livlina, när det visade sig att de ”billiga” lägenheterna var slut, och valde att ringa sin mamma. Hon rådde oss att köpa den 9 kvadratmeter större och 200 000 kronor dyrare trean som mäklaren hade föreslagit istället. Så blev det också. Så nu har vi en splitter ny lägenhet att flytta in i, lagom till att vi kommer hem från vår smekmånad sommaren 2011.

Lägenheten är säkert bra, men jag har svårt att se den framför mig. Jag är lite missnöjd att köket/vardagsrummet är en enda stor rektangel. Totte gillar öppna planlösningar, men jag tycker att det bara blir som att det finns ett rum färre att vara i, när man inte kan vara i köket (utan att egentligen vara i vardagsrummet). Fast jag tror att jag ska lyckas möblera så att det blir riktigt bra ändå. Huvudsaken nu är att lägenheten är köpt. Nu kan vi bara släppa det här och tryggt veta att vi har en lägenhet att börja jobba med om ett år ungefär, när förhoppningsvis det mesta med bröllopet är färdigt.

Jag är väldigt medveten om mina tankar och känslor just nu. Jag kan inte låta bli att jämföra med vad jag skulle kunna ha fått (trean vi ville ha från början), eller tänka på vad jag skulle ha gjort istället för att få det (varit där klockan 4.40 eller förbokat som det verkar som att vissa har gjort). Men jag vet att det inte är någon mening med att jämföra. Jag kunde ju inte ha fått den trean, för den var slut. Då kan jag lika gärna jämföra med en trea med en ännu bättre planlösning, som jag inte heller kunde ha fått, för den är inte ens ritad. Av det jag kunde få, så fick jag ju en bra trea. Det är bättre att vara glad för det, än att vara ledsen för att det inte är ännu bättre.

När det gäller vad jag kunde ha gjort istället, så är det inget att älta heller. Hur mycket jag än tänker efter, så tycker jag inte att jag har gjort något fel, utifrån vad jag hade för fakta i förväg. Jag tycker att det var en rimlig bedömning att komma två timmar i förväg för att vara först. Jag ska inte glömma bort det här. Nu har jag lärt mig till en eventuell nästa gång att det kan vara värt att komma fem timmar i förväg. Men jag kan inte anklaga mig själv för att det var dumt att tro att det skulle räcka med två timmar tidigare, den här gången.

Är det dessutom så att vissa personer har fått förboka lägenheter, så fanns det ju verkligen inget jag kunde ha gjort. Jag kan vara arg på faktumet att det var en orättvis försäljning, men om jag ändå inte kommer att agera på det, så är det inte värt att tänka mer på det heller. Antingen kan jag förbereda inflytten till vår 9 kvadratmeter större lägenhet (än den vi ville ha), och vara bitter resten av mitt liv, för att den inte är en mindre lägenhet med bättre planlösning. Eller så kan jag förbereda inflytten till vår dubbelt så stora lägenhet (än den etta vi bor i nu), och vara glad resten av mitt liv för att den är så fin, fräsch och bra. Min logik väljer det senare. Tyvärr väljer mina känslor det först just idag, men jag är övertygad om att jag kommer att glida över på det andra alternativet inom någon vecka.

Min hand börjar ta skada av allt hålslagande och allt häftande jag gör på jobbet. Därför tyckte jag att jag var värd en ny hålslag som klarar mer än 30 papper och en ny häftapparat som klarar mer än 50 papper.

Beställda och levererade! Det är skönt när man har fria händer att själv avgöra vad man behöver på jobbet, och sedan bara köpa in det för företagets pengar. Men det är ju frihet under ansvar. Jag behöver ju faktiskt dessa saker för att inte få en arbetsskada i handen.

Den här nyss uppätna frukosten från Espresso House, bestående av chai latte och grillad ost- och skinkmacka, blir den sista lyxfrukosten på ett tag nu. Totte och jag har bestämt oss för att spara så mycket pengar vi kan spara, så att vi har råd att köpa lägenheten vi vill ha. Även om vi inte får den så måste vi börja spara pengar på allvar, för att ha råd med en kontantinsats till vilken lägenhet vi än hittar i framtiden.