Årets rosa band är ganska fult tycker jag. Det var nära att jag inte köpte det, fast jag ville bidra med pengar. Jag tänkte att det är bättre att jag bara skänker pengar och slipper bli påprackad ett sådant här fult rosa band.

I sista sekund ändrade jag mig och köpte ett ändå. Jag insåg att jag inte kommer att ta mig tid att skänka pengar på något annat sätt. Att köpa ett rosa band är ändå det absolut enklaste sättet att skänka pengar. Men vi får se om jag kommer att använda det. Än så länge är det kvar i förpackningen.

Nu har jag fått min iPod nano som Totte köpt åt mig i födelsedagspresent. Den är helt underbar! Den har en inskription på sig som Totte har hittat på. Jag blev jätteglad när jag såg det! Tack, älskade Totte, för världens näst bästa present! (Den bästa fick jag förra året av Totte, i form av en klocka.)

När man bara är hemma på lördagar har jag upptäckt att det är ganska svårt att få tag på vin. Man kommer hem på fredag kväll efter att Systembolaget har stängt. Sedan sover man ut på lördag förmiddag, för att man för en gångs skull får sova i sin egen säng. Då har man bara någon timme på sig att hinna till Systembolaget (som stänger tidigt på lördagar) om man vill köpa vin. Men det känns oftast inte värt det att stressa iväg när man för ovanlighetens skull är hemma. Plus att morgonrutinen tar mer än dubbelt så lång tid som vanligt, för att man måste packa upp allt ur resväskan varje gång man ska ha något: hårborste, ansiktskräm, favoritbyxorna.

På söndag har Systembolaget stängt, och dessutom har man själv inte tid att göra något annat än att packa för att hinna med tåget på eftermiddagen. Det är helt enkelt omöjligt att få tag på vin när man jobbar borta hela veckorna. Man skulle ju kunna köpa vin i den staden man jobbar i, men det känns så riskabelt och onödigt att transportera vinflaskor i resväskan. Jag ska ju ändå dricka vinet i Göteborg, så då är det väl bättre att köpa vinet i Göteborg.

Som tur är kan det hända att andra personer i Göteborg har vin och vill bjuda på det. Den här lördagen är det Tottes mamma som har bjudit hem oss för att äta mat och dricka vin. Jättebra! Då får jag mitt vin ändå, som jag har sparat viktväktarpoäng till hela veckan. Hoppas att det inte blir någon efterrätt bara, för hela vitsen med att dricka vin i helgen var att det skulle hålla mig från att bli sugen på godis och andra onyttigheter som är mycket mer poäng än vin.

Totte ringde och grattade mig så fort klockan slog 23:e september. Han avslöjade en present jag ska få också. Den är försenad från stället där han beställde den så jag vet inte när jag får den, men nu vet jag vad det är i alla fall:

En helt underbar iPod nano! Den är pytteliten och kan allt. Den har radio och stegräknare. Den kommer att vara perfekt när jag är ute och springer! Och så är den grön, förstås! Tack snälla, älskvärda, underbara Totte!

Möblerna kom inte överens med mig och jag kom inte överens med möblerna, så jag tog tag i sakerna och möblerade om. Förut kändes det som att jag var instängd i ett fängelse när jag satt i den här lägenheten. Speciellt när jag var sjuk och allting bara blev en enda röra. Men nu känns det mycket, mycket bättre, trots att jag inte är riktigt frisk än.

Nu kan man ha persiennerna uppe samtidigt som man tittar på TV. Det kunde man inte förut för ljuset speglade sig så hemskt i TV:n att man inte såg någonting alls, till och med när det var molnigt ute. Men nu står TV:n vid en annan vägg och det går bra att ha solen lysandes in i rummet och skapa en öppen känsla samtidigt som man ser TV-bilden bra. Förutom en liten stund på kvällen när solen står lågt, men det kan jag leva med.

Man kan också gå till sängen nu utan att fastna i gardinen, rispa upp hälsenan på den lösa brädan under sängen eller vara tvungen att backa tillbaka om man gick dit bara för att hämta en sak på nattduksbordet. Det är fortfarande en ganska smal väg bredvid sängen, men den smala vägen är längs soffan nu istället för längs väggen med fönstret. Man kan alltså slå ut med armarna hur mycket man vill nu, vilket man inte kunde förut. Det är bra om man håller på att ramla på den smala vägen. Förut hade man inget annat val än att falla ner i sängen om man tappade balansen.

Några andra småsaker är också bättre med den här möbleringen. Vi behöver inte ha en matta i dörröppningen som döljer sladdarna där, för vi har dragit dem på ett annat vis. Man ser inte datorskärmen från soffan, så man behöver inte stänga av den när man tittar på film för att slippa störas av att man ser filmen på två ställen samtidigt. Min dator är lättare för mig att komma åt. Det är lättare att byta kanal på TV:n för att boxen står bättre till. Och papperskorgen vid sängen är lättare att tömma.

Men det bästa av allt är att jag har lyckats möblera så att min resväska inte ligger i vägen och behöver klivas över när jag inte har packat upp den. Det enda som händer är att det är svårare för mig att komma in i min byrå, men det gör inget för när jag inte har packat upp har jag ändå de flesta kläder jag vill använda i resväskan istället. Det är perfekt! När jag reser såhär mycket så är det nästan nödvändigt att ha en plats i hemmet som är resväskans plats. Det räcker inte att den ryms i källaren när den är uppackad.

Jag är helnöjd med möbleringen, men fortfarande missnöjd med lägenheten. Det finns ju gränser för hur bra det kan bli när man bor två personer i en etta. Och det finns en anledning till att vi har köpt en trea att flytta till nästa år. Såhär blev resultatet:

Restaurangen vi har preliminärbokat för bröllopsfesten mailade sina menyer för 2011 till mig igår. Inte en siffra (eller bokstav heller för den delen) stämmer överens med 2010 års priser. Självklart misstänkte vi att priserna kunde höjas lite, men inte såhär mycket.

Förutom att en vanlig trerätters gick från mellan 500 och 700 kr till ett fast pris på 895 kr per person, så verkar menyerna vara mer orubbliga nu också. Det står visserligen att man kan diskutera med kocken, men det verkar inte lika öppet som förut då det uttryckligen stod att man fick kombinera rätterna som man vill. Att det kostar 895 kr precis oavsett vad man väljer för mat gör ju också att det blir omöjligt för oss att spara in pengar på maten som vi hade tänkt göra eftersom maten inte har så stor betydelse för oss.

Plötsligt har det även dykt upp vinpaket istället för kostnad per flaska. Om det inte går att köpa halva vinpaket så innebär det här plötsligt att vi måste kosta på välkomstmousserande, två glas förrättsvin, två glas huvudrättsvin, ett glas efterrättsvin och avec till varje person. Vi tänkte väl egentligen bara ha välkomstmousserande och två glas vin till huvudrätten. Sedan tänkte vi att folk får köpa själva om de vill ha mer dricka till maten. Men, som sagt, om det inte går att köpa halva vinpaket så blir det till att betala 470 kr till per person.

För oss är det här inte hållbart. Vi måste kunna välja bort saker för att få ner priset. Annars har vi inte råd med det här stället alls. Och personligen skär jag hellre ner på mat och vin än på klänning, fotograf, frisör, hotellrum, DJ, lekar eller dekorationer. Så då är det ju typiskt att det bara är just mat- och vinkostnaden som jag inte kan påverka, som det ser ut nu. Vi kan inte ens påverka den genom att bjuda färre gäster, för restaurangen har en gräns för hur få man får vara, och den gränsen går precis vid så många vi tänkte vara.

Hela alltihop det här har lett till att jag är tillbaka på ruta ett och vill leta efter lokaler där mat inte ingår igen. Efter att ha sett priset på hur dyrt det kan bli på restaurang, så verkar en risig lokal där man måste fixa allting själv ännu mer lockande än den var innan. Och då ska man veta att jag ju redan från början helst av allt ville ha en tom lokal och inte en restaurang.

Någonstans i allt det här med lokaler gick bröllopet från ett medeldyrt bröllop där jag får fixa allt själv, precis som jag vill, och där vi kan spara in pengar på maten, som vi ändå inte har något emot om den inte är så himla gourmetaktig, till ett svindyrt bröllop där jag är rädd att jag inte får vara med och fixa så mycket som jag vill och där vi tvingas att ha förstaklassig mat. Det är precis så som vi inte vill ha det. Det måste ju vara helt orimligt att betala fruktansvärt mycket mer pengar för att få något som man bara är hälften så nöjd med! Även om det man är hälften så nöjd med egentligen är av högre kvalité.

Dummast av allt är att de få lokaler vi har tittat på som inte är restauranger, rymmer bara hälften av gästerna vi vill bjuda, medan restaurangen kräver att vi är minst så många. Om vi hyr en lokal och gör egen mat kan vi alltså få ner priset per person så mycket att vi skulle kunna bjuda ännu fler gäster, men då måste vi bjuda färre gäster för att säkerhetsföreskrifterna kräver det. Om vi däremot har bröllopet på restaurangen så skulle vi kanske ha råd om vi bestämmer oss för att bara bjuda våra närmaste, men då får vi inte vara där för då är vi för få. Jag hatar det här! Trolla fram en bygdegård mitt i Göteborg!

Som vanligt lyckas inte Totte hålla sig från att berätta hemligheter. Så 23 dagar innan min födelsedag fick jag den här superbästa presenten:

Idag började han igen prata om att han hade köpt present till mig och ville berätta vad det var. Men nu får det vara nog. Nu vill jag inte veta något mer om vad jag får, förrän det på riktigt är dags att fira min födelsedag!

Fast jag är ändå glad att jag fick mitt Super Mario i förväg, för jag ska vara hemifrån mycket nu, och då är det kul att ha något att göra. Tack Totte för en jättebra present!

Vår dusch har haft en trasig golvbrunnssil alldeles för länge nu. Egentligen var inte den gamla trasig, utan bara skräddarsydd för röret från tvättmaskinen som vi hade förut. Efter att vi slängde ut tvättmaskinen och duschkabinen var det dock både fult och snubbelriskabelt att ha ett stort hål på ena sidan, så det var dags att köpa en ny. Hade jag vetat att det bara var att gå och köpa en (den enda storlek som fanns) på Clas Ohlsson, så hade jag gjort det för länge sedan. Det straffar sig att vara lat!