Tidigare har jag varit ganska missnöjd med min handkräm. Men nu har jag upptäckt en överraskande sak med den; Den fungerar bättre när man använder den.

Av någon anledning trodde jag att det räckte med att köpa den och ställa den på hyllan, för att mina händer skulle må bättre. Jag var inte alls nöjd. Knappt någon skillnad alls på händerna. Bara irritation över att jag inte kan ta handkräm just nu, för jag ska precis diska, eller jag ska precis duscha, eller vad som helst.

Efter att jag började följa min systers råd, och ta på handkräm varje kväll innan jag somnar, så har den fungerat mycket bättre. Händerna är mindre torra och irritationen har nästan helt försvunnit. Nu ska jag nästan aldrig blöta ner händerna precis efter att jag tagit på handkräm. Tänk vad bra saker kan vara ändå, bara man använder dem!

Det som gör att jag känner mig som mest handikappad när jag använder datorn är nog att jag saknar post-it-lappar. I verkligheten utgör post-it-lappar största delen av mitt kategoriseringssystem, min påminnelsefunktion och mina uppiggningsförsök. Utan färgglada post-it-lappar som tillfälligt går att fästa vid vilket tråkigt dokument som helst, utan att någonting ändras i själva originalet, är jag vilse.

Ska nu försöka jämföra tre versioner av samma word-dokument på datorn, utan att blanda ihop dem. Detta skulle onekligen fungera mycket bättre i verkligheten, för då kunde jag sätta post-it-lappar med olika färger och varsin test på varje dokument. Jag funderar allvarligt på att skriva ut dem och jämföra dem. Men det kanske motverkar sitt syfte när jag har kommit fram till vilken som är bäst, och då inte längre vet vilken version i datorn som är den bästa utskrivna.

Datorer gör inte alltid som man vill. De är besvärliga, omständliga och har bestämda regler som man måste följa. Men de är också praktiska, underlättande och logiska. En nackdel som jag tycker har gjort sig tydligare de senaste dagarna är att man är begränsad av musen.

Musen gör att man kan röra sig mycket mer fritt på datorskärmen än endast med hjälp av tangenterna. Ändå känner jag att det finns begränsningar. Ibland hamnar musen utanför musmattan när jag ska dra någonting från högt upp till långt ner på skärmen. Och ganska ofta är det svårt att få den att peka på exakt det man vill att den ska peka på, utan att man tar det väldigt lugnt.

Jag får en känsla av att det skulle vara friare och gå fortare om man styrde muspekaren genom att helt enkelt peka på skärmen. Det här bekräftas delvis av mina erfarenheter från Nintendo DS i XL, där pekpinnen är lätt att använda, men saken man drar med pekpinnen ofta följer med lite fördröjt. Men det känns ändå som att man skulle kunna sikta mycket snabbare och exaktare med din egen hand, än när man använder en mus.

Det jag framförallt har tänkt på är att det inte går att göra vad som helst på datorn. Om jag hade tre olika, fysiska, papper framför mig, så skulle jag lätt kunna lägga dem på varandra hur jag vill, lite omlott eller exakt bredvid varandra. Om jag hade ett foto skulle jag på en halv sekund kunna lägga det var jag vill på papperet och sedan skriva text ovanför under eller på fotot, utan problem.

I datorns värld tar det mycket längre tid att fixa det som man vill ha det. Även om det oftast går att åstadkomma, så måste man hitta rätt verktyg och lyda dataprogrammets regler innan man till slut lyckas. I verkligheten går det att lägga bilden precis hur som helst med en enda handrörelse. Man kan lägga den sned eller rak, längst ut i kanten av papperet eller i mitten. Man kan till och med tejpa ihop två papper och sätta bilden mitt över båda, om ett A4 inte räcker.

Jag känner mig så begränsad i datorns värld. Men samtidigt är jag glad för alla funktioner i datorn som inte finns i verkligheten. I datorn kan man välja att rita ett rakt streck och hålla in shift, så vet man att det blir exakt perfekt lodrätt. I verkligheten blir det alltid bara ungefär. I datorn kan man förstora en bild proportionerligt. I verkligheten kan man bara göra den mindre, och i så fall genom att klippa den, så hela motivet inte finns kvar. I datorn kan man trycka på en knapp, så ligger hela ens text till beskådning på Internet. I vekligheten kan man bara visa sin handskrivna dagbok för de som finns i rummet. Men det har en charm ändå, att göra saker i verkligheten. Och visst är man mindre begränsad då, även om det ultimata är en blandning.

Innan vi åkte till Uppsala påskpyntade jag vår kärlek. Fint!

Frysen var i desperat behov av att frostas av, så jag tog tag i saken och frostade av den. Alla frysvaror rymdes i kylskåpet, så de fick i alla fall lite kyla under tiden de inte kunde bo i frysen. Det var ju bra. Men den var en skiva bröd som det bara blev snor av när den hade legat i kylskåpet ett tag. Jag slängde den. Den var nog ändå för gammal för att ätas.

Jag trodde att vi hade mycket gammalt skräp i frysen, men förutom brödskivan var det inget som behövde rensas bort. Allt fick flytta tillbaka in i frysen igen när den var färdigavfrostad. Fast de fick flytta in i en helt ny ordning. Kött i en låda, grönsaker på en och kylklampar och glass nederst. Trodde inte att vi hade någon glass, men jag hittade faktiskt tre stycken Piggelin från någon storpack vi köpte i somras. Matlådor och annat fick bo på översta hyllan.

Innan jag frostade av frysen var det så mycket is på vissa ställen att det inte ens gick att dra ut mittenlådan. Såhär såg den ut:

En hel balja blev full med isvatten under avfrostningen:

Nu är frysen fin och utan is. Såhär såg den ut innan jag flyttade in sakerna igen:

Alla klockor omställda! Tror jag i alla fall. Man kommer långt med smicker. Förra gången alla klockor skulle ställas om var jag inte hemma. Totte struntade i att ställa om dem, och jag blev sur på honom när jag kom hem. Hans enda ursäkt var: "Jag vet inte hur man gör.". Tro mig, jag vet inte heller hur man gör med vissa av klockorna, men om man ägnar tre minuter med dem så kommer man på hur man gör. Och kommer man inte på det så har man i alla fall försökt och kan ha "Jag har försökt." som svar istället, med följd att jag inte blir lika sur.

Den här gången sa Totte istället, i förväg, "Snälla Erica, kan du ställa om alla klockor imorgon? Du gör det mycket bättre än mig!". Självklart vill jag ställa om alla klockor själv då! Jag fick ett "snälla" och det konstaterades att jag är bäst. Jag är inte omöjlig att ha att göra med. Jag tycker om att utföra själva arbetet, men jag vill ju förstås ha all kred för det också. Och gärna lite smicker!

Varje gång jag går förbi blomsteraffären inne på tågstationen i Göteborg, blir jag sugen på att köpa blommor. Oftast jobbar jag ju borta i veckan och kommer hem till Göteborg över helgen, så jag går förbi den där blomsteraffären minst en gång i veckan.

Men det passar aldrig att köpa blommor. Krukväxter har vi redan de vi vill ha, så det vill jag inte köpa. Men snittblommor dör ju efter en vecka eller två, så det känns onödigt att köpa det när jag bara ska vara i Göteborg över helgen. Då är de döda sedan, när jag kommer hem igen.

En gång tänkte jag köpa snittblommor till Totte. Han är ju kvar i Göteborg hela veckan, så han kan ju njuta av dem längre. Men han kom och hämtade mig på stationen, så jag var tvungen att avslöja vad jag skulle göra, när jag styrde in mot blomsteraffären. Då ville han ha en krukväxt istället, och det var ju till honom jag skulle köpa, så det fick bli den han ville ha. Alltså fick jag fortfarande inte köpa mina snittblommor.

Nu äntligen har jag gjort slag i saken och köpt påsktulpaner. Den här gången ska jag inte åka någonstans efter helgen, utan jag ska jobba i Göteborg på måndag. Och sedan är jag påskledig resten av veckan, och åker inte upp till Uppsala för att fira påsk med familjen förrän på torsdag. Jag får alltså nästan en hel vecka med mina fina påsktulpaner. Den chansen fick jag ju bara inte missa, även om jag använde mina sista pengar och nu inte kan köpa någonting mer förrän jag har aktiverat mina nya Visakort på banken.

En kille som satt i närheten av mig på tåget idag hade en ganska cool sms-signal. Det lät som att någon hällde upp en öl, när han fick sms. Han hade en riktig öl bredvid sig också, som han hade köpt i bistron, så det tog ett tag för mig att förstå att det var hans mobil och inte hans öl som lät.

Det är möjligt att signalen egentligen låter som en läsk som hälls upp. Jag kanske bara var så inställd på öl för att jag visste att han hade en öl. Men det är coolt ändå. Det är inte alkoholen som gör det!