Många har sitt körkort intill bankkortet i sin plånbok. Det är smidigt eftersom man ofta lämnar fram dessa kort tillsammans när man handlar i affärer som inte har pinkodsdosa. Jag däremot har mitt körkort i samma kortfack som mitt SJ Priokort. Det är nämligen tillsammans med det jag oftast visar upp mitt körkort. Faktum är att Priokortet slår bankkortet med hästlängder!

Var i plånboken har du ditt körkort/legitimation? Svara på frågan till höger! Om du svarar ”Ensamt i en fönsterficka” så kanske du har märkt att det inte är så smidigt som man tror. Affärerna använder ju sig nästan alltid av streckkoden på baksidan, så trots att det syns att det är du, så måste du ändå ta ut och sträcka fram körkortet när du ska betala.

Jag funderar på att sluta med datorer. De är så himla tidskrävande. Ibland tar det ju längre tid att installera ett program och lära sig hur det fungerar, än tiden man faktiskt använder skiten sedan. Datorer är underbara när man får göra bara precis det man vill, men jag börjar tvivla på att det är värt all den tid man lägger på att sitta framför datorn och bara förbereda, ändra inställningar och säkerhetskopiera. Suck!

Nu har Totte och jag storstädat i lilla lägenheten. Eller, ja, vi har packat upp och plockat undan julklappar och annat vi har samlat på oss och sett till att allt har sin egen plats så att inget behöver ligga framme och snubblas på. Om vi fortfarande har någon städenergi kvar imorgon så kanske vi dammsuger också.

Det känns riktigt skönt att ha fått undan grejerna. Om det fortsätter att se såhär fint ut i lägenheten under våren så kanske det inte blir så jobbigt att komma hem med en resväska varje helg. Jag menar, om det bara är sakerna i resväskan som inte ligger på ”sin plats” i lägenheten så känns det nog inte så stökigt.

Dessutom har jag köpt en ny necessär och dubbelt av precis allt jag behöver ha med mig. Så nu ska jag inte behöva packa upp när jag kommer hem längre. Jag hade dubbelt av det mesta förut, men det räcker med att man behöver en enda liten grej för att man ska vara tvungen att öppna resväskan, hitta necessären, och packa upp necessären för att hitta grejen man skulle ha. Därför har jag dubbelt av allt nu så att jag inte ens ska behöva tänka på resväskan när jag kommer hem.

Min nya necessär:

Det nya året ska andas ordning och reda. Jag har inte tid att leta efter saker och jag har inte ork att släpa runt på onödiga saker. Första åtgärden är redan vidtagen. Jag har rensat plånboken.

Inga ogiltiga rabattkuponger finns kvar och inga onödiga kvitton. Dessutom har jag nu full koll på var båda mina stämpelkort på Jensen´s ligger, så att jag inte behöver få ett tredje nästa gång. Gymkortet har jag också ordning på, trots att jag inte har använt det under hela långa, förkylda julledigheten.

Nästa steg blir att rensa hela resväskan. Jag ska alltid ha med mig allt jag behöver, utan att behöva lägga flera timmar på att packa. Och jag ska aldrig ha med mig några onödiga saker. (Oviktiga saker går bra, såsom skvallertidningar, men onödiga saker går bort, såsom skvallertidningar jag redan har läst.) Jag ger mig själv januari att förbereda mig på. Sedan ska det aldrig ta mer än en halvtimme att packa inför en jobbvecka på annan ort.

Förra veckan var jag och Totte och köpte brudklänning åt mig. Jag hade bestämt mig för länge sedan vilken jag vill ha och den kommer att ta minst 4 månader att sy upp, så den enda vi gjorde nu var egentligen att beställa den och betala handpenning.

Den klänning jag ska ha hade de inte inne i butiken, så jag fick prova en annan klänning av samma märke istället, för att bestämma storleken. Det kändes helt underbart att ha en sådan klänning på sig. Jag var beredd på att den skulle kännas tajt och lite obekväm, men den var faktiskt skön. Dessutom kände jag mig helt underbart snygg i den, fast jag inte har nått mitt viktmål än. Den drog liksom åt på rätt ställen, så att inget vällde över eller ploppade ut någon annanstans.

Att prova brudklänningen trodde jag skulle bli en riktig motivationskick att fortsätta träna och äta hälsosamt, men det blev snarare tvärtom. Jag var så himla snygg att jag inte längre känner att jag behöver gå ner ett enda kilo till innan bröllopet. Jag kommer att vara skitsnygg ändå! Men det är klart, det är ju inte bara för bröllopet jag vill gå ner i vikt, så det är klart att jag ska fortsätta kämpa. Men någon motivationskick blev det inte.

Det som var bäst med klänningen var nog att den kändes så bra mot kroppen. Det satt perfekt liksom. Och ännu bättre lär det ju bli. Min riktiga klänning ska de ju till och med sy in efter min kropp om det behövs. Fast jag tror att en stor anledning till att den passade så bra var att den har korsettrygg. Man drar med andra ord åt tills den sitter som den ska. Perfekt!

Synd så in i tusan att jag bara ska använda klänningen en gång! Hoppas verkligen att jag hinner njuta av det. Om inte annat kommer jag nog att ta på klänningen bara för att prova hemma efter bröllopet. Och Totte och jag har sagt att vi ska ha på oss bröllopskläderna när vi firar ettårig bröllopsdag också. Eller var det tioårig? Hursomhelst är jag helt övertygad om att jag kommer att se underbar ut på bröllopet, och känna mig underbar också, oavsett om jag går upp eller ner i vikt tills dess. Det är skönt att slippa pressen. Nu kanske jag går ner bara för att jag inte måste!

När jag såg den här supergröna resväskan för första gången så visste jag direkt att jag måste ha den. Nu äntligen, via många omvägar med slutsålda väskor, velande angående antal hjul och utgående av nyansen, så har jag väskan i min ägo.

Den lilla gråa väskan är faktiskt också ett av mina bästa inköp. Den var ju söt och så utanpå, men det var inte förrän jag öppnade den som jag visste att jag hade gjort ett riktigt bra inköp. Den har massor av bra remmar, fack och prylar inuti. Den har till och med en axelrem som man kan sätta fast om man vill bära den utan den stora resväskan.

Nu återstår bara att se om vi köper in en superrosa resväska också. Totte är riktigt sugen på en sådan, och jag hade ju sönder hjulen på hans gamla väska, så jag tycker att han är värd en ny. I så fall köper vi nog en storlek större än den här gröna, så att vi har alla möjliga storlekar på resväskor sedan.

Halsband är nog inget man ska förvänta sig att män förstår sig på. Jag brukar inte generalisera, men ibland märks det faktiskt tydligt att Totte är en man, och jag en kvinna. I vanliga fall märks det inte alls, när han lagar mat och jag skruvar i glödlampor, men ibland märks det verkligen.

Jag oroar mig för att jag inte kommer att hitta ett perfekt halsband att ha på mig när vi gifter oss. Totte fattar ingenting och tycker att jag kan ta ett av de halsband jag har. När han sa det förstod jag att han har missat vad det här med halsband handlar om, på flera plan.

För det första är det inte troligt att jag har ett halsband hemma som passar till brudklänningen. Det är ju inte direkt så att jag brukar gå omkring med brudklänning. Troligen behöver jag alltså köpa ett nytt halsband om det ska passa brodyren på klänningen. Det räcker ju inte att ta ett halsband som är snyggt, om man tittar på det för sig, utan det ska passa med klänningen också.

För det andra så måste halsbandet passa tillfället och alla andra accessoarer. Återigen är det inte troligt att jag har ett halsband hemma som passar. Jag har aldrig gift mig förut, alltså har jag inte köpt ett halsband som passar att gifta sig i förut. Att det är sommar, klänningen är axelbandslös och vilken frisyr jag ska ha är också saker som spelar in.

Totte vet att jag inte brukar nöja mig med något som bara duger. Jag vill anstränga mig för att hitta det jag tycker är perfekt. Det är inte för att jag tycker att jag bara är värd det allra bästa, eller för att jag tror att jag inte kommer att bli fin i det näst bästa halsbandet. Det är bara för att jag inte ser någon anledning att använda det näst bästa när jag kan göra allt för att hitta det som är allra bäst. Jag köper ju till och med nya servetter till nästan alla tillfällen. Inte för att de servetter jag redan har inte är fina, utan för att jag vill hitta på en helt ny idé med de bästa servetter som passar för detta nya tillfälle, varje gång. Alltså tycker jag att det var lite onödigt att ens försöka föreslå att jag ska gifta mig i ett halsband som inte är inköpt för tillfället.

Men jag tror att det är bättre om jag tar med min brudtärna för att shoppa halsband. Hon förstår nog mycket bättre än Totte vad det är man måste tänka på. Som tur är har vi mer än ett halvår på oss, men jag tycker att det är skönt att var förberedd i god tid, så jag kommer nog att fortsätta vara lite orolig ändå. Och till slut vill jag ju att Totte ska se hur perfekt det blev, så jag kan inte helt utesluta honom ur shoppingen.

De här skorna är underbarast i hela världen och passar absolut perfektast till min brudklänning:

Men de är slut i min storlek och har dessutom 9 cm hög klack, vilket är 6 cm för mycket om Totte fortfarande ska vara längre än mig när vi gifter oss.

Hur ska jag någonsin kunna hitta några skor att gifta mig i? Jag hade bestämt mig för att köpa dessa när jag insåg att de bara fanns kvar i storlek 41. Besvikelsen är enorm!