Räksalladen på Franks Coffee innehåller så många räkor att man inte ens orkar äta upp alla. Det kan man kalla räksallad! Inte som isbergssalladerna man alltför ofta får, med två små räkor slängda i ett hörn tillsammans med några bitar gurka.

Musikalen West Side Story var Totte och jag och tittade på på GöteborgsOperan igår. Vi betalade våra biljetter med presentkort som vi fick av mamma och pappa i bröllopspresent. Tottes mormor och morfar var med, och de betalade sina biljetter med presentkort som de fick av oss som tack för att vi fått bo i deras lägenhet hela sommaren.

Det började bra med ett glas gott, alkoholfritt, vitt vin i baren. Sedan gick vi in och satte oss på våra platser som visade sig vara bättre än vad jag trodde att de skulle vara. Vi satt på tredje raden på 1:a balkong, precis till vänster om mitten kolumnen. Raderna var mycket mer upphöjda över raden framför än vad rader brukar vara i en vanlig biosalong, så vi såg nog lika bra som de som satt på första raden på 1:a balkong. Att vi satt på balkong visade sig också vara bra, för vi såg hela scenen bättre då. Dansarna skymde inte varandra när de dansade framför varandra, för vi såg alla dansare snett uppifrån. Det enda negativa var att vi satt för långt bort för att kunna se ansiktsuttryck.

Själva musikalen var bra, som vanligt. Jag har sett West Side Story en gång tidigare, men det var så länge sedan att jag inte kom ihåg exakt vad som skulle hända. Dansarna var riktigt bra. Tony och Maria spelade bra. En del scener var riktigt kärleksfulla och fina.

Dumt nog blev jag jättehungrig och var tvungen att smälla i mig massa godis i pausen, men satt ändå och ville hem till mat hela andra akten. Annars tycker jag att det var trevligt och jag ser fram emot att gå igen. Totte och jag har presentkort kvar så att det räcker till en gång till.

Soffa beställde vi idag, från Store. Det är väldigt skönt att ha det gjort. Varje dag i den här lägenheten saknar jag en vettig soffa mer och mer. Leverans och betalning i januari. Vi måste klara oss utan soffa ett bra tag till med andra ord, men det är ändå skönt att ”välja soffa” inte står kvar på ”att göra” -listan.

Jag har aldrig haft så lite koll på mina/våra pengar som jag har just nu. Det är lite skrämmande, men samtidigt vet jag att det inte är någon kris. Jag har lite översiktskoll, men inte riktigt koll i detalj. Jag vet till exempel inte om vi kommer att ha råd att betala soffan när räkningen kommer i januari. Men jag vet att vi kommer att kunna lösa det på ett eller annat sätt ändå. I januari får vi välja att betala hela beloppet eller lägga upp en avbetalningsplan på 3 eller fler månader. Jag är emot att köpa saker på avbetalning, så det vill jag absolut undvika, men det är ändå skönt att veta att det inte blir kris och betalningsanmärkning i januari om vi nu inte har råd att betala hela soffan då.

Det gick riktigt fort att hitta den soffa vi ville ha. Vi hade redan bestämt att vi ville ha en soffa i mörkgrått tyg och att det skulle vara en hörnsoffa med tillräckligt kort högerdel att den skulle rymmas i vårt smala vardagsrum. När vi kom till affären fanns det egentligen bara en soffa som såg ut så. Tack och lov så fanns det en soffa som såg ut så! Och den var till och med lagom skön att sitta i, inte hård och obekväm, men inte supermjuk så att man sjunker ner och aldrig kommer upp igen.

Tråkigt nog är jag besviken, trots att jag verkligen är nöjd med vårt köp. Jag vill ha en mycket större soffa. Helst dubbelt så stor! Men det ryms ju inte i den här lägenheten, så dumt planerade som väggarna är. Det känns tråkigt att redan se fram emot att flytta till ett större hem och få köpa en ny soffa igen. Men samtidigt är jag nöjd med att vi hittade precis den soffan vi ville ha, om vi nu måste få plats med den i den här lägenheten.

Med nya skor på fötterna gav jag mig ut och dansade igår. Det var en rolig kväll med trevligt sällskap och mestadels bra musik. Mina skor är jag helnöjd med, trots att de klämmer åt lite som alla mina skor gör i början, för att jag har så breda fötter. Jag upptäckte dock ett problem under kvällens gång.

Efter en stund på dansgolvet började folk runt om oss tappa glas och flaskor på golvet. Det här ledde förstås till krossat glas på dansgolvet, i vanlig ordning. Jag brukar aldrig tycka om att dansa på glaskross, men just igår kväll tyckte jag att det var extra obehagligt. Jag vet inte om det har med skorna att göra. Varje glasbit kändes som en stor sten som jag stod och balanserade uppe på. Jag kunde inte koncentrera mig förrän jag hade skrapat bort glaset, varje gång jag råkade trampa på det.

Möjligen kändes det värre än det var för att mina skor har kilklack. Glaset har med andra ord ingenstans att ta vägen under min fot, utan att jag känner det. Om jag hade haft vanliga klackar på skorna skulle jag inte märka något alls om glaset låg på golvet mellan klacken och framskon. Trampade jag på glaset med klacken skulle balansen bara påverkas litegrann, annars skulle jag mest bara känna att klacken var lite högre. Nu fick jag glas under mitten på skon hela tiden så att skon blev lika obalanserad som en gungbräda. Det är nog bättre med vanliga klackar på dansgolvet. Jag ska ha det nästa gång!

När jag gick igenom några flyttlådor med gamla skolböcker slog det mig att det inte är innehållet som gör mig nostalgisk, utan omslagen. Inte ett enda skrivhäfte från hela juristprogrammet har jag lämnat alldagligt. Det har alltid varit viktigt för mig att inte omge mig med tråkiga saker, utan göra allt fint så att jag blir glad. Skrivhäftena är ett typexempel på det.

Nu undrar jag var den sidan av mig har tagit vägen. Var är pyssel-Erica som jag älskar så mycket, som aldrig tar genvägen och köper det snyggaste skrivhäfte som kan duga, utan inte ger sig förrän hon har skapat ett precis så fint häfte hon vill ha? Hon tittade fram en liten stund inför bröllopet, inte minst för att skapa inbjudningskort. Men varför är hon inte med i vardagen, och pysslar snabbt ihop något som inte är till för något speciellt tillfälle och gör det speciellt?

Min tid räcker inte till helt enkelt. Jag vill ju pyssla mycket mer än jag gör, och jag har massor av idéer. Men det är inte kul att försöka genomföra dem i flyttyran eller halvvägs på väg till Falun. Jag inser nu att när jag pluggade juridik hade jag egentligen inte heller tid, men jag lät pysslandet vara viktigare än allt annat, bara för att ta mig igenom veckorna på ett roligare sätt. På kuppen missade jag att hinna läsa en del kapitel inför tentorna, men jag blev i alla fall glad när jag tittade på mitt anteckningsblock.

Det är nog viktigt att hitta balansen. Det ska inte behöva vara ett superstort, superviktigt projekt varje gång man vill pyssla något. Det måste finnas tid för att förfina saker i vardagen lite fort, och få utlopp för sina idéer. Men man får inte låta bli att göra de viktiga sakerna också. Jobbet är viktigt och roligt, så det ska inte behöva lida. Huvudsaken är att man inte jobbar så hårt att man inte orkar pyssla när man kommer hem.

Kamerasladden är hittad! Nu kan jag ladda upp bilder på bloggen igen. Jag kommer inte ens ihåg alla saker jag har lovat att lägga upp bilder på, men jag börjar med en bild på den hittade sladden, bara så att ni tror mig när jag säger att den är hittad.

Vartefter kommer bilder från min födelsedag, bilder från bröllopet en evighet sedan, bilder på smekmånaden, bilder på lägenheten, och förstås en liten söt bild på Valdis. Dessutom kommer det säkert att finnas fler saker att ta bilder på under hösten.

Vigselringen och förlovningsringen har jag alltid på mig, även om jag sover, duschar eller diskar. Ringen jag fick av Totte i födelsedagspresent för några år sedan, tar jag däremot av mig titt som tätt. Den brukar jag nästan bara ha på mig på jobbet, på fest eller om vi är på stan. Hemma åker den av ganska fort, speciellt om jag ska tvätta händerna eller sova.

Men idag glömde jag födelsedagsringen på, inte bara när jag tog av mig de andra smyckena för att mysa i soffan, utan till och med när jag tvättade ansiktet för kvällen. Jag tycker verkligen att jag borde ha upptäckt då att jag hade den på. Det tog ju flera veckor att vänja sig vid att ha förlovningsringen på vid ansiktstvätt. Händerna känns så annorlunda mot ansiktet.

Nu upptäckte jag inte att jag hade ringen på förrän jag låg i sängen och läste bok. Och inte ens då kände jag att det kändes konstigt. Nej, jag råkade helt enkelt se att jag hade ringen på mig för att jag tittade på handen som jag höll boken i. Väldigt konstigt, tycker jag. Börjar jag förlora känseln i handen, eller!?!

Nu har vi bott i vår nya lägenhet i en vecka, en väldigt händelserik vecka. Själv har jag bara sovit i lägenheten fem nätter, för jag var tvungen att åka till Falun och jobba några dagar. Det har varit väldigt mycket att göra på jobbet, samtidigt som det är väldigt mycket att fixa med lägenheten.

En av de första saker vi upptäckte var att vi inte hade tagit med oss några taklampor från gamla lägenheten. Det var en etta, så vi hade bara två taklampor, och vi ville inte ha dem kvar så vi lämnade dem. Bra gjort, för vi ville ju köpa nya, snyggare. Men ganska osmart att inte köpa dessa snyggare lampor innan vi flyttade in, för det blev väldigt mörkt på kvällarna och gick inte att packa upp lådor och så. Nu har vi köpt de billigaste lamporna vi kunde hitta på IKEA. De ska vi ha tills vi har tid och råd att köpa de snygga lampor vi vill ha.

Den nya säng vi har köpt levererades redan andra dagen vi hade nycklarna, men vi byggde ihop den när jag kom hem från Falun. Den är jättestor, för oss som är van att dela enkelsäng. Vi ligger tätt ihop och sover i mitten, men det är ändå härligt att ha massa plats kvar åt båda hållen så att man inte ramlar ur sängen även om den andra rullar på en när vi sover.

Igår gjorde jag i ordning hobbyrummet, med dator, skrivbord och symaskin. Men det blev inte alls så färdigt som det ska bli. Vi ska köpa ett nytt, stort skrivbord, och jag ska sortera igenom alla mina pennor och post-it-block och slänga det jag inte använder, så att det jag vill använda är lättare att komma åt.

Vi har en ny dator nu också, och plats för massor av bilder, så att min laptop inte behöver vara full till bristningsgränsen längre. Problemet är att jag inte vet var sladden till kameran är nu, så jag kan fortfarande inte lägga upp bilder här på bloggen. Men det kommer. Så svårt kan det ju inte vara att hitta en sladd, bland 47 flyttlådor…