Äntligen finns det gott om plats för alla mina Rosti-slevar!

Såhär fin blev köksön till slut! Den passar ju perfekt i vårt kök och gör det komplett. Jag är riktigt stolt nu när den är färdig. Totte ville ha en köksö. Det är alltså hans idé från början. Han är väldigt bra på idéer. Sedan ritade jag ett förslag på hur den skulle se ut, vilket säljaren ändrade marginellt för att det skulle bli lättare att bygga den. Sist men inte minst ha Totte och jag tillsammans slitit i två dygn för att sätta ihop den.

Det jag är mest nöjd med är nästan hur bra det gick för Totte och mig att samarbeta. Han var verkligen med på att det var bygga köksö som gällde, oavsett hur lång tid det tog. Och jag lät honom göra saker trots att det inte skulle bli perfekt. Vi har verkligen skärpt till oss båda två under det här projektet.

Jag skötte borren och Totte skötte sågen. På det sättet fick båda vara delaktiga. Dessutom behövdes alltid den andra för att hålla i diverse delar när den andra höll på, så man behövde inte känna sig överflödig även om man inte höll i verktyget.

Det enda som inte gick så bra var planerandet. När vi stötte på problem som det fanns olika sätt att lösa ringde jag pappa och frågade om för- och nackdelar med de olika lösningarna. Pappa har ju mycket mer erfarenhet än oss och kan ge oss bättre argument att bygga våra beslut på. Men då ville Totte helst bara köra vidare, utan att bestämma hur. Jag vill gärna hitta den bästa lösningen. Men även om jag inte ville det så vet inte jag hur man gör när man kör vidare utan att åtminstone bestämma var nästa skruv man ska skruva i ska sitta.

Nu hoppas jag att det går lika bra att samarbeta när vi ska fylla alla lådor med saker. Han vill väl att sådant man använder för att laga mat ska vara mest lättåtkomligt medan jag hellre kommer åt mina bakgrejer lätt. Vi får hitta någon lösning som passar alla!

Ibland får man vara lite uppfinningsrik när man fixar saker i hemmet. Jag är egentligen jättearg på Myresjökök som sålde en köksö till oss utan beskrivning på hur man sätter ihop den och med för få ben (enligt både oss och en annan säljare på Myresjökök som vi frågade eftersom han vi köpte ön av har slutat). Men hur arg jag än är på Myresjökök så är det jag själv som ska leva med den här köksön och då gäller det att komma på bra lösningar så att den sitter ihop.

Totte kom på att vi skulle bygga ett eget ben av en bit sockel vi hade över. (De skickad med för långa socklar så att vi var tvungna att såga dem till rätt längd själva.) Det blev ett riktigt bra ben och jag känner mig mycket säkrare på att hela köksön kommer att hålla ihop nu! Men tacka vet jag IKEA. Där får man oftast med sig rätt antal delar med förborrade hål, färdigsågade bitar och en så tydlig beskrivning att det inte går att göra fel!

Jag är riktigt nöjd med inbjudningskorten jag har gjort till Neos dop! Som vanligt tog det längre tid än jag trodde att pyssla, men det är ju värt det när det blir såhär bra resultat!

Det försvinner saker hela tiden här hemma. Det dyker upp saker igen lite nu och då också. Det är väl för väl, för annars skulle vi snart inte ha någonting kvar här hemma!

Samma ångestfyllda känslokedja utspelar sig inom mig varje gång jag upptäcker att någonting är försvunnet. Min första tanke är alltid att det måste vara Totte som har slarvat bort saken. Det är logiskt att tänka så, för om jag tror att det var jag själv som såg den sist så är den inte konstaterad försvunnen än, utan bara något jag letar efter och snart hittar. Inom mig känner jag frustration, för jag vet att Totte inte har en aning om var saken är, eller ens om han har använt den nyligen eller inte. Det blir alltså jag som desperat får tänka ut var han kan ha lagt saken. När ångestkänslan av att en sak är försvunnen väl har satt sig i kroppen så försvinner den inte heller. Så hur oviktig grejen vi har tappat bort än är, så kan jag inte slappna av och må bra igen förrän vi har hittat den, eller i alla fall vet vart den tog vägen.

Efter frustrationen kommer osäkerheten. Kan det ha varit jag som hade den sist ändå? Totte vet ju inte när han hade den sist, så jag kan ju ha använt den efter det. På något sätt känns det alltid orimligt. Det är ju oftast Totte som gör att saker försvinner. Men det händer ibland att det är jag. Och jag har världens sämsta minne, så jag kan inte veta säkert att det inte var jag. Hela mitt liv är egentligen uppbyggt på post-it, Wunderlist, rutiner som sitter i kroppen och policyn att aldrig någonsin fuska med något. Om jag undrar ifall jag packade med mig allt från badrummet på hotellet innan jag checkade ut kan jag till exempel inte komma ihåg det. Men jag vet att det absolut troligaste scenariot är att jag har påminnt mig själv på något sätt och sedan rutinmässigt kollat igenom badrummet tre gånger innan jag gick. Och även om jag inte orkade dubbelkolla den här gången så gjorde jag nog det ändå eftersom jag aldrig någonsin fuskar med sådant. Detta gör att jag kan vara relativt säker på vad jag har gjort, men aldrig hundra procent säker. Osäkerheten bubblar därför upp inom mig.

Strax därefter kommer känslan av att vara värdelös. Hur kunde jag tappa bort den där saken, om det nu var jag? Hur kunde jag bara glömma bort var jag har gjort av den? Varför såg jag inte till att ha ordentlig koll på den sist jag använde den, så att den inte skulle försvinna? Börjar jag redan få Alzheimers? Vilken dålig person jag är som måste ha fuskat med rutinerna!

Sedan är jag tillbaka på det som trots allt är troligast: att Totte har tappat bort den. Och då är det ju på grund av någonting han har gjort som jag står här och känner mig värdelös. Då infinner sig en blandning av ilska och hjälplöshet. Jag är arg på livet för att det är orättvist och tvingar mig att stå ut med allt som Totte tappar bort. Samtidigt känner jag mig hjälplös för att det förmodligen inte fanns någonting jag själv kunde ha gjort för att slippa stå här och känna mig värdelös. Men ilskan har helt sopat bort värdelösheten vid det här laget. Jag är inte värdelös för att Totte har tappat bort något! Och om det skulle vara jag den här gången så är jag inte värdelös ändå. Ibland felar även den perfekte. Enda anledningen till att det känns som att jag felar så ofta är att jag går igenom den här processen så ofta. Nästan alltid visar det ju sig vara Totte som har slarvat bort den, men det jag kommer ihåg mest efteråt är hur dåligt jag mådde för att jag trodde att det kunde ha varit jag själv.

Sist men inte minst kommer den intensiva ångesten av att saker bara kan föravinna när som helst. Det spelar nästan inte ens någon roll längre om jag någonsin får se saken igen, bara jag får veta vad som har hänt med den. Jag måste få veta hur det går till när saker bara försvinner!

Om jag har tur så har jag någonstans under den här känsloresan kommit på vad som kan ha hänt. Men om vi inte hittar saken finns det föralltid en liten del i min hjärna reserverad till att ha ångest över det.

Förkrossad var jag när GB:s otvivelsktigt godaste glass försvann ur sortimentet strax efter att den dykt upp. Men i år är den tillbaka, min kära 'Wich. Jag är överlycklig!

Som en liten bonus har jag även upptäckt att min favoritfilm från högstadiet är tillbaka, nu i 3D. Det är oklart om jag tänker gå och se den på bio, men det är möjligt att jag återupplever Titanic hemma i soffan, nu när jag har blivit påmind om den.

Hejdå, min kära rosa mobil som har tjänat mig i över fyra år nu! Jag kommer att sakna dig varje dag! Du spred glädje i mitt liv med ditt färgglada yttre och din snyggt designade insida. Du underlättade min vardag med alla dina funktioner och var min livlina i många år. Du förtjänar inte att bli utbytt, men tiderna förändras. Om omvärlden var densamma som när vi först träffades skulle jag ha haft kvar dig för alltid. Du är den bästa jag har haft!

Välkommen, min nya vita iPhone 4S! Du har mycket att leva upp till och mycket att bevisa. Hoppas att du är redo för en utmaning! Du måste vara beredd på en del yttre förändringar, för vitt kan aldrig göra mig lika glad som rosa eller grönt. Tänk på att du måste ställa upp för mig i alla lägen och aldrig svika mig, för jag tröttnar fort om saker krånglar! Jag är inte imponerad av de nya funktioner du har, om du inte kan bevisa att de ger mig något mervärde i mitt liv. Du kommer aldrig att kunna ta någon annans plats. Men jag hoppas att vi ska bli goda vänner!

Om vi tyckte att bebisen hade många kläder förut, så är det ingenting emot vad den har nu. Blivande farmor och jag har ägnat dagen åt bebis-shopping. Nu har den många baskläder, så att man kan byta utan att behöva tvätta, även om den spyr fem gånger om dagen. Bodys, byxor, tröjor, pyjamasar, mössor och till och med strumpor har vi köpt. Fast vi vet ju inte om den kommer att kunna ha strumpor på grund av gipset och de eventuella skenorna.

Förutom baskläder hittade vi en del coola och en del söta kläder som vi bara inte kunde låta bli att köpa. Ett par jeans bland annat. Det låter ju jätteobekvämt med jeans, men de har mjukisresår i midjan och är av jättemjukt jeanstyg. Dessutom köpte vi storlek 4-6 mån så det blir inget som bebisen har på sig direkt när den är född.

På Hemtex hittade vi täcke, kudde och bäddset, som jag ska bädda vaggan med. Kudden är mest för syns skull i början. Bebisar ska inte sova med kudde. Men den går att ha senare när bebisen blir större och vi måste köpa en spjälsäng åt den.

Även om jag blev irriterad på könsdiskrimineringen ibland, så tycker jag ändå att det gick riktigt bra att handla till bebisen oavsett kön. Vi köpte inga klänningar, för även om jag tycker att det borde finnas fler blåa bebisklänningar än det gör, så tycker jag att klänningar bara är till för tjejer. Klänningar blir alltså något vi kan komplettera med om bebisen är en tjej.

Det enda som riktigt störde mig var att de rosa strumporna bara fanns med hjärtan på och de blåa strumporna bara fanns med stjärnor. Vi köpte båda paren, för både hjärtan, stjärnor, rosa och blått passar på alla kön. Men jag är ändå rädd att bebisen ska koppla ihop att det är tufft (=stjärnor) att ha blåa strumpor och gulligt (=hjärtan) att ha rosa strumpor. För att jämna ut lite köpte vi svartvita strumpor med hjärtan på också. Då kanske bebisen fattar att det kan vara gulligt att ha svart också.