Det här är Siri. Hon är det första gosedjur som vi köpte till vårt första barn. Vi köpte henne långt innan jag blev gravid, men vi har haft henne inslagen i ett paket tills nu. Tanken var hela tiden att öppna presenten när jag är 6 månader gravid, och det är jag nu. Det känns helt otroligt att jag har varit gravid i ett helt halvår. Men det känns fortfarande som att det är jättelångt kvar.

Siri ska vi packa ner i väskan som vi ska förbereda inför förlossningen, så att hon verkligen kommer med och får vara det första gosedjur som bebisen träffar. Det finns stor risk för att hon kommer att få dreggel och annat klet på sin fina klänning, men hon säger att det inte spelar någon roll. Allt hon bryr sig om i världen är att få krama bebisen varje dag.

En av de värsta saker jag vet är när någonting gör min duschupplevelse dålig. Jag har sagt det flera gånger och jag säger det igen: Jag tror att meningen med livet kan vara att duscha! Så underbart tycker jag att det är att duscha - när ingenting stör.

På senaste tiden har min duschupplevelse blivit sämre och sämre här hemma. Den ena anledningen är att våra hyllor för schampoo har suttit uppe med sugproppar och på senaste tiden har ramlat ner väldigt ofta. Den andra anledningen är att jag har förvarat balsamet på golvet i duschen för att hyllorna inte ska belastas och ramla ner, och min mage har blivit så stor nu att det är jobbigt att böja sig ner till golvet, speciellt i den trånga duschen.

Därför är jag nu väldigt glad att vi har köpt nya hyllor till duschen. De sitter på en stång som man spänner fast mellan golvet och taket i hörnet. Det finns alltså inga sugproppar som kan lossna. Otroligt skönt! Vi behövde heller inte borra i kaklet, vilket vi inte vet hur man gör. Hyllorna är även stora och rymliga. Jag är supernöjd!

Såhär bra blev det:

Den här speldosan fick vi av bebisens farmor. Eftersom bebisen har utvecklat hörseln redan så spelar jag den för magen ibland. Hoppas att jag inte hinner tröttna på melodin innan bebisen är född!

Min iPad och jag är osams. Jag blev så arg på den för en vecka sedan att jag skrek åt den, gömde den i en byrålåda och vägrade att använda den.

Nu börjar jag sakna den lite. Inte de knäppiga grejerna, men de bra sakerna som fungerade som de skulle saknar jag. Eventuellt ska jag sluta vara arg på min iPad och bli sams med den ikväll. Det kan räcka för den att ligga och skämmas i en vecka.

Det jag saknar mest är gravid-appen. Den här veckan har jag varit tvungen att räkna ut för hand vilken vecka jag är i. Och jag har inte fått se hur stor bebisen är, eller fått några bra tips på vad jag kan göra den här veckan för att underlätta graviditeten.

Spelen har jag inte saknat ett dugg. Det har till och med varit skönt att inte vara fast i spel som man måste sköta om flera gånger om dagen. Det är lika bra att ett av spelen har hängt sig så behöver jag aldrig mer spela det.

En sak som är bra med att bli arg på en iPad är att den inte skriker tillbaka och inte kan gå omkring och visa sig i lägenheten när man har gömt den i en låda. Men en dålig sak är att den inte kan förklara varför den gör sådana dumma saker mot mig och inte säga förlåt.

Jag kommer nog alltid att vara lite arg på min iPad och framförallt alltid vara beredd på att den kan sluta fungera närsomhelst utan att jag kan göra någonting åt det. Men så länge det går kan jag ju använda de appar som fungerar.

Totte och jag har lyckats samla på oss en hel liten samling med kläder och andra saker till bebisen i magen. En del saker har vi köpt själva och en del saker har vi fått. Allt ser så gulligt ut när det ligger så här, men jag kan inte riktigt föreställa mig att det faktiskt kommer att finnas en riktig bebis i de här kläderna om mindre än ett halvår, om allt går som det ska.

Jag har vant mig vid att få grejer och vid att välja ut och köpa grejer som vi tycker är fina och vill ha. Men jag har absolut inte vant mig vid tanken på att vi i framtiden verkligen kommer att använda grejerna på riktigt. Det känns helt overkligt att bebisen någonsin ska komma ut och leva bland oss, istället för att bara rulla runt i min mage.

Lägenheten börjar verkligen ta form. Vi har äntligen råd att köpa de möbler vi har velat ha hela tiden, så att det går att packa upp saker och trivas bättre hemma. Vardagsrummet är det rum som har fått sig ett rejält lyft de senaste veckorna.

Förutom bokhyllorna, som jag redan har lagt upp en bild på, har vi nu även ett vitrinskåp till alla våra bröllopspresenter, en härlig ny soffa och ett soffbord som vi köpte samtidigt som bokhyllorna. Bokhyllorna är dessutom fyllda med böcker nu.

Före:

När det gäller bokhyllorna är det här egentligen en efter-bild. Såhär ser de ut nu när vi har fyllt dem med böcker. Före-bilden syftar mer på alla flyttkartonger som står staplade mot väggen.

Efter:

Nu har vi ett vackert vitrinskåp med vår kompletta 12-delarsservis med Iittala-glas och några andra bröllopspresenter. Nästa steg blir att övertala Totte om att ta bort det fula, röda Iittala-klistermärket från varje glas.

Före:

Den fula, obekväma, klumpiga, gamla skinnsoffa vi fick när svärföräldrarna slängde ut den och köpte nytt. Det har varit en plåga varje dag och vi har längtat efter den nya soffan otroligt mycket. Soffbordet däremot är det nya på den här bilden. Det gamla var mindre än hälften så stort och fult mörkblått.

Efter:

Vår härliga, nya tygsoffa som matchar persiennerna och rymmer många gäster vid fikabjudningar!

Äntligen har vi varit på IKEA och köpt bokhyllor. Nu ska det väl gå att packa upp en del av flyttkartongerna i alla fall. Det var svårt så länge vi inte hade några möbler att lägga sakerna i.

Såhär när jag ser resultatet är jag nästan glad att extrahyllorna inte fanns i rätt färger. Det ser ju mycket coolare ut nu, än vad det skulle ha gjort annars. Att vara lite unik är alltid bra!

Vissa saker är självklara. Andra saker är inte självklara. En del saker är självklara för vissa människor, men inte för andra. I dessa fall uppstår ofta konflikter. Någon blir arg för att man förtydligar något som den som lyssnar tycker är självklart. Någon annan blir arg för att en person inte har gjort det den ska utan tillsägelse, fast det visar sig att den personen inte tyckte att det var självklart.

Totte tycker inte att det är självklart att han ska städa undan på mitt (ja, vi har gemensam ekonomi men jag tycker att jag får kalla det "mitt" även om Totte inte tycker det) skrivbord, som han har lånat hela julen medan jag var i Uppsala. Han tycker inte att det är självklart att han ska flytta undan sina saker så fort han får tid så att jag kan ta fram mina saker och ställa där och börja använda skrivbordet igen.

Därför sitter jag nu vid Tottes skrivbord, där vi har den stationära datorn. Men jag har flyttat hit min kontorsstol, för jag tycker att den är skönare än Tottes stol. Så jag satt här och surfade runt lite, läste Dilemmas blogg och tog det lugnt. Sedan kände jag mig färdig, så jag ställde mig upp och skulle gå härifrån.

Mitt i min rörelse där jag bytte tillbaka kontorsstolarna slog det mig hur självklart jag tycker att det är att jag ska byta tillbaka stolarna. Jag hann inte mer än ställa mig upp så kände jag liksom att det var någonting jag hade lånat tillfälligt och är klar med nu och därför lämnar tillbaka direkt på en gång. Och hade jag inte känt det så hade jag sett det. Tottes stol hade jag ju ställt alldeles bredvid, så att jag skulle snubbla på den och komma ihåg att byta tillbaka så fort jag ställde mig upp.

Trots att jag är irriterad på Totte just nu för att han inte respekterar mina saker och "lämnar tillbaka" skrivbordet som han lånat av mig, så kan jag alltså inte ens låta bli att visa respekt för hans saker, utan lämnar gensat tillbaka dem när jag har lånat dem klart. Hur kan någonting som är så självklart för en person vara så totalt främmande för en annan person?