Totte och jag var på stan idag och shoppade loss rejält. Mycket kläder. Bland annat den grönrandiga tröjan jag ha på bilden. Det jag är mest nöjd med är min nya, gröna, härliga mössa!

Till slut kom Totte och jag iväg till stan idag och lyckades inhandla de sista julklapparna. Jag ska fortfarande få tillfälle att köpa en till Totte också, men jag vet precis vad jag ska köpa och var jag ska köpa den, så det går nog ganska fort när jag väl får en stund ensam på stan.

Ett tag var jag riktigt oroad att jag inte skulle lyckas få ihop några julklappar i år. Jag är ju nästan aldrig hemma, så det har inte funnits mycket tid till att shoppa. Igår kom jag på att den här helgen är sista tillfället jag får att gå och shoppa med Totte innan julafton. Och imorgon åker jag med tåget tidigt på eftermiddagen, så då har jag inte tid heller. Men som sagt så lyckades vi köpa julklappar till alla idag, så det var ju bra.

Nu återstår bara att se om någon tycker om julklapparna de får. Jag har nog inte riktigt lagt ner lika mycket tid som vanligt på att komma på något bra till varje person. Dessutom har Totte och jag köpt mycket tillsammans. Förra året köpte vi en hel del för sig. Vi är ju faktiskt två personer. Men nu har jag inte haft tid, så det har varit smidigare att köpa tillsammans.

Det känns hemskt att det har varit lite av ett måste att köpa julklappar i år. I vanliga fall älskar jag att köpa julklappar till alla möjliga. Men nu förstår jag för första gången lite av det som vuxna brukar kalla ”julstress”. Den har jag aldrig riktigt känt på förut. Nog för att jag ville ha ett jobb, men jag ville inte bli av med all min fritid på köpet. Hoppas att jag jobbar i Göteborg nästa december, så att jag har det så lyxigt att jag har varje ­kväll på mig att köpa julklappar, städa och baka julkakor. Det skulle vara underbart!

Ibland tror jag att min lilla handväska är hur stor som helst på insidan. Förutom det lilla facket med dragkedja på ena sidan, och mobilfacket på andra sidan, så är det bara ett enda stort fack inuti, där jag slänger ner allt möjligt rakt ner. Det händer ofta att jag får röra runt med handen flera varv innan jag hittar mitt lilla USB-minne. Andra saker kan också vara svåra att hitta, men det brukar ändå gå inom rimlig tid.

Lite nu och då händer det att jag för allt i världen inte kan hitta en viss sak som jag vet ligger i väskan. Det kan vara en rätt stor sak, som ett äpple, min bredbandsgrej eller en tuggummiförpackning. När jag har letat förtvivlat hur länge som helst blir jag helt övertygad om att saken är försvunnen. Jag har flyttat runt alla andra grejer i väskan och känt i varje ”hörn”, men ändå ser jag den inte och känner den inte med handen. Det är helt mystiskt. Ibland är det enda raka att packa ur hela väskan och vända uppochner på den.

Som tur är har jag hittills alltid hittat det jag söker till slut. Så min väska äter i alla fall inte upp saker. Men den är väldigt bra på att gömma saker tillfälligt. Fast jag älskar den ändå.

Nu har jag äntligen tagit reda på vilken kudde som är min, av de tre kuddar som finns i gästsängen hos mina föräldrar. Jag började med att ta av örngotten från dem i hopp om att det skulle finnas några ledtrådar. Så fort jag läste på lappen till den första kudden var jag säker på att den var min. Gosa Blink stod det på lappen. Jag kommer till och med ihåg att jag gick runt på IKEA och valde ut den. Vad skönt att ha hittat den!

De andra kuddarna kom från andra affärer än IKEA och var på så sätt inte aktuella att tro att de skulle vara mina. En av kuddarna såg dessutom konstig ut, och jag är säker på att jag inte har bytt örngott på den förut. Alltså var det ganska lätt konstaterat att min kudde var Gosa Blinka.

Till sist provlåg jag på dem, en i taget, för att se vilken som var skönast. Det var helt klart min Gosa Blinka som var skönast. Med andra ord finns det ingen anledning att ta någon annan kudde än min med mig hem. Så nu är den redo att åka hem till Göteborg, med rätt gröna örngott på och allt.

Det var inte meningen att jag skulle köpa tre nya nagellack idag. Det bara blev så.

Nu när jag är hemma lite för en gångs skull, så har jag tagit tag i grejerna som ska ner i källaren igen. Det har gått riktigt bra idag. Källaren ser jättesnygg ut nu, och nästan inga saker som ska vara i källaren finns kvar i lägenheten.

Det jag fortfarande har kvar att göra nu, innan vårt hem ser ut som ett beboeligt hem, är att åka och slänga de två stora sopsäckar med saker som står i köket, på återvinningscentralen, att åka med säcken saker vi har tänkt ge bort till Myrornas eller Emmaus, och att sortera de lådor och kassar med saker som ska vara i lägenheten och lägga dessa saker i garderoberna eller bokhyllorna.

Sedan återstår att gå igenom tre månaders post för att se om det är något jag vill spara eller om jag bara kan slänga hela skiten. Räkningar har jag bett Totte ta hand om direkt, under tiden jag har varit borta, men all annan post ligger på hög åt mig.

För första gången i mitt liv har jag en handväska som jag fullkomligt älskar! Den är inte perfekt och jag blir arg på den ibland när jag inte hittar något som ligger på botten och gömmer sig. Men jag älskar den ändå!

Tidigare har jag alltid bytt handväska efter kläder, förvaringsbehov och humör. Jag har haft ett gäng handväskor som jag aldrig lämnar saker kvar i när jag kommer hem. Jag har valt ut en handväska varje gång jag ska gå hemifrån, och slängt i det jag behöver just då. På det sättet har jag aldrig haft med mig mer saker än nödvändigt, och jag har aldrig hunnit tröttna på en handväska eftersom jag byter hela tiden. Men lite jobbigt har det ju varit att behöva packa i och ur hela tiden.

Nu är jag jättenöjd med att bara ha en handväska där allt som kan tänkas behövas ligger kvar hela tiden. Om jag ska på någon speciell tillställning och vill ha en annan handväska har jag de gamla kvar, men de används inte till vardags längre. Och skulle jag verkligen inte behöva något annat än mobil och plånbok kan jag ta dem i handen istället, eller tillfälligt tömma ut lite annat krafs ur handväskan så att jag inte behöver bära omkring på mer än nödvändigt.

Den är svart också, min kära handväska, så den passar i princip till allt. Den är helt enkelt bäst. Så därför är det med extra mycket sorg jag meddelar att den håller på att gå sönder. Aldrig förut har en av mina handväskor blivit sliten så fort. Det hänger säkert ihop med att jag aldrig förut har använt en och samma handväska så ofta förut. Vilken dag som helst nu kommer axelremmen att lossna från ena sidan på väskan. Jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag ignorera och vara lycklig så länge det varar? Eller ska jag försöka sy ihop den så att den inte lossnar? Eller ska jag vänta tills den lossnar och laga den då? Jag vet inte hur jag ska sy för att den ska hålla ihop, så det är väl lika bra att vänta och se. Om jag har tur är min väska så bra att den håller, fast den ser ut att falla isär!

Instinktivt rotade jag runt i väskan efter kodboxen till Internet-banken när min mobil berättade för mig att den hade lite pengar kvar på sig. Men innan jag hittade vad jag letade efter, insåg jag att jag inte behövde den. Det enda jag behöver är mitt kontokort.

I flera år har jag levt på gränsen för vad jag klarar av ekonomiskt. Det har inte varit något synd om mig alls. Jag har haft tillräckligt mycket pengar för att klara mig, och tillräckligt mycket för att kunna shoppa upp resten på kläder. (Där ”resten” har varit ett positivt belopp varje månad.) Dessutom har jag alltid varit vis nog att spara så att jag hela tiden har en månads buffert, åtminstone vad gäller hyra och mat. Men det har trots allt hela tiden legat på gränsen. Jag har levt mitt normala liv och hela tiden bara precis haft en månads buffert, efter att jag bara precis har köpt det jag vill ha.

Nu plötsligt ligger jag för första gången mer plus än nödvändigt. Jag har fortfarande en månads buffert. Jag har fortfarande köpt det jag vill ha. Men konstigt nog finns det några tusen(!)lappar kvar på kortet, fast det är den 23:e idag. Helt ofattbart. Detta har aldrig hänt förut. Jag har haft mycket pengar kvar den 23:e förut, men aldrig på mitt kortkonto. Inte utan att jag har fört över dem från ett annat konto där jag har sparat till något som jag nu ska gå och köpa i alla fall. Men nu bara ligger de där, och är kvar från lönen.

Det är väl därför jag rotade runt i väskan, fullt medveten om att jag har tillfredsställande mycket pengar på mitt buffert-konto för att kunna föra över pengar till kortet och kunna fylla på mitt kontantkort på mobilen med en gång. Jag har aldrig behövt vänta tills lönen kommer för att kunna köpa det jag behöver i ”slutet” av månaden. Men den här gången behövde jag inte ens föra över pengar. De bara fanns där ändå. Jag behöver inte ens tänka på pengar. De bara finns. Det känns helt underbart!

Men jag får väl inte fira speciellt länge, antar jag. För så fort min hjärna har fattat att det finns mer pengar kvar på kortet varje månad, så kommer min hjärna börja smida onda planer om att göra av med mer pengar varje månad. Om inte på kläder, Margretheskålar eller presenter, så åtminstone på pensionssparade, ny lägenhet eller ett mobilabonnemang. Det kommer inte att bara finnas pengar kvar. Jag kommer nog att hitta på något bra ändamål till dem också.