Plötsligt slogs jag av en hemsk tanke. Tänk om mina barn blir perfekta! Kommer jag att kunna stå ut med att ha perfekta barn? Kommer jag att kunna älska dem?

Sedan jag träffade Totte och visste att jag ville ha barn med honom, har jag alltid tänkt att jag kommer att älska mina barn hur många fel de än har. De får vara precis så charmigt slarviga som Totte är, eller barnsligt icke-allmänbildade som jag är. Det är inga problem. Mina barn får vara precis hur som helst. Jag kommer att tycka om dem för dem de är.

Men nu inser jag att jag aldrig har funderat på att de skulle kunna bli på ett helt annat sätt. Jag kan älska dem med alla dess fel. Men vad händer om de inte har några fel? Kan jag stå ut med dem ifall de växer upp och blir sådana där människor som tar politik på fullt allvar? Eller ifall de blir seriösa veganer, som tycker att djur är viktigare än godis med gelatin i? Tänk om de blir vuxnare än mig. Fungerar det då?

Och vad händer om de blir större perfektionister än mig? Om de slår mig på hemmaplan. Tänk om de alltid plockar undan efter sig och alltid kommer ihåg att ta med sig sina saker när de ska någonstans. Kommer de att behöva mig då? Om jag inte behövs för att städa undan och påminna? Och framförallt, kommer jag att älska dem då, om de är bättre än mig på det jag är bäst på?

Fler och fler hemska, perfekta bilder sprider sig i huvudet på mig. Jag känner inte alls igen mina barn längre. Så här brukar det inte vara när jag tänker på dem. Jag var beredd på att de inte skulle vara som jag hade föreställt mig dem, när de väl kom. För man kan ju aldrig låta bli att få en bild i huvudet, men det går ju aldrig att veta hur de är, förrän de kommer. Men jag var inte beredd på att min fina bild av dem i huvudet skulle förstöras såhär redan innan de kom.

Jag vill fortsätta att tänka på mina barn som härligt operfekta barn, med negativa egenskaper ärvda från både mig och Totte. Vi ska vara en familj som älskar varandra trots våra fel. Hur ska det gå om de inte har några fel? Jag dör den dag mitt barn inte kan låta bli att se ner på mig, för att det har blivit så framgångsrikt och förmöget att äkta märkesvaror är standard i dess liv.

 

Emma

29 mars 2010 12:36

Varför finns det så många föräldrar som är så rädda för att deras barn inte ska behöva dem längre? Skaffar man barn för att man vill vara behövd? Det är väl ganska osannolikt att man skulle sluta "behöva/uppskatta" sina föräldrar, men ändå verkar det vara en stor skräck. Det är väl jättebra om ens barn inte behöver en.

http://dilemma.bloggplatsen.se

 

Erica

30 mars 2010 11:15

Klart att det är jättebra om barnen inte behöver en efter att man har lärt dem allt man kan. Men man vill ju inte att de ska klara sig själva så fort de föds. Fast mitt blogginlägg handla ju framförallt om skräcken att jag inte ska tycka om mina barn, för att de är irriterande perfekta, eller vuxna på ett sätt som jag aldrig har förstått mig på. Att de ska bli som folk omkring mig, som jag väljer att inte bli kompis med, för att jag vet att de inte skulle tycka om de barnsliga saker som jag tycker är roliga, t ex SingStar.

http://sjusortersdrommar.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När barnen har flyttat hemifrån kommer jag att ha mycket mer tid till att skruva åt trappgrinden, tvätta kläder åt sex personer, fylla i papper till förskolan, städa undan leksaker och lyssna på oändliga berättelser som mina skatter vill dela med s...

  Valdemar fixar bebisens första jul genom att ...     ... överlämna den första julklapp bebisen någonsin fått och önska God Jul!   ...

  Valdemar fixar bebisens första jul genom att ...     ... knacka på magen och fråga om bebisen inte vill komma ut nu när allt är fixat.   ...

  Valdemar fixar bebisens första jul genom att ...     ... plocka bort alla vassa barr från granen.   ...

  Valdemar fixar bebisens första jul genom att ...     ... julpynta med gosedjur i fönstret.   ...