Iskalla tår, hopp som byggdes upp och alldeles för lite sömn, hade vi i kön till säljstarten av lägenheterna som ska byggas i drömläge här på Hisingen. Vi hade bestämt oss för att vi ville ha en viss trea, och om vi inte fick den så fanns det en viss tvåa vi kunde tänka oss. Inga andra lägenheter än de som var på markplan hade vi råd med, så vi var lite orolig för att vi skulle bli utan lägenhet.

Klockan nio på morgonen skulle de slå upp portarna för oss som hade anmält intresse i förväg. Men vi bestämde oss för att vara på plats från klockan sju, så att vi verkligen skulle vara först. Besvikna och lite förvånade anlände vi till visningslokalen klockan 6.50 och upptäckte att vi stod femma i kön. De som stod först hade varit där sedan 4.45

Efter att har försökt tjuvlyssna på vad de andra var ute efter, kände vi oss lite mer hoppfulla om att ”vår” trea skulle finnas kvar när det blev vår tur. Paret som stod längst fram var ute efter en lägenhet i det andra av de två husen, en av de som stod framför oss pratade om någonting på tredje våningen och de andra två som var framför oss såg ut att vara singelkillar, så jag hoppades på att de skulle köpa ettor eller tvåor.

När vi nästan hade frusit ihjäl öppnade de, efter drygt två timmars väntan, dörrarna. På något konstigt sätt hamnade vi då som nummer sju i kön, istället för fem, men vi var fortfarande bland de första in, så vi höll hoppet uppe.

Väl framme vid en av mäklarna fick vi veta att både trean vi ville ha och tvåan var sålda. Jag förstår fortfarande inte hur det gick till. När vi kom ut därifrån och pratade med andra som inte fick lägenheter de ville ha, började vi misstänka att vissa lägenheter blivit förbokade på något sätt. De var nämligen fler lägenheter som blivit sålda före oss, än det var människor i kön framför oss. Det här är jag väldigt arg på! Men jag vill inte leva bitter, så jag väljer att bara vara arg idag och sedan blicka framåt, för mitt liv blir inte bättre av att jag är sur, och hur sur jag än är så kommer vi inte att få den trean vi ville ha.

Totte frågade mäklaren om han fick använda en livlina, när det visade sig att de ”billiga” lägenheterna var slut, och valde att ringa sin mamma. Hon rådde oss att köpa den 9 kvadratmeter större och 200 000 kronor dyrare trean som mäklaren hade föreslagit istället. Så blev det också. Så nu har vi en splitter ny lägenhet att flytta in i, lagom till att vi kommer hem från vår smekmånad sommaren 2011.

Lägenheten är säkert bra, men jag har svårt att se den framför mig. Jag är lite missnöjd att köket/vardagsrummet är en enda stor rektangel. Totte gillar öppna planlösningar, men jag tycker att det bara blir som att det finns ett rum färre att vara i, när man inte kan vara i köket (utan att egentligen vara i vardagsrummet). Fast jag tror att jag ska lyckas möblera så att det blir riktigt bra ändå. Huvudsaken nu är att lägenheten är köpt. Nu kan vi bara släppa det här och tryggt veta att vi har en lägenhet att börja jobba med om ett år ungefär, när förhoppningsvis det mesta med bröllopet är färdigt.

Jag är väldigt medveten om mina tankar och känslor just nu. Jag kan inte låta bli att jämföra med vad jag skulle kunna ha fått (trean vi ville ha från början), eller tänka på vad jag skulle ha gjort istället för att få det (varit där klockan 4.40 eller förbokat som det verkar som att vissa har gjort). Men jag vet att det inte är någon mening med att jämföra. Jag kunde ju inte ha fått den trean, för den var slut. Då kan jag lika gärna jämföra med en trea med en ännu bättre planlösning, som jag inte heller kunde ha fått, för den är inte ens ritad. Av det jag kunde få, så fick jag ju en bra trea. Det är bättre att vara glad för det, än att vara ledsen för att det inte är ännu bättre.

När det gäller vad jag kunde ha gjort istället, så är det inget att älta heller. Hur mycket jag än tänker efter, så tycker jag inte att jag har gjort något fel, utifrån vad jag hade för fakta i förväg. Jag tycker att det var en rimlig bedömning att komma två timmar i förväg för att vara först. Jag ska inte glömma bort det här. Nu har jag lärt mig till en eventuell nästa gång att det kan vara värt att komma fem timmar i förväg. Men jag kan inte anklaga mig själv för att det var dumt att tro att det skulle räcka med två timmar tidigare, den här gången.

Är det dessutom så att vissa personer har fått förboka lägenheter, så fanns det ju verkligen inget jag kunde ha gjort. Jag kan vara arg på faktumet att det var en orättvis försäljning, men om jag ändå inte kommer att agera på det, så är det inte värt att tänka mer på det heller. Antingen kan jag förbereda inflytten till vår 9 kvadratmeter större lägenhet (än den vi ville ha), och vara bitter resten av mitt liv, för att den inte är en mindre lägenhet med bättre planlösning. Eller så kan jag förbereda inflytten till vår dubbelt så stora lägenhet (än den etta vi bor i nu), och vara glad resten av mitt liv för att den är så fin, fräsch och bra. Min logik väljer det senare. Tyvärr väljer mina känslor det först just idag, men jag är övertygad om att jag kommer att glida över på det andra alternativet inom någon vecka.