Totte har blivit expert på att rabbla upp helt störda, gubbiga, svenska dubbelnamn. Varje tillfälle han får att nämna Hans-Greger eller Krister-Urban tar han med inlevelse i akt.

Det började med att han kallade sig själv lite olika gubbnamn när han ringde mig på jobbet, för att jag skulle tro att det var någon jag inte kände som ringde och sökte mig i jobbet. Men jag gick aldrig på det, för jag känner ju igen hans röst. Dessutom är det ingen annan än han som ringer mig och påstår sig heta Olf eller Bengt-Bjarne.

Efter ett tag fastnade han för Olof och kallar sig nu nästa alltid för Olof i telefon, oavsett om jag ringer honom, han ringer mig, han ringer min pappa eller han svarar i min telefon när min syster ringer mig. Det här är roligt och jag skrattar varje gång. Fast det här borde inte vara roligt längre. Det har gått för långt. Ändå tycker jag att det är roligt fortfarande. Det måste vara för att jag älskar honom, min kära Olof i telefonen.

På senare tid har det hela dessutom flippat ur totalt och Totte kallar inte bara sig själv för konstiga namn, utan hittar även gärna på ett par, tre personer som inte finns på riktigt och inte är relevanta i sammanhanget. Han hittar på dem bara för att få berätta vad de heter. Han kan komma hem från Konsum och säga ”Nils-Julius och jag köpte mjölk på vägen hem.” fast han helt uppenbarligen var och handlade ensam. Roligt och knasigt!

Nu ikväll, när vi pratade i telefon, skulle Totte berätta för mig att alla svenska barn som föds automatiskt blir medlemmar i svenska kyrkan. Han såg det perfekta tillfället att radda upp gubbiga dubbelnamn och presenterade det hela som: ”Så fort du föds och får ett namn, som Hans-Ingvar, Frans-Greger eller Krister-Arne …”. Varpå jag måste inflika: ”Vart vill du komma? Menar du alla som föds och får ett namn? Går det lika bra med till exempel Erica?”. Han svarar ja och fortsätter rabbla dubbelnamn innan han till slut kommer till poängen, som är att alla blir medlemmar i svenska kyrkan.

Långt efter att vi har lagt på får Krister-Arne mig fortfarande att skratta tills jag gråter. Jag tycker att det är fruktansvärt roligt, men jag förstår inte varför. Det är inte namnen i sig. Eller jo, det är lite namnen i sig. Det är inte direkt de vanligaste dubbelnamnskombinationerna han tar upp. Men mest är det den totala meningslösheten i att hitta varje tillfälle som går, att få rabbla upp gubbiga dubbelnamn. Totte gör mig glad, till och med bara genom att säga Hans-Krister.

Valdemar och jag har gjort oss hemmastadda på vandrarhemmet där vi ska bo den här veckan. Det är riktigt mysigt här. Det finns handfat och TV på rummet. Elementet ser till att det är varmt och skönt här inne, trots att snön ligger tät utanför. Och Valdemar har till och med fått en egen säng. Den står alldeles intill min, så jag tror att han kommer att smyga över och lägga sig i min famn när han tror att jag har somnat, men det är ju trevligt att han har en egen säng där han kan sova om han vill i alla fall.

Imorgon ska vi gå och se om vi hittar någon affär där man kan köpa mat. Valdis vill i och för sig mest ha godis, men det blir inget sådant på den här resan. Vi är här för att jobba, inte ha semester. Det var ganska mörkt när vi kom hit så det var svårt att se om det ligger några affärer i närheten, men det visar väl sig i morgondagens ljus.

Nu ska vi ringa Totte och säga god natt. Sedan ska vi sova så att vi är ordentligt utvilade imorgon. Förutom att vi kommer att sakna Totte och vara lite frustrerade att vi inte kan göra sådant som man bara kan göra hemma, så kommer vi nog att trivas bra här den här veckan.

Myskväll i soffan. Jag hade nattlinne på mig och var omsvept av filtar. Totte satt upp och jag låg ner, med huvudet i hans knä.

Sedan råkade nattlinnet åka ner så att min bröstvårta syntes. Trevligt, tyckte Totte, och böjde sig ner för att pussa. Men precis innan hans läppar skulle nudda mig sprakade en stöt ut och blixtrade till.

Den bröstvårtan ville tydligen inte ha någon puss, och den visste hur den skulle försvara sig. Det kändes mer än en vanlig stöt, och jag såg verkligen hur det blixtrade till.

Filtarna är nog de riktiga bovarna. De är jättemysiga, men man blir lite statisk av dem. Nästa gång får Totte ladda ur innan han försöker pussa.

När jag åker spårvagn till stan åker jag förbi en kyrka som ser riktigt fin ut. Jag är ju på jakt efter en kyrka att gifta mig med Totte i, så idag när jag gick förbi kyrkan, så stannade jag till och kikade lite extra noga på den.

På utsidan ser den perfekt ut. Den är vit, slät och har en fin träport som man kan stå framför när man är nygift. Jag blev lite kär i den. Men jag är fortfarande tveksam, för jag misstänker att den har fula takmålningar, eller bilder på Jesus på insidan, och det vill jag ju inte ha.

Efter att ha kollat upp kyrkans hemsida tror jag nu att det är omöjligt för mig att gifta mig där. Det är inte en vanlig kyrka som tillhör Svenska Kyrkan. Man måste nog ha någon speciell, kristen tro och vara medlem för att få gifta sig där. Synd, för den var som sagt var fin!

Kan man gifta sig i en kyrka, och ta bilder på när man står framför porten utanför en annan kyrka? Tihi. Lite busigt. Nej, jag får helt enkelt leta vidare. Jag vet en kyrka som är perfekt på insidan, men den har inte direkt någon bra port att stå utanför, tror jag. Jakten går vidare.

Så fin var kyrkan.

Tandhygienisten konstaterade idag att det inte var något fel på mina tänder, förutom lite tandsten på mina nedre framtänder. Tandstenen, och en hel bit tandkött, tog hon bort med hjälp av sitt vassa instrument. Ont gjorde det när tandköttet rök. Tandstenen gjorde inte ont att ta bort, men jag trodde att tänderna skulle lossna, så hårt som hon drog.

Nu behöver jag inte gå till tandläkaren igen förrän om ett och ett halvt år. Det är så skönt att jag aldrig har några problem med mina tänder. Förutom den enda gången jag var tvungen att borra och jag råkade svälja borren. Men det har inte gjort mig rädd för att gå till tandläkaren. Jag är konstig.