Är jag den enda som aldrig har upptäckt att det heter Coca-Cola tidigare? Jag har alltid trott att det heter Coca Cola. Men överallt på burken skrivs det med ett bindestreck. Till och med deras logga har ju ett litet bindestreck. Där ser man.

Totte och jag har alltid sett på livet på olika sätt, men efter mer än två år tillsammans har vi åtminstone börjat förstå varandras synvinklar. Jag tror att jag har kommit fram till vad vi bör lära oss av varandra för att må ännu bättre, var och en för sig.

Man kan likna livet vid att plugga på universitetet, förslagsvis ett helt program. Det är indelat i separata kurser som alla bidrar till en helhet. Hela programmet styrs av en övergripande bestämmelse om vilka kurser som ska ingå, varje kurs styrs av en kursplan, medan detaljerna i kursen styrs av schemat.

Jag har alltid trott att tanken med livet är att schemat är fyllt av meningsfulla föreläsningar, lektioner och seminarier. Varje minut av varje dag är noggrant planerad så att man får ut det mesta av den. Om det finns en håltimme eller plats för självstudier så är det bara för att det är precis vad som behövs för att man ska hinna läsa ut kurslitteraturen hemma. Och självklart så måste man följa schemat. Det är ju lärda människor som vet vad som är bäst som har hittat på schemat, eller i varje fall skrivit kursplanen.

Det här har inte på något sätt varit fallet med mitt liv hittills, vid godtyckligt givet tillfälle. Visst har jag perioder i mitt liv ibland där jag lyckas upprätthålla en riktigt meningsfull ordning, men det är lika ofta det skiter sig. (Jag vill bara påpeka här att med "meningsfull" menar jag inte bara "viktiga" saker. I jämförelsen med universitetet är vissa lektioner egentligen att hitta på något roligt med den man älskar, för det är också en viktig del i livet.)

Även om jag inte lever mitt liv som jag tänker mig det, så får mitt sätt att tänka konsekvenser. Ibland får det positiva konsekvenser som att jag tar tag i saker och ting och skärper mig ett tag för att det är det jag tror att man "ska" göra. Och under den perioden det håller så mår jag riktigt bra. Men det får också negativa konsekvenser i form av att jag mår dåligt när jag inte lyckas ha ett totalperfekt planerat schema, eller (ännu värre) inte lyckas följa det. Och jag mår dåligt trots att dagarna flyter på rätt så bra ändå. Jag mår dåligt bara för att jag tror att det inte är så det "ska" vara.

Totte tänker på livet mer som en distanskurs utan obligatoriska träffar. Ganska ofta ser han på det som separata kurser, inte ett helt program i samma inriktning. Varje dag när man vaknar kan man göra det man känner för eller tycker är bäst just då. Man får bestämma själv, och man behöver inte nödvändigtvis tänka framåt så att det blir ungefär lika mycket arbetsbörda per dag fram till tentan. Skulle det finnas något schema med föreläsningar så väljer man inte att gå på de man tycker verkar viktigast, utan man går på de som infaller på de dagar man orkar gå upp i tid på morgonen när klockan ringer. Missar man att registrera sig på en kurs man tänkte gå kan man lika gärna läsa en annan istället eller vänta till nästa termin.

Självklart ser inte Tottes liv ut såhär hela tiden, lika lite som mitt liv är perfekt planerat hela tiden. Han måste ju också följa samhällets regler och hålla tider ibland. Och även om det inte är roligt så gör han också saker som att tvätta kläder och diska ibland. Men hans sätt att se på det gör att han mår lite dåligt när någonting måste planeras för att det överhuvudtaget ska bli av. Att åka utomlands på något annat än en absolut sista minuten resa skapar mycket ångest och tvättandet av kläder ses alltid som en ond, ond detalj i vardagen, även de gånger vi sorterar vitt från färgtvätt glatt pratandes och skrattandes. De positiva konsekvenserna av hans sätt att se på livet är förstås att varje gång han gör något han vill göra så kan han njuta av det, även om han enligt mitt sätt att se på det "borde" göra något annat just då.

Så jag tror att vi båda skulle kunna må lite bättre om vi lärde av varandra. Totte borde nog släppa in en och annan obligatorisk föreläsning i sitt liv, utan att se den som något negativt. En ordentlig kursplan vore inte heller helt fel, så att man kan jobba mot ett mål istället för att bara ta varje dag som den kommer. Om han absolut inte vill ha några inplanerade lektioner så kanske han skulle få en lite bättre tillvaro om han i alla fall hade ett tomt schema, alltså själva strukturen. Då vet han att första lektionen börjar klockan 8 och lunchen är mellan 12 och 13. Han behöver inte bestämma vilken lektion han vill gå på förrän han vaknar, men han vet redan att ha ska gå på en lektion klockan 8.

Det jag kan lära mig av Totte är att livet inte behöver tas på så fruktansvärt stort allvar hela tiden. Det är säkert lärda människor som har skrivit kursplanen, men det kommer ju nya rön hela tiden, och det är egentligen en sketen administratör som har lagt schemat utifrån vilka tider salarna var lediga. Tiden för självstudier är inte alls uträknad för att man ska hinna läsa boken. Det fanns bara ingen sal ledig då. Totte kan lära mig att det inte är hela världen om man väljer att inte gå på en icke obligatorisk föreläsning ibland och att ett schema med många håltimmar kan vara en bra sak. Programmets övergripande planering är dessutom inte något som man kan spika innan man ens har börjat plugga. Den ändras flera gånger innan man kommer till de sista kurserna. Känner man för det så är det dessutom helt okej att hoppa av programmet och läsa ett annat istället. Det är inte examen som är målet. Det viktiga är att man mår så bra som möjligt under tiden man pluggar.

När jag inte har varit på yoga på länge så glömmer jag bort vad det är som är så underbart med det. Jag kommer ihåg att det är skönt att sträcka ut kroppen och att det inte är lika slitigt jobbigt som ett aerobicspass, även om man måste ta i och härda ut rätt så mycket ändå. Det är nämligen Power Yoga jag går på, så det är ju ett riktigt träningspass.

Det jag inte kommer ihåg är hur den underbara känslan som kommer efter passet känns. Man känner sig alldeles mjuk i hela kroppen. Inte stel, men heller inte mörbultad. Man går ifrån passet med en helt magisk sinnesro. Det finns liksom ingen stress kvar i världen. Man vill göra allting behagligt lugnt och långsamt, och man känner ingen oro eller rastlöshet.

Nu när jag kom hem från passet tog jag långsamt av mig skorna, lade lugnt ifrån mig nycklarna och satte mig mjukt ner i soffan. Totte jobbar, så jag är ensam hemma. Men jag satte mig bara i soffan och njöt av lugnet. Det är så befriande att sitta i soffan och inte på något sätt ens vilja slå på TV:n. Jag trivs i min egen närvaro när jag har varit på yoga.

Tyvärr var det här det enda yogapasset jag kunde gå på på vem vet hur många månader. Förra veckan, och några veckor innan det, hade gymmet stängt, typiskt nog när jag var i Göteborg. Nästa vecka, och hur många veckor som helst framåt, måste jag åka iväg och jobba på olika orter igen. Så den här veckan var den enda både gymmet hade öppet och jag var i Göteborg.

Det hade varit perfekt om jag på något sätt kunde gå på yoga speciellt de kvällar jag sover borta. Då har jag ju mer ångest och panik än vanligt av att vara ensam i ett rum där TV egentligen är den enda sysselsättningen som bjuds. Då hade det varit perfekt att gå på yoga och sedan bara vara tillfreds med sig själv och med livet resten av kvällen, och inte sakna Totte, utan att man ens behöver dränka sin ångest i TV-program.

Det är inte att baka som är det jobbiga. Det gör jag gärna helt spontant bara för att jag kommer på att jag vill. Det jobbiga är att handla ingredienser innan, om det behövs något speciellt, och framförallt att diska upp efter sig. Det kan ge ångest.

Men kladdmuffins behöver man inga speciella ingredienser till, och Totte har redan hoppat över att diska både igår och idag, så han kan inte klaga om jag också struntar i det. Plus att det är ett senare problem. Nu ska jag njuta av mina muffins medan de fortfarande är varma och goda!

De stora detaljerna kring bröllopet börjar falla på plats. Vi har datum bestämt, kyrka bokad, två festlokaler preliminärbokade och prisförslag på två hotell. Men det är extremt frustrerande att allt beror på allt annat hela tiden, så att man aldrig kan spika en sak i taget. Vilket hotell vi ska använda oss av beror till exempel på vilken festlokal vi väljer och vilken festlokal vi ska välja beror bland annat på vilket hotell vi tycker är bäst. Suck!

Vi har kommit så långt att jag har förstått att det inte existerar några bygdegårdar, eller andra tomma lokaler där man kan fixa allt själv, i Göteborg. Det är synd tycker jag, för jag har alltid föreställt mig att jag har min bröllopsfest i en bygdegård, så som man har när man är en kärleksfull människa som tycker att det är viktigare att alla ens kompisar och släktingar får plats än hur exklusiv maten är. Men det är tydligen inget alternativ, så det har jag gett upp.

Visst finns det fördelar med att ha festen på en restaurang. Vi slipper fixa med maten och allt vad det innebär. Jag tycker ju mest att maten är något som ska finnas där, men annars är jag inte så intresserad av den och jag tycker absolut inte att den är huvudinslaget på festen. Så även om restaurangen säkert inte delar min uppfattning, så är det skönt att bara lämna över den biten på dem.

Tyvärr känner jag stor frustration kring den stora nackdelen med att ha festen på en restaurang: Att allt blir så mycket krångligare när man inte får fixa allt själv. Många väljer säkert att ha festen på en restaurang för att de tycker att det blir enklare då. Restaurangen fixar allt, och man själv behöver inte tänka på något. Men det är ju det som är problemet. Jag vill inte att restaurangen ska fixa allt. Jag vägrar att släppa ifrån mig sådana saker som att tillverka bordsdekorationer och anordna musikquiz till restaurangen. Det är vårt bröllop. Då är det våra egna idéer som ska lysa igenom, inte restaurangens!

Men när jag inte personligen får ställa i ordning stolarna inför den stora dagen (vilket jag gärna hade gjort själv) så är det svårt för mig att en månad i förväg göra en fin skylt över borden och bordsplaceringen, utan att oroa mig för att restaurangen ställer borden lite annorlunda. Jag vet ju att de inte tycker att den detaljen är så viktig som jag tycker att den är. Oftast är det ingen som tycker att detaljer är så viktiga som jag tycker att de är. Och det gör inte mig någonting om jag bara får göra allt själv, så att jag vet att det blir som jag vill ha det. Men när man blandar in en restaurang kan man inte välja att göra allt själv, så då måste man försöka samarbeta och då blir allt mycket krångligare!

Restaurangen förstår säkert inte hur man kan tycka att allt annat med den här festen är mycket viktigare än själva maten. Mat är ju deras specialitet. De tycker säkert att exklusiv mat är det enda som behövs för en lyckad kväll. Och de förstår nog inte heller att det försvårar för mig att de gör saker så att jag slipper. De tror säkert att de är snälla när de dukar med sina linneservetter. Men det blir bara extrajobb för mig som måste gå och plocka bort dem för att lägga dit mina servetter med egentillverkade servettringar.

På något sätt ska jag lyckas få det här att bli bra. Men jag håller inte med om att det blir enklare att ha festen på en restaurang. Det blir så sjukt mycket krångligare. Jag blir enormt frustrerad varje gång jag kommer på en idé som jag vill utföra och så måste jag hejda mig och tänka ”men det beror ju på hur restaurangen gör med det där” och då kan jag inte låta bli att tänka: ”Om jag hade en bygdegård kunde jag bestämma själv, i denna sekund, att jag gör så med den grejen så att det passar min nya idé. Vad mycket enklare det hade varit!”

Igår var Totte och jag och valde tillval till vår lägenhet. Nästa vecka ska vi iväg igen och välja allt till köket. Jag blev så inspirerad och kände att jag ville vara förberedd och medveten om hur jag själv vill ha det. Så jag gjorde en egen ritning på en köksö.

Totte har alltid velat ha en köksö. Det har egentligen jag också, men jag har ändå varit tveksam när han har pratat om att han vill ha en i den lägenhet vi har köpt nu. För även om den är dubbelt så stor som den lägenhet vi bor nu, så är det inte någon villa. Jag vill jättegärna ha ett enormt kök med en stor härlig köksö. Men ännu hellre än en köksö vill jag ha ett stort och härligt köksbord. Och det är det jag är rädd för att vi inte får plats med om vi har en köksö.

Efter många om och men har jag kommit fram till att köksbordet kan stå i vardagsrumsdelen av vårt kök/vardagsrum. Det gör inget så länge det är tillräckligt snyggt. Och jag vill verkligen ha en köksö i det här nya köket, för annars har vi väldigt lite bänkyta och väldigt ont om skåp och lådor.

Den perfekta köksön har jag nu ritat utifrån vad vi vill ha i den. Jag hoppas verkligen att man kan få en sådan köksö ihopbyggd åt sig. Annars kanske vi bygger den själv. För den blev riktigt fin och den passar oss mycket bättre än någon köksö vi någonsin har sett i en affär.

Den här veckan, när jag jobbar i Göteborg, har jag upptäckt hur mycket lättare det är att komma i säng när man bor hemma. Det är liksom aldrig något som egentligen är superviktigt att hinna med innan man går och lägger sig. Alla saker man äger kommer att finnas kvar nästa dag när man vaknar. Men framförallt kommer man få träffa Totte nästa dag efter jobbet.

När jag bor borta och jobbar så vet jag att jag inte kommer att få träffa Totte dagen efter jag har sovit. (Förutom om jag ska åka hem dagen efter, och då är det ännu svårare att komma i säng, för då måste jag packa innan jag går och lägger mig.) Jag stannar uppe sent på kvällarna för att jag inte längtar till nästa dag. Det enda som händer nästa dag är att jag ska jobba och sedan ensam sitta och ha ångest för att ingenting är roligt på kvällarna. Så jag tittar på TV för att glömma bort världen, och sedan hittar jag något som är riktigt kul att titta på, och då vill jag stanna uppe så länge som möjligt och titta på det, för det är i alla fall roligare än ångesten som kommer efter jobbet dagen efter.

Här i Göteborg kan jag nästan inte låta bli att gå och lägga mig tidigt. Jag längtar i säng, både för att jag får mysa med Totte i sängen, och för att jag längtar till nästa dag. Nästa dag är full av möjligheter. Jag ska bara klara av jobbet först, och sedan får jag träffa Totte igen. Vi kan hitta på vad som helst att göra, som vi inte kan göra nu på kvällen för att det är för sent att sätta igång med nu. Och jag har all möjlighet i världen att göra vad som helst jag vill göra själv, för jag har tillgång till alla mina saker hemma. Eftermiddagen, efter jobbet, är roligare än senkvällen när man inte orkar ta tag i något längre. Därför har jag lättare att komma i säng när jag jobbar i Göteborg.

Nu kan jag skriva ut från min skrivare. Åh, vad bra! Jag bad om hjälp och min snälla kollega hjälpte mig. Nu behöver jag inte ha ont i magen för att behöva hjälp nästa gång det är akut att skriva ut något. Känns skönt!