Ultraljudet idag visade att Embryon har klumpfot på båda fötterna. Stackars liten! Det blir förmodligen skenor eller gips när den föds, med andra ord. Men barnmorskan lät helt övertygad om att fötterna ska kunna bli helt normala när man har fixat dem och Embryon ska kunna gå normalt.

Mer allvarligt var det med den sjukdom som Embryon har förhöjd risk för att ha, i och med att den har klumpfot. En sjukdom som gör att de flesta dör i magen och de som klarar sig dör inom en månad från födseln. Det hoppas vi inte att Embryon har.

Efter mycket funderande fram och tillbaka kom Totte och jag fram till att vi skulle göra det rekommenderade fostervattensprovet, trots en liten ökad risk för missfall. Det kändes inte värt att göra det bara för att få veta, men när läkaren tog upp en del medicinska argument så övervägde dessa trots allt. Provsvaret får vi efter nyår.

Som en följd av fostervattensprovet var de tvungna att ta blod från min arm också, och se vad jag har för blodtyp. Jag var negativ, så jag fick en spruta i rumpan som ska hindra mig från att producera antikroppar mot barnet, om barnet har positivt blod. Sprutor är inte min favoritgrej, men det känns som en skitsak i sammanhanget.

Av någon anledning känns det ändå bättre idag än igår. Kanske för att klumpfötterna verkar gå hyfsat lätt att fixa till och inte ger några bestående men. Kanske för att vi är tillbaka på bebis eller inte bebis, när det gäller den andra sjukdomen. Är den sjuk så kommer den inte att överleva. Det är alltså inte fråga om att ha ett sjukt barn, utan om att ha ett barn eller inte. Det känns lättare att förhålla sig till. Jag har många års erfarenhet av hur det är att inte ha ett barn. Det är inte jättehemskt. Att ha ett barn är det vi vill och har fantiserat om. Men ett sjukt barn har vi varken erfarenhet av eller fantiserat om.

Det är ingen som har berättat för oss hur stor risken är att Embryon ska ha den här sjukdomen, men jag får ändå uppfattningen att det tycker att det är troligare att bebisen är frisk än att den är sjuk. Jag vet inte hur orolig jag bör vara, så jag struntar i att vara orolig istället. Det tjänar ingenting till att vara orolig, och efter nyår får vi veta om vi ska vara ledsna eller inte. Oddsen har dessutom ingen betydelse. Vi blir lika ledsna om Embryon är sjuk fast det bara var 1 % risk, som om Embryon är sjuk och det var 50 % risk. Och vi kommer att vara lika glada om Embryon är frisk hur liten än risken var för sjukdomen. Fast det känns ändå bra att ha oddsen på sin sida, så jag är glad att vi har fått fram att risken att Embryon är sjuk är mindre än chansen att Embryon är frisk.

När det gäller den ökade risken för missfall så är risken fortfarande väldigt låg. Men även där spelar det bara roll för mig hur det går med oss. Jag ska ta det lugnt den närmaste veckan. Något mer kan jag inte göra. Det känns skönt att det är jul och lediga dagar i alla fall, så att jag har tid att ta det lugnt. Extra bra känns det att vara hemma hos mamma och pappa och bli omhändertagen och få umgås med mina syskon i jul. Tråkigt bara att Totte inte är med.

Nu ligger jag här i sängen, med ett plåster på magen, ett plåster i armvecket och ett plåster på rumpan, och är glad för att jag än så länge inte har någon anledning att tro att det är något större fel på Embryon. Oddsen är trots allt fortfarande på vår sida. Nu ska jag fira en bra jul med mitt barn i magen. Sedan får vi se efter nyår hur det blir i vår.

Valdemar förbereder julen genom att ...

... åka tåg till Uppsala.