Valdemar förbereder julen genom att ...

... vira in sig i glitter.

När jag var liten hade jag ett eget rum. Igår när jag kom hem från Falun och hittade mina saker omflyttade och genomgångna på skrivbordet saknade jag den tiden. På ett sätt är ju hela lägenheten min nu, min och Tottes. Men å andra sidan har jag inget rum som är bara mitt.

Så länge jag kommer ihåg har jag haft ett eget rum när jag har bott hos mamma och pappa. Jag vet att jag och min syster delade rum när jag var riktigt liten, men det första minnet jag har av något rum överhuvudtaget är mitt eget rum som jag hade när jag var sju år gammal. Sedan dess har jag haft olika egna rum.

Som jag minns det var det inte okej att gå in i någon annans rum och flytta runt dens saker. Mammas och pappas rum var undantaget. Det känns inte som att de hade något eget rum. Visserligen hade de ju ett eget sovrum, men till skillnad från mig och mina syskon så hade de bara sängen i sitt sovrum, inte alla sina saker (varken leksaker som vi eller andra saker), viktiga papper (varken läxor som vi eller andra papper) och gömställen (varken gömställen för julklappar som vi eller andra gömställen). Mammas och pappas rum kändes alltså helt okej att härja i, för de hade inget som var deras där ändå. Och alla andra rum där de hade sina saker var också okej att härja i, för de rummen var ju hela familjens. Vardagsrummet där de hade sina prydnadssaker, filmer m.m var ju helt öppet för alla.

Syskonens och mitt rum däremot hade vi ju hela våra liv i. Allt som bara var vårt, hela vår integritet. Vi gick aldrig in i varandras rum när den som ägde rummet inte var där. Om vi blev inbjudna till ett syskons rum för att leka, lyssna på musik eller göra läxor tillsammans, så härjade vi aldrig fritt bland den andras grejer, utan respekterade syskonets privata saker. Som jag minns det var det här en självklarhet för mig, ingen jobbig regel som man var tvungen att följa mot sin vilja. Inte ens mamma och pappa klampade rakt in i våra rum. De knackade först, och de var aldrig in och städade när vi inte var hemma såsom en del kompisars mammor gjorde.

Mitt rum var det mest förbjudna rummet. När jag var hemma hade jag alltid dörren låst. Om någon knackade och inte väntade på att jag svarade ”Kom in!” blev de stoppade av den låsta dörren när de försökte öppna. Jag kan inte minnas en enda gång då jag inte direkt gick och öppnade om mamma eller pappa knackade. Låset var bara till för att de skulle visa respekt för min egen sfär och för mina saker, inte för att jag skulle hålla dem borta. Mina syskon öppnade jag oftast för också, men det hände väl någon gång att vi bråkade och jag sprang in på rummet och låste så att de inte skulle komma åt mig.

En gång fick jag en låt på hjärnan och var i extremt behov av att lyssna på denna låt. Då smög jag in på min systers rum, när hon inte var hemma, och tog CD-skivan med låten på från hennes CD-ställ. Sedan lyssnade jag på låten på mitt rum och smög tillbaka CD-skivan till hennes rum. Bara det faktum att jag smög visar ju på vilken respekt jag hade för hennes sfär och hennes saker, även om jag valde att bryta mot reglerna den här gången. Jag visste exakt var CD-skivan fanns. Jag skulle aldrig drömma om att gå in där och leta bland hennes grejer. Jag vet också att jag i princip försökte blunda medan jag hämtade CD-skivan, för jag tyckte inte att jag hade med att göra vad hon hade lämnat framme för saker på sitt skrivbord eller i sängen eller så. Inget snokande alls. Och trots det lyckade smygandet berättade jag för min syster så fort hon kom hem, att jag hade varit i hennes rum. Det var egentligen inte okej. Det visste både hon och jag. Men eftersom jag berättade precis som det var, inklusive att jag själv tycker att det var fel gjort av mig, så förlät hon mig direkt.

Jag saknar som sagt den tiden. Inte nog med att jag hade fått mina saker omflyttade på mitt skrivbord igår. Jag fick dessutom en utskällning av Totte så fort jag blev upprörd över detta. Inte det minsta förståelse för att jag känner att min personliga sfär har blivit kränkt. Inte ett uns till ånger från Tottes sida. Hans inställning till mina saker var igår så långt bort från mitt eget bedjande om förlåtelse av min syster den där gången med CD-skivan, att man kunde tro att vi kom från olika planeter.

Det värsta är att jag inte kan sätta fingret på riktigt varför jag blir så arg och ledsen när någon har pillat på mina saker. I det här fallet hade inget gått sönder eller permanent blivit sämre på något sätt. Totte kan inte se någon anledning alls för mig att bli arg så länge ingenting är förstört. Men för mig känns det inte så. Även om jag skulle bli väldigt arg om han dessutom förstörde någonting, så handlar inte min ilska i det här fallet om förstöring. Det handlar mer om integritet och respekt. Jag vet inte varför det är så viktigt. Jag vet knappt ens vad det är egentligen. Men för mig känns det självklart att inte röra någon annans saker, precis som vi syskon inte gick in i varandras rum. För mig känns det självklart att be om förlåtelse om man trots allt har rört någon annans saker, precis som jag gjorde när jag hade tagit min systers CD-skiva. För mig känns det helt främmande att allt som finns i mitt hem är till för allmän beskådning och fri användning, precis som alla mina föräldrars saker när jag var liten.

Kanske är jag inte redo att bli mamma ändå. Jag vill absolut inte att alla mina saker ska vara hela familjens saker. Jag vill ha ett eget rum, som när jag var liten. Och det rummet ska jag inte bara låsa när jag är hemma, så att Totte måste knacka, utan det rummet ska jag framförallt låsa när jag inte är hemma, så att det alltid ser likadant ut när jag kommer hem. För när man lever ihop med en människa som har en helt annan syn på respekt för andras saker, kan man inte lämna dörren olåst och lita på att man får ha sitt rum i fred ändå, såsom man kunde lita på alla i min familj när jag var liten. Det går inte att förklara i termer av att någonting har blivit förstört. Om man inte förstår begreppet integritet så är det omöjligt för mig att förklara.

I tisdags var jag i Uppsala och åt sushi med pappa. I onsdags var jag på kurs i Stockholm. Igår var jag i Falun och jobbade med de kollegorna för sista gången i år. Idag är jag i Göteborg och tittar på Julkalendern med Valdemar.

Det kanske inte är helt orimligt att vara på fyra olika orter på fyra dagar i rad, om man är på någon slags genomresa. Men jag har ju verkligen varit upptagen med olika saker på varje ort, inte bara stannat i förbifarten. Mitt liv är en resa.