Solen värmde mitt ansikte när jag satte mig i bilen efter en lekfull förmiddag med min 2-åring. Bara fyra timmars jobb väntade mig och min man hade precis kysst mig hejdå. Mobilen kopplades som vanligt ihop med bilen när den startade, men för ovanlighetens skull var bilen inställd på media istället för radio. Mobilen spelar automatiskt upp musiken utan att man trycker på play. Något som jag i vanliga fall hatar.

Bryan Adams Heaven skrålade ur högtalarna när jag svängde ut från parkeringen och lyckan spred sig i kroppen. Livet är underbart dagar som denna. Allt som betyder något är som det ska. Toner från förr fyller mig och jag tänker på min glada uppväxt, mina trygga föräldrar och mina älskvärda syskon.

Nästa låt är från Tottes och mitt första år tillsammans. Jag njuter och tänker på vår första lägenhet, våra promenader i regnet och glass. Mitt barn lät mig sova till nio i morse. Livet är bra underbart när man är utvilad och fylld av ork. Solen fyller på med ännu mer energi genom vindrutan. Jag åker förbi förskolan och tänker att det är värdefull tid att få vabba.

Spellistan fyller på med underbara låtar om kärlek och ord som jag kan utantill. Jag tänker på vårt bröllop och att vi dansade hela natten. Jag tänker på mitt tal till Totte där jag citerade en låttext. Jag tänker på Tottes tal till mig och den totala bristen på struktur i kärleken det förmedlade.

Till slut svänger jag in på jobbets parkering och tänker på hur bra jag mår just i den här stunden. Jag tänker att jag alltid borde sova åtta timmar på natten och att jag borde ut och springa ikväll för att kunna somna kl 22. Jag tänker på hur stor makt solen och musiken har över mitt välbefinnande och jag tänker att Totte kanske har rätt, att vi borde bo utomlands. Sedan tänker jag att jag i alla fall borde se till att oftare lyssna på musiken.

När man kommer till jobbet och det ser ut såhär, då känner man för att bara åka hem igen!

Det är inte min laptop, inte min kartong till höger på skrivbordet, inte mitt kartongskräp till vänster på skrivbordet och definitivt inte min kartong med 6 st förpackade datorer som står på golvet i vägen för där min stol ska stå. Till råga på allt syns inte en själ till, så jag kan inte fråga någon vems grejer det är eller var jag ska ställa dem. Det här är mycket värre än om det hade suttit någon vid mitt skrivbord och jobbat när jag kom. I det fallet skulle personen genast flytta på sig.

Jag har varit hemma med sjuk Neo idag på förmiddagen och ska bara jobba fyra timmar. Att jag inte bara jobbade hemifrån beror dels på att Totte och en sjuk Neo är hemma, dels på att jag behöver tillgång till skrivaren och en del pärmar jag har här på jobbet. Som det ser ut nu kommer jag varken åt skrivaren eller pärmarna. Jag hatar det här!

Till hösten kanske jag, min chef och några kollegor till flytta till ett kontor i stan. Jag hoppas innerligt att jag kan få ett eget rum då, hur litet den än är. Men jag misstänker att jag kommer att vara tvungen att dela med minst en person. I värsta fall är det öppet kontorslandskap dit vi flyttar.

Oavsett hur det blir tycker jag att folk bör respektera varandras skrivbord som deras privata arbetsplats. Det är inte okej att använda mitt skrivbord som avlastningsbord bara för att jag inte har varit här på en vecka, inte om man inte vet att jag inte ska komma idag heller. Jag jobbar bara fyra timmar idag. Jag har inte tid att börja dagen med att ta en halvtimme åt att städa bort någon annans skit!

Föräldrar har så stor makt i skapandet av ett barn. Först skapar föräldrarna barnet rent fysiskt. Barnet består av material från de båda föräldrarna och skulle aldrig ha blivit till om inte föräldrarna hade gått samman i den skapande akten. Den fysiska kropp som bildas i magen har ofta ett utseende som är en blandning av föräldrarnas utseenden med mer eller mindre jämn fördelning.

Efter det föds barnet och skapandet av en människa börjar. Föräldrarnas beteende påverkar barnet mer än allt annat tillsammans de första åren. Barnet lär sig att göra och säga det föräldrarna gör och säger. De har möjlighet att forma barnet genom aktiva val och genom allt de gör utan att tänka. Barnets grundvärderingar är en direkt reaktion på föräldrarnas handlingar de första åren.

Dessutom skapar föräldrarna barnets image genom att ge barnet ett namn, välja vad barnet har på sig och vilka saker barnet får leka med. Namnet är många gånger en permanent image eftersom de flesta har det kvar hela livet, även om vissa skaffar sig smeknamn. Kläder och saker väljer förstås barnet själv senare i livet, men troligen är barnet färgat av det som fanns i dess närhet i ung ålder.

Jag undrar hur jag hade uppfattat Neo om jag inte hade fått vara med och skapa honom själv, förutom rent fysiskt. Om han hade hetat Krister-Urban och haft mörkblåa kläder från topp till tå, hade jag uppfattat honom på samma sätt då? Förmodligen hade jag inte tyckt att han var lika fin, även fast han fysiskt hade sett likadan ut. Om han hade hetat Oskar och ständigt varit klädd i puderblått med volang när han var nyfödd, hade jag tyckt att han var lika självständig och stark då? Troligen inte.

Ifall Neo inte hade lärt sig några siffror eller ens ord och var van vid att gråta tills vi kom och plockade upp honom ur sängen varje natt, skulle jag tycka att han var lika duktig då? Nej. Fast det beror ju på att jag har valt att lära honom ord, siffror och att somna ensam. Jag och Totte har format honom till den person han är och vi älskar honom för att han är en del av oss. Vi älskar honom för att han är en människa som vi har skapat.

Mitt nya underlack fungerar över förväntan. Man ska alltså kunna dra av nagellacket så att man slipper använda nagellacksborttagningsmedel. Precis det kan man faktiskt göra också!

Vissa småbitar ramlade loss redan under veckan jag har haft det här lacket nu. Men det var inte värre än vad det brukar vara. Det var bara lite annorlunda för att de små bitar som föll loss var mer sammanhållna. Jag tycker nog att mina naglar totalt sett såg bättre ut nu än vad de brukar göra efter en vecka.

Nu när jag tog av nagellacket gick det mesta att få bort i stora bitar eller till och med hela lacket i en bit. Det gick jättesmidigt att pilla upp en kant och dra av. Jag kan verkligen rekommendera det här nagellacket!

Det enda jag inte är riktigt helt nöjd med är att naglarna nu ser en liten aning gula ut. Men det kan vara för att jag hade tokgrönt nagellack över. Kanske tar nageln alltid lite färg av nagellacket man väljer över. Det har jag för mig att de kan göra även när man tar bort det med medel. Om man ska måla naglarna igen direkt så spelar det ju ingen roll. Och till skillnad från när man använder medel så är mina naglar nu redo att bli målade direkt igen. Jag behöver inte ens tvätta händerna emellan. Perfekt!

När jag äntligen kommer fram till hotellet ikväll har jag åkt med fem olika färdsätt idag. Plus att jag har gått en del också.

Resan började kl 04.00 imorse med taxi från hotellet i Warszawa. Sedan har jag åkt flygplan med mellanlandning i Riga. Därefter blev jag skjutsad i bil till Uppsala från Arlanda och i en annan bil vidare till hem till mina föräldrar. Sedan lekte jag med Neo och packade om väskan.

Kl 17.15 fortsatte resan med buss in till stan. Därifrån har jag åkt ett försenat tåg till Borlänge och sitter nu på nästa försenade tåg till Falun som är min slutdestination.

Jag har alltså åkt taxi, flygplan, bil, buss och tåg idag. Jag erkänner att taxin och bilarna jag blev skjutsad i är bilar allihop, men det är ändå olika färdsätt att ta taxi eller bli skjutsad av någon man känner.

Nu har jag fixat klart naglarna, med glittrigt överlack och allt.

Neo som inte har träffat mig på fem dagar sa "Hej mamma!" och sedan kramades vi lite. Sedan sa han "Mamma nagellack" och pekade på mina naglar. Han pekade på varje nagel, en i taget och sa "grönt".

Då fick jag bekräftat att min present till honom var bra. Jag har nämligen köpt ett grönt nagellack till honom, så att han kan sluta vara avundsjuk när jag målar mina naglar.

Totte och Neo sitter på tåget, på väg hit till Uppsala. Jag, Valdemar och Nin väntar med spänning hemma hos mina föräldrar. Nu är de snart här!

Kan galgar vara åt fel håll?

Jag hävdar bestämt att den här galgen är åt fel håll:

Som den ligger nu har den öppningen i hänggrejen till höger och träet buktar uppåt på kanterna.

När man hänger en jacka på en galge vill man att buktningen ska vara så att man skulle se framsidan på jackan om galgen på bilden hade en jacka på sig. Sedan vill man ta galgen i höger hand och hänga den på stången. Men om man tar den här galgen med höger hand, på galgens högra sida, så går det inte att hänga upp den. Öppningen är ju åt höger. Skräpgalge!

Det är möjligt att vänsterhänta personer inte håller med mig här. Är det därför de felvända galgarna finns?