Senaste inläggen

Av Erica - Måndag 12 nov 16:18


Såhär kan man se ut när man har sköldkörtelsjukdomen postpartum tyreoidit:



Min poäng är att det inte syns om man är sjuk. Det finns så många sjukdomar som inte syns och det är så svårt att veta om folk i ens närhet är sjuka. På den här bilden kanske jag inte ser jätteglad ut, men även om man är sjuk händer det ändå att man skrattar ibland också. Det är skillnad på att må bra och att tillfälligt skratta åt något roligt.


Postpartum tyreoidit är sköldkörtelproblem som ca 5 % av alla mammor drabbas av inom ett år efter förlossningen. Det startar som en inflammation i sköldkörteln och leder till hormonvärden som inledningsvis innebär för hög ämnesomsättning och sedan snabbt går över till alldeles för låg ämnesomsättning. Det vanligaste är att detta ordnar upp sig av sig självt inom ett år, men för en del kvinnor går sjukdommen inte över, utan måste behandlas resten av livet.


Symptomen är allt en vanlig spädbarnsmamma (som inte har postpartum tyroidit) också kan råka ut för:

  • Trötthet och mindre ork
  • Yrsel
  • Koncentrationssvårigheter
  • Nedstämdhet
  • Viktökning
  • Allmän känsla av att något är fel
  • Håravfall (vilket annars även är vanligt när man ammar)
  • Mensrubbningar (vilket är omöjligt att veta om man precis har fått tillbaka sin mens efter förlossningen)
  • Infertilitet
  • Minnessvårigheter
  • Ont i leder och muskler
  • Oregelbunden hjärtrytm (vilket annars kan beror på stress och inte är ovanligt när man precis har börjat jobba igen efter ett antal månaders föräldraledighet)

 

Det är väldigt svårt att sätta fingret på vad det är som är fel när man är inne i det här. Varje symptom för sig går lätt att vifta bort och tänka att man bara ska skärpa till sig, sova bättre eller lämna bebisen till pappan oftare, så går det över. Men det här går faktiskt inte att vila bort eller att skärpa sig ifrån. Tröttheten består hur mycket man än sover och nedstämdheten försvinner inte av att titta på en rolig film.


Sjukvården är inte alltid med på noterna. Symptomen misstolkas ofta som något som är normalt för kvinnor som nyligen har fått barn. I sådana lägen är det svårt att stå på sig. Det går inte att mäta upplevelsen av symptomen och jämföra med andra. Om jag säger att jag är jättetrött och en annan spädbarnsmamma säger att hon är jättetrött, så är det svårt för oss två att veta vem som är tröttast. På samma vis är det svårt för en läkare att veta vem som är "postpartum tyreoidit"-trött och vem som skulle kunna vila bort sin trötthet om hon fick barnpassning i ett dygn.


Jag har nu postpartum tyreoidit för andra (möjligen tredje) gången. Det är som sagt svårt att veta om man är sjuk eller bara är en sliten spädbarnsmamma, så jag kommer aldrig att få veta om jag var sjuk efter mitt första barn föddes. Det fanns så många olika möjliga anledningar till att jag då var trött, gick upp i vikt, var infertil och kände mig nedstämd. Det är omöjligt för mig att veta om det bara var på en normal nivå, för jag har ju senare inte fått uppleva den normala nivån eftersom jag har haft bekräftad postpartum tyreoidit efter mina andra två barn.


När mitt andra barn var ungefär ett halvår fick jag extrem hjärtklappning. Hjärtat slog hårt och ibland oregelbundet. Jag trodde att det berodde på stress eftersom vi hade en stor dead line på jobbet. När det inte hade gått över efter ungefär en vecka, trots att jag hade försökt varva ner under helgen, så gick jag till vårdcentralen på måndag morgon. Jag var rädd och orkade inte låtsas som ingenting och bara köra på längre.


Som tur var fick jag komma till en bra läkare. Hon trodde först att det berodde på stress, men jag fick ändå lämna blodprov där hon kollade upp lite av varje. Då upptäckte hon att det var sköldkörteln som var problemet. Tack och lov läkte sköldkörteln av sig själv, men det tog fyra månader då jag inte alls mådde bra, men ändå jobbade, tog hand om två barn och försökte vara social med min man på kvällarna.


Den här gången är symptomen ännu mer diffusa än förra gången. Jag har inte haft någon hjärtklappning. Men eftersom jag visste ungefär hur det kunde kännas i övrigt, så visste jag när det var dags att gå till vårdcentralen. Mycket riktigt var mina värden dåliga, men den här läkaren förstod inte alls vad det handlade om. Han ordenerade nya värden efter bara två veckor och när de var inom referensvärdena ville han lägga ner ärendet. Problemet är ju att han fångade mig när värdena precis höll på att svänga om, så som de gör i början när man har postpartum tyreoidit. Om jag inte hade haft det förut hade jag inte förstått att han hade fel och hade inte stått på mig när symptomen är så diffusa, men ändå så lamslående. Jag hade tänkt: "Erica skärp dig."


Men jag stod på mig, fick byta tillbaka till min förra läkare och har nu precis tagit nya provet igen. De visar, mycket riktigt, att det har svängt. Mina värden är nu lika dåliga, fast åt andra hållet. Helgen har varit svår. Jag darrar i hela kroppen, orken är borta fast jag har fått sova åtta timmar per natt och den stora boven den här gången är minnessvårigheterna. Jag glömmer bort saker som känns helt orimliga att glömma bort.


Det värsta med postpartum tyreoidit har för min del varit att den inte syns. Jag skrattar, jag bakar, jag ammar och jag jobbar. De som träffar mig varje dag förstår inte hur jag känner mig inombords. Det är inte psykiskt, men ändå syns det inte. Det är en fysisk känsla i kroppen som gör att jag inte orkar, inte minns, inte klarar av att fokusera och inte mår bra. Jag förstår att det är svårt för dem att greppa, men jag skulle verkligen behöva lite förståelse.


Idag är jag för första gången på en total sjukdomstid av ca åtta månader, hemma från jobbet på grund av den här sjukdomen. Min koncentrationsförmåga och mitt allmäntillstånd är så dåligt att jag inte skulle få något gjort på jobbet. Igår åkte jag hem från mina föräldrar utan att säga hejdå, för att jag var så förstörd att jag inte kunde tänka. Jag kom inte på att jag inte hade sagt hejdå förrän jag kom hem. Jag måste själv bli bättre på att erkänna att detta faktiskt är en sjukdom och inte bara köra på. Men troligen är jag tillbaka på jobbet igen väldigt snart ändå, för det är så diffust hur det känns i kroppen.


Min man tyckte att det var smidigt att jag var hemma idag och föreslog att jag skulle ta hand om de yngsta två barnen medan han åkte på trampolinkurs med vår äldsta. Men jag sa nej. Jag är sjuk. Tyvärr syns det inte, så då kan ens man få för sig att man kan utföra vardagssysslor när man är hemma. Någonting får mig att tro att han inte ens hade frågat ifall jag hade haft 40 grades feber.


Försäkringskassan skriver på sin hemsida: "Hypotyreos efter en förlossning kan vara så kraftig att den under någon till några månader kan göra det omöjligt för patienten att sköta sitt barn." Har man då redan börjat jobba igen, som jag, så blir det inte lättare att sköta sina barn när man kommer hem från jobbet eller när man är hemma från jobbet just på grund av denna sjukdom.


Det är så svårt att få folk att förstå att man verkligen är sjuk, eftersom symptomen är så vanliga och det är så svårt att förklara att det just i det här fallet handlar om en orimlig nivå. När jag berättar hur jag känner har folk en tendes att berätta för mig att de också har några av symptomen. Om jag säger att jag glömmer bort saker, så säger de att de också brukar glömma ibland. Men glömmer de verkligen att gå på syjunta fast det står i almanackan och de har sett fram emot det hela dagen? Om jag säger att jag är trött, så säger de att de också har sovit dåligt. Men är de verkligen förlamande trötta även om de har sovit åtta timmar per natt? Om jag säger att jag är yr, så säger de att de också blir yra om de ställer sig upp fort. Men är de verkligen dissorienterande yra plötsligt utan anledning? Om jag säger att jag har hjärtklappning med oregelbundna hjärtslag säger de att deras hjärta också har hoppat över ett slag någon gång. Men slår deras hjärta verkligen så hårt att det överröstar deras tankar konstant i en vecka i streck? Om jag säger att jag har koncentrationssvårigheter, så säger de att de också har svårt att koncentrera sig ibland. Men måste de verkligen höja ljudet på TV:n till max för att de inte klarar av att fokucera på att läsa texten och dessutom inte klarar av att koncentrera sig på vad de på TV:n säger om inte ljudet är så högt att de stör ut deras egna tankar? Jag förstår inte vad vitsen är med att tävla mot mig om mina symptom. Kanske vill de bara känna att vi har något gemensamt. Men vi har inget gemensamt. Skillnaden är att jag verkligen är sjuk. Jag beklagar om du inte känner dig helt hundra hela tiden, men det är jag som är sjuk. Jag har ett blodprov som bekräftar det.


ANNONS
Av Erica - Lördag 10 nov 17:23


Nu har jag jobbat drygt en månad på mitt nya jobb och jag ångrar inte en sekund att jag bytte jobb! Visst finns det småsaker som är sämre här en på förra jobbet, men på det stora hela är det mycket bättre! Jag har många fler kollegor, mer strukturerade dagar och ett helt otroligt stödsystem bakom allt. Hela arbetsplatsen andas dessutom kunskap och intellegens, så jag känner att jag passar in.


Första veckan var förstås allt nytt, men jag kände aldrig någon panik eller prestationsångest. Alla var förstående och lär mig ta in saker i min egen takt. Jag vet ju själv att jag är sådan att jag observerar ganska länge först och sedan plötsligt, när allt har fallit på plats, så presterar jag på topp. Jag är inte en sådan som sätter igång direkt och testar mig fram med halvdant resultat. Jag når toppresultat snabbare eller lika snabbt som andra, fast jag sätter igång och gör saker senare eftersom jag observerar längre.


Andra veckan fick jag ett litet bakslag när jag kände mig osäker på om jag får jobba kvar på samma avdelning eller inte om ett år. Det är nämligen så att det är en på en annan avdelning som går i pension om ett år, samtidigt som en på min avdelning kommer tillbaka från föräldraledighet. Tanken är att jag ska byta avdelning då. Först kändes det jättetungt efter att ha haft en så bra första vecka med den här avdelningen. Men sedan tänkte jag om. Det verkar inte vara hugget i sten att jag ska byta avdelning. Det kan ju hända mycket i personalstyrka på ett år. Dessutom tycker jag att alla är trevliga, så jag har inget emot att jobba på den andra avdelningen heller.


Tredje veckan kände jag verkligen att jag har kommit in i jobbet. Jag har gjort ett flödesschema som många blev imponerade av och tacksamma för. Det känns redan som att jag är den som har bäst koll på kvalitetsmodellen, vilket är det som jag jobbar med. Arbetsuppgifterna passar mig utmärkt.


Fjärde veckan började det kännas jobbigt att jobba i öppet kontorslandskap. Jag har ju tidigare haft eget kontor, vilket har känts bra när jag vill stänga om mig och jobba på och få vara i fred. Nu har jag haft inställningen att det är bra att sitta i landskap så att jag lätt kan fråga om saker och inte går in i mig själv så mycket. Fördelen med att ha så många bra kollegor är ju att samarbeta med dem. Men jag märkte ändå att det är jobbigt att sitta så när jag har många rapporter att läsa. Det är svårt att fokusera när andra pratar runt omkring.


Nu börjar jag känna mig varm i kläderna och har kommit på att jag kan ta hem rapporter att läsa och sedan flexa ut tidigare en annan dag. Det känns som att jag har hittat ett system som funkar. Det enda jag måste få bukt med nu är att lyckas somna typ kl. 22 på kvällen. Jag är ju kvällsmänniska och hur pigg som helst vid just den tiden på kvällen. Men om jag inte somnar då är jag supertrött mellan kl. 06 och 17 nästa dag, så det blir väldigt trögt att jobba då.


Förutom ögoninfektionen som fick ena ögat att se hälften så stort ut som det andra, var jag nöjd med min look första dagen på jobbet:



ANNONS
Av Erica - Söndag 30 sept 23:53


Imorgon börjar jag på mitt nya jobb. Jag är helnöjd med beslutet att byta jobb och har höga förväntningar på det nya stället. Nu, såhär kvällen innan det är dags, känns lite som dagen före julafton. Allt är fortfarande möjligt.

Kommer jag att ha roliga arbetsuppgifter, lagom arbetsbörda och utmaningar på rätt nivå? Kommer jag att ha trevliga kollegor, en bra chef och andra vettiga människor omkring mig? Kommer jag att kunna jobba i kontorslandskap, vara nöjd med nya jobbdatorn och få så många färgglada post it-lappar som jag vill? Det är mycket som står på spel, men egentligen undrar jag bara en sak som sammanfattar allt: Kommer jag att trivas?

Av Erica - Onsdag 26 sept 02:45


Nu är jag färdigfirad. Jag är sjungen för fyra gånger, uppvaktad på sängen, skålad för vid två olika tillfällen och överöst med presenter/presentkort. Jag älskar fortfarande att fylla år.


Det känns bra att vara 35 år. Jag har tre barn och nytt jobb, så jag känner att jag är på rätt väg i livet. Om jag var barnlös singel som fortfarande jobbade i kassan på ICA, så skulle jag ha panik nu. Man är ju olika, men jag skulle inte nöja mig om jag inte gjorde det bästa av både min karriär och mitt föräldraskap.


Här är några bilder från firandena:


ICA MAXI bjöd på tårta.


Totte och barnen uppvaktade mig i sängen på morgonen.


Neo visade upp korten som gosedjuren hade gjort.


Alla barn trivdes i sängen och lekte med gosedjuren.


Jag fick massor av kort och sedlar av barnen, gosedjuren och Totte.


Trettiofemhundra kronor till en nybliven 35-åring.


Neo hade ritat av Sixten och Mysnallen. Det är väldigt likt, tycker jag.


Mamma och pappa skålade mig med bubbel. Jag fick choklad och presentkort. Mums!


Iza blev väldigt avundsjuk på mig, när jag fick den här gottepåsen med grön chokladboll i. Av mina syskon fick jag presentkort på teater. Det ser jag fram emot att gå på! Denna bild är tagen på Latitude 59, där vi firade mig genom att spela shuffleboard, bowla och äta mat.


Självklart hade jag bakat också. Kokostosca blev det den här gången. De var jättegoda!


För säkerhets skull hade jag köpt två presenter till mig själv: ett armband och en stor Toblerone med mitt namn på. Det visade sig att det var perfekt att göra så, med tanke på att jag fick en massa pengar av Totte och barnen. Nu är alltså dessa presenter från dem istället. Jag råkade bara köpa dem en liten stund innan jag fick pengarna.

Av Erica - Söndag 23 sept 23:15


"Alla har väl hål i öronen!?!" var den allmänna uppfattningen igår på mitt 35-årskalas. Men där satt jag med ett par superfina SNÖ-örhängen på presentbordet och helt intakta öron på huvudet. Jag vet inte varför jag aldrig har tagit hål i öronen och jag vet inte varför jag känner mig ovillig till det även nu.

För mig är det en icke-fråga. Att jag inte har hål i öronen beror inte på någonting alls. Jag är född sådan. Det har bara aldrig dykt upp någon anledning att ändra på det. Förrän nu då, när jag fick örhängen i present, så efter att jag har bestämt hur jag vill göra nu så är det ett aktivt val. Men innan igår var det inte konstigare att jag inte har hål i öronen än att jag inte drack alkohol när jag var 17 år. "Är du nykterist, eller?" hette det då. Men nej, jag behöver ingen anledning att inte dricka. Jag har bara aldrig gjort det. På vilket sätt är denna icke-handling något jag måste förklara?

Flera på firandet verkade tro att jag kanske var rädd för att ta hål i öronen; rädd för att det ska göra ont alltså. Men det är jag inte ett dugg rädd för. Det gör säkert ont, men smärta är inget som skulle stoppa mig om jag nu ville ha hål i öronen. Jag skulle gärna tatuera mig också, bara för att känna hur det känns, om man slapp ha en tatuering på kroppen sedan.

Varför vill jag inte ha hål i öronen då? Eller vill jag det nu? Varför har jag aldrig velat ha det och sett till att göra hål i öronen? Den troligaste anledningen är väl att jag aldrig har varit särskilt intresserad av örhängen. Jag var över 20 år gammal innan jag började sminka mig överhuvudtaget och det enda jag använder nu är fortfarande bara eye liner och mascara. Ibland tänker jag att jag ser ut som en man som gör ett dåligt försök att klä ut sig till kvinna, när jag försöker mig på någon annan produkt som jag inte har koll på och är alldeles för ointresserad av för att orka bry mig om att lära mig hur man egentligen ska använda, till exempel rouge. Tjejgrejer har helt enkelt aldrig varit min grej, så då är det kanske inte så konstigt att jag inte har hål i öronen.

Till skillnad från smink är jag dock intresserad av smycken. Eller nja, även där sträcker sig tålamodet bara till att hitta ett fåtal favoriter som jag använder om och om igen. Men jag gillar snygga armband och jag har fått en ring per barn i push-present och de använder jag omväxlande, en i taget. Och jag gillar SNÖ. Jag har flera halsband och armband av SNÖ. Fast jag använder dem inte så ofta, för de är för fina för att passa med min vardagsstil. När det gäller smycken kan man säga att jag inte behöver en sak till som gör den dagliga rutinen att göra sig i ordning ännu längre. Ibland känns det som att skillnaden mellan att hinna med tåget eller inte är appliceringen av ett armband.

Totte verkar vara för idén att ta hål i mina öron. Det skulle tydligen bli mycket lättare på presentfronten då. Fast jag vet inte om jag vill ha örhängen varje gång jag fyller år, även om det kunde vara trevligt ibland om de är riktigt fina, som de här jag fick igår. Jag blir nog inte tjejigt uppspelt och överlycklig av bling, på det sätt som tjejer i dåliga filmer kan bli. Det känns lyxigt i teorin, men jag orkar inte välja tillfällen att ha på mig det. Antingen blir det en favorit som jag har på mig varje dag eller så blir det nog tyvärr liggande.

Jag tycker dessutom om min kropp och har inget behov av att utsätta den för några förändringar (förutom viktminskning och muskelbyggande när sköldkörteln har stabiliserat sig). Jag tycker om mina öron som de är. Jag tycker om min hud, mitt hår och mina bröst också. Det är därför jag aldrig har intresserat mig för solarier, tatueringar, hårfärg eller plastikoperationer heller. Hårfärg har jag provat några gånger, för det är ju inte oåterkalleligt, men det visade sig vara slöseri med pengar eftersom den färg jag helst ville ha var den nyans av brunt som mitt hår redan har naturligt. Jag tycker inte att någonting på min kropp är perfekt, men det är min kropp, det är såhär den ser ut och förändras naturligt genom livet och jag älskar den. Jag trivs i den och vill inte permanent förändra den, även om det skulle få den att se bättre ut.

Av Erica - Måndag 17 sept 09:09


Igår fick jag nästan panik när Totte nästan fick panik över att han bara jobbar heltid i två veckor till. Det innebär ju att jag bara är föräldraledig i två veckor till! Fram tills nu har det känts lugnt. Det ska bli kul att börja jobba på mitt nya jobb, så det är inte det som är problemet. Det är bara det att jag inte känner att det räcker att vara hemma med Nina bara två veckor till.

Det mest påtagliga problemet är att jag fortfarande ammar. Nina har inte tyckt om välling de få gånger vi har försökt och även om hon gillar barnmat så har hon för dålig ät-teknik för att få i sig så mycket att hon blir mätt. Hur ska jag få henne till en ätande person på bara två veckor!?! Eller ska jag behöva pumpa på jobbet varje dag?

En annan sak som bidrar till paniken är att jag inte har hunnit fixa allt som jag ville fixa hemma, Ninas rum till exempel. Det finns mycket kvar att fixa hemma och man hinner inte så mycket varje dag när man är hemma med barn. Dessutom är nästan varje resterande dag redan uppbokad med babyrytmik, öppna förskolan och annat. Hur ska jag hinna göra i ordning hennes rum?


Sist men inte minst så har jag precis fått veta att jag har problem med sköldkörteln efter den här graviditeten också, precis som jag hade efter Iza. Det hade ju känts bättre att må bra och kunna ge allt första tiden på det nya jobbet. Men tyvärr finns det inget hopp om att sköldkörteln ska ordna upp sig på bara två veckor.


Även om jag inte känner mig redo nu när jag precis insåg att jag bara har två futtiga veckor kvar hemma, så tror jag att det kommer att bli bra. Vi får lösa allt så bra vi kan. Och nu när jag verkligen har insett hur kort tid det är kvar så räknar jag ner varje dag. Det kommer alltså inte att bli en överraskning när sista dagen på föräldraledigheten kommer.



Bara två veckor kvar med den här sötingen!


Av Erica - Tisdag 21 aug 04:05


För fyra år sedan var jag en mycket överviktig enbarnsmamma som inte visste hur jag skulle göra för att lyckas gå ner i vikt och lyckas bli gravid igen. Då gick jag med i Itrim.

Idag är jag en precis lika överviktig trebarnsmamma som vet precis vilka verktyg man kan använda för att gå ner i vikt och bli gravid. Nu har jag valt att gå ur Itrim.

Det har varit en nödvändig och lärorik resa. Itrim har lärt mig mycket om mig själv, om kost, om hjärnspöken och om motivation. Jag lyckades nå ner till min målvikt och jag lyckades bli gravid. På det sättet känner jag verkligen att jag har lyckats med det jag ville åstadkomma när jag gick med i Itrim. Men två barn senare och efter gravidproblem med sköldkörteln väger jag nu precis lika mycket igen. Viktmässigt är jag alltså tillbaka på ruta ett, men kunskapsmässigt är jag så mycket rikare nu och framförallt har jag tre barn nu.

Itrim har inget program som passar mig längre. Deras viktminskningsprogram har jag redan gått. Jag vet precis vad de kommer att säga på träffarna och jag vet exakt hur man ska använda måltidsersättningarna och träningen för att gå ner i vikt. Dessutom bör jag inte gå ner snabbt i vikt just nu, för bröstmjölken blir sämre för barnet då och jag ammar fortfarande. Det enda jag skulle vilja fortsätta med är coachsamtalen, men även dessa är lite meningslösa nu. Det bästa med dem är att ha ett bestämt datum att stämma av på och det kan jag lika gärna boka in och göra med Totte.

Träningsprogrammet är egentligen till för de som redan har gått ner i vikt och stannat där. Då kan man träna i Itrims gym och ha samtal för att se framsteg i träningen. Det här är inget för mig just nu eftersom jag behöver gå ner i vikt. Jag kan inte ägna mig åt viktstabiliserande träning. Itrim har helt enkelt ingen hjälp åt oss som har lyckats gå ner en gång, men p.g.a graviditeter (och delvis medicinska problem med sköldkörteln) har varit tvungna att gå upp i vikt igen, men nu vill gå ner igen.

Jag har tröttnat på Itrims gym. Jag ska börja på tabata och step up istället. Det finns sådan gruppträning precis tvärs över gatan från där jag bor. Dessutom vill jag lägga mer träningstid på löp-pass också. När jag väl har ammat färdigt vet jag hur man gör med måltidsersättningen och jag vet vad jag bör äta när jag går över på mat igen. Den här gången tänker jag göra viktresan på egen hand. Men jag har Itrim att tacka för all kunskap jag behöver för att klara av det.

En extra anledning till att det känns rätt att sluta på Itrim är att det inte känns som "mitt" Itrim längre. Flera av de personer som jobbade där när jag började har slutat och en massa nya ansikten som jag inte känner igen har dykt upp. Både min coach, Tottes coach och vår gruppledare har gått på föräldraledighet. Gymmet är fullt av nya motiverade personer som precis har lärt sig vad kolhydrater, fett och protein gör med kroppen. Jag känner mig gammal, utanför och trött. Det är inte kul längre. Det är inte mitt längre. Då är det dags att gå vidare.

Av Erica - Måndag 12 mars 10:56


Nu är hon här, mitt tredje barn! Hon kom för en vecka sedan, med full fart. Barnmorskan som var med på förlossningen kallade henne "Kanonkulan" för att det gick så snabbt.

Vattnet gick klockan åtta på morgonen. Då fick vi en tid på sjukhuset för kontroll kl. 11. Det kom igång med några svaga, oregelbundna värkar under morgonen, men jag förstod att de skulle skicka hem mig, för det var verkligen inte på g när klockan var elva.

Efter CTG och ultraljud för att kolla hjärtljud, sammandragningar och huvudets läge var klockan ungefär tolv. Då blev vi hemskickade och fick även en tid för igångsättning två dygn efter vattnet gick. Hon bedömde det i princip som att jag inte hade några värkar alls, även om både jag och CTG:n tyckte att jag hade några få oregelbundna sammandragningar (till skillnad från med mitt första barn då vattnet gick och jag verkligen inte kände någonting alls). Det ingen av oss visste när vi blev hemskickade från sjukhuset vid kl. 12 var att dottern skulle vara ute knappt fyra timmar senare.

Först gick vi och besökte min pappa som just nu är inskriven på sjukhuset efter en stroke. På väg dit, genom sjukhuskorridorerna, tyckte jag att värkarna kom tätare, så Totte började klocka dem med sin värk-app. Vi hade tänkt gå ner på stan och äta lunch efter att vi sagt hej till pappa, men det kändes jobbigt med dessa tätare värkar, så vi åkte hem istället. Det är inte skönt att åka bil med värkar, men än var det inte så farligt. Jag sa till Totte då att jag inte ser fram emot nästa bilfärd, när vi ska in till sjukhuset igen när jag har värre värkar.

Vi köpte lunch på McDonald's Drive in på väg hem. Väl hemma åt vi lunch och kollade på TV. Jag var ganska trött, så efter maten lade jag mig ner i soffan för att försöka sova, men det var sjukt obekvämt så jag satte mig upp igen. Sittandes i soffan lyckades jag tack och lov somna lite mellan värkarna. Jag hade bara sovit fyra timmar på natten, på grund av en förkylning som gjorde att jag inte kunde andas genom näsan. Det kändes inte som de bästa förutsättningarna för en förlossning.

Efter en liten stund började värkarna kännas intensivare och Tottes app kunde konstatera att jag hade tre värkar på tio minuter. Då var det dags att åka in. Bilfärden var precis så obekväm som jag hade befarat, men min inställning under varje värk hjälpte mig genom den. Jag tänkte att det är det här som händer nu, det är såhär det känns nu och det finns inget jag kan göra åt det, så det finns ingen anledning att kämpa emot.

Jag är så otroligt glad att jag läste boken Föda utan rädsla innan förlossningen. Jag hade redan bestämt mig för att jag inte ville ha någon smärtlindring och med hjälp av verktygen i boken blev det ett rimligare mål. Kortfattat handlar det om att slappna av genom värkarna och tänka att smärtan har en mening. Man ska inte försöka undvika smärtan eller fly från den, utan acceptera den. Man kan också säga "ja" för att tänka mer positivt.

Som tur var fanns det en (en enda) ledig parkeringsplats precis utanför förlossningen. Totte betalade parkeringen kl. 14.48 Vi gick in och fick komma till undersökningsrummet. Den första barnmorskan kallade mig "Mästaren på avslappning" när hon såg hur jag bara sjönk ner på sängen och lät hela kroppen smälta ihop med underlaget varje värk. Hon kontrollerade att jag var 4 cm öppen och sedan fick jag ligga med CTG i 20 minuter. Allt såg bra ut, men hon sa att jag var lite i gränslandet mellan den första fasen och den mer aktiva fasen av förlossningen. (Detta sa hon ca en halvtimme innan dottern tittade ut.) Vi berättade att det hade gått fort med förra barnet som föddes tre timmar efter att de kontrollerat att jag var 3 cm öppen. Hon trodde att det kunde bli något liknande den här gången och föreslog en dusch.

Ungefär 15.30 fick vi komma in på förlossningsrummet. Jag slängde mig först ner på knä på golvet och tog en värk med armarna och huvudet på sängen. Då drog jag även av mig glasögonen som Totte tog emot. De hade jag inte på mig resten av förlossningen och jag tänkte inte ens på att jag inte såg något på långt håll.

Nästa värk lade jag mig på rygg på sängen och slappnade av helt och hållet. Det var helt klart bekvämast och det kändes som den enda ställning där jag inte behövde spänna en enda muskel i hela kroppen, så jag låg kvar så. Barnmorskan kontrollerade att jag var 5 cm öppen.

Efter typ tio minuter ville jag kissa, så de banade väg för mig till toaletten efter nästa värk. På toaletten fick jag en värk och magen spände sig en kort stund i krystreflex. "Vi vill inte ha något barn i toaletten." sa barnmorskan. Jag kissade och lade mig på sängen igen.

När jag var tillbaka på sängen tror jag att jag hade en eller två "vanliga" värkar till, men sedan kom en krystvärk. Eftersom den senaste kontrollen (för typ en kvart sedan) sa att jag bara var 5 cm öppen så försökte jag slappna av istället för att krysta och jag frågade barnmorskan om jag fick krysta. Hon sa att jag skulle följa med min kropp och göra som den ville. Så nästa gång jag fick en värk så krystade jag helt enkelt och ut kom bebisen.

Barnmorskan föreslog att jag skulle ta emot med mina händer, så när huvudet var halvvägs ute låg jag och kände på det med mina händer. Det kändes fantastiskt. Sedan var jag dock tvungen att sätta händerna i knävecken för att lyckas krysta ut kroppen. Men direkt när hela bebisen kom ut tog jag ner händerna igen och fick ta emot henne och lägga henne på mitt bröst. Det var underbart!

Nina föddes 15.55, bara en timme och sju minuter efter att vi parkerade utanför förlossningen och ca 20 minuter efter att jag var 5 cm öppen. Barnmorskan sa: "Jag trodde att det skulle gå fort, men inte såhär fort!". Smärtlindring var det sista jag tänkte på när jag låg där och slappnade av. Jag är så glad att jag hittade ett sätt som verkligen passade mig, att ta mig igenom värkarna.

Det ironiska är att jag klarade mig genom hela förlossningen utan smärtlindring, men när de skulle sy fick jag både bedövningsspray, bedövningssprutor och lustgas. Ändå kramade jag nästan sönder Tottes hand. Föda barn är väl inget (he, he), men att sy i snippan är inte det mysigaste som finns.



Presentation

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018
>>>

Omröstning

Ni som har egna bloggar: Vilken månad har ni mest besökare?
 Januari
 Februari
 Mars
 April
 Maj
 Juni
 Juli
 Augusti
 September
 Oktober
 November
 December

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sju Sorters Drömmar med Blogkeen
Följ Sju Sorters Drömmar med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se