De senaste tre månaderna har jag inte bloggat särskilt frekvent. Man kan undra varför. Är det inte kul att blogga längre? Jo, det är det!

I augusti hände två saker som gjorde att jag har haft väldigt lite tid för mig själv på sistone. Det ena var att Totte slutade spela datorspel. Wohoo! Jag jublar med hela kroppen! Det är underbart och jag älskar det! Men det betyder samtidigt att jag inte längre har tre timmar för mig själv varje kväll när Neo har gått och lagt sig. Så det som har hänt är att jag har umgåtts med min man istället för att blogga.

Det andra som har hänt är att jag och Totte har gått minst tiotusen steg om dagen sedan vi började på Itrim. Med tanke på att vi båda har stillasittande jobb så blir det rätt så långa promenader på fritiden. Om jag skulle ha lite tid för mig själv på kvällen så är det oftast för att jag har gått ut på en promenad ensam. Och det går inte jättebra att kombinera det med bloggande. Dessutom har jag ett sömnmål på Itrim som gör att jag släcker lampan 22.30 och får inte läsa, blogga eller prata något mer, utan ska sova.

Det finns massor av saker jag hade velat blogga om de senaste månaderna. En del saker finns med bild på Facebook eller Instagram, till exempel tårtan jag bakade när jag fyllde år. Det största som har hänt är dock att vi är på väg att flytta till Uppsala. Vi har sålt radhuset i Göteborg och köpt en villa i Uppsala. Totte har fått jobb utanför Uppsala. Vi flyttar efter årsskiftet. Det känns så sjukt bra att flytta tillbaka till alla mina vänner, syskon och föräldrar! Samtidigt känns det som en nystart för ingenting är ju som när jag bodde i Uppsala sist. Det känns bra!

Troligen kommer jag inte ha tid att blogga särskilt mycket de kommande månaderna heller. Det är mycket att gör med flytten. Och situationen med datorspelandet och Itrim ska förhoppningsvis inte förändras. Men jag kanske blir lite bättre på att snika åt mig lite tid.

Fredrik Backman var på Uppsala Stadsbibliotek när jag råkade vara i Uppsala. Jag drog med mig min syster på denna författarfredag och satt och njöt av hela intervjun.

Efteråt köpte jag hans senaste bok och fick den signerad till mig och Totte. Jag läser hans böcker högt för Totte. Det är underbart!

Som vanligt hade jag inget intelligent att säga när jag fick träffa kändisen, men jag fick en bild.

Idag är sjunde dagen med måltidsersättning. Jag tycker att det fungerar alldeles utmärkt! Jag har inte ont i huvudet. Jag är inte hungrig. Jag är inte sugen på godis. Men sedan jobbar jag dygnet runt nu också så jag har väl inte riktigt tid att känna efter.

En sak slog mig när min chef ställde fram kakor till fikat: Jag har alltid fokus på sockret! Den här gången fanns det ingen risk alls att jag skulle ta någon kaka, men min blick gick till kakorna hela tiden. Jag var inte ens sugen och tyckte inte att det var jobbigt att det fanns kakor som jag inte fick äta i rummet. Ändå klarade jag inte av att bete mig normalt när kakorna fanns där.

Efter ett tag hade det gått över lite och jag hade ögonkontakt med min chef medan han pratade. Men då såg jag i ögonvrån att en kollega tog en kaka och då kunde jag inte höra vad min chef sa längre. Jag var så fokuserad på min kollega som åt kaka att jag inte ens kunde tvinga mig själv att lyssna på min chef. Det är sjukt!

Det här fick mig också att tänka på alla gånger jag har varit på bio och ägnat hela filmen åt att räkna ut när det är dags att börja äta vilket godis för att alla små godisförpackningar jag har med mig ska räcka hela filmen. Eller alla de gånger jag bara har studerat filmens handling för att uppmärksamma när det blir en så högljudd period att jag kan äta popcorn ett tag. Ibland har det slutat med att jag har tryckt i mig allt godis eller alla popcorn så fort jag kan under filmens första halva bara för att jag vill slippa tänka på det och kunna koncentrera mig på filmen istället.

Det har aldrig gått att ställa fram en godisskål på ett bord som jag umgås runt utan att mitt fokus ligger på skålen tills godiset är slut, oavsett om jag äter eller inte äter, oavsett om jag har dåligt samvete eller inte om jag äter och oavsett om jag är bland ytligt bekanta som jag vill vara artiga mot eller hemma i soffan med min lika godissugna man.

Just nu känns det som att jag helt och hållet borde sluta befinna mig i rum där det finns socker. Det är det enda sättet för mig att fokusera på att umgås med de trevliga människorna som finns i rummet. Och socialt umgänge skulle göra mig så mycket lyckligare än sockret någonsin har gjort mig!

Igår var vi på dop. Tårtorna såg jättegoda ut, men min hundraprocentiga motivation gjorde dem lätta att motstå. Dessutom satt jag så att jag inte såg dem och då gick det faktiskt alldeles utmärkt att prata med trevliga människor och fokusera på att umgås istället. Jag tror att det här var första gången jag var på en tillställning med Tottes släktingar och inte kände mig obekväm.

När vi börjar äta mat igen och det eventuellt är okej att ta en liten bit tårta vid undantagstillfällen som dop, så är jag rädd för att fastna i fokuset på sockret igen. Om jag bara får äta tårta på dop så kommer min hjärna längta efter dopet bara för att få äta tårta och det enda som kommer att kännas viktigt när jag är där är att äta och njuta så mycket jag kan av tårtan. Hur ska jag göra för att kunna fokusera på människorna om jag faktiskt har tårta på min egen tallrik!?!

Det är sådana här frågor jag tror och hoppas på att Itrim kan hjälpa mig med!

Jag har bestämt mig. Nu får det banne mig vara nog. Mina gravidkilon ska bort. Mina småbarnsförälderkilon ska bort. Till och med mina sambokilon från innan bröllopet ska bort!

Jag har gått med i Itrim och kommer att få personlig, individuell hjälp att gå ner i vikt och stanna där. Det inkluderar en rivstart med måltidsersättning, träning på alla Itrim-center i Sverige, kostrådgivning när man går över till att äta mat, gruppträffar och individuella samtal. Det här kan bara gå fel om jag hoppar av!

Sommarnatten är sen och jag borde ha somnat för länge sedan. Jag ligger i gästsängen i mina föräldrars hus, med min son sovandes i rummet bredvid. Vi är ensamma här. Fast inte så ensamma ändå. Mina föräldrar är på campingsemester så de har vi inte träffat de senaste dagarna. Men min syster och min bror med sina respektive har varit här två dagar i rad och badat och ätit middag. Jag ligger här efter att ha tagit hand om sex personers disk, i det här huset där Neo och jag just nu bor ensamma. Jag ligger här och tänker på hur mycket jag gillar att ta hand om sex personers disk, när det handlar om just dessa sex personer.

Jag känner mig ofta ensam. Oftare än jag vill. För mig känns det som att nyckeln finns i Uppsala. Inte i staden, men hos människorna. Jag är en främling i min egen stad, hemma i Göteborg. Jag känner och älskar affärerna, centrum, vårt lilla hörn av förorten där vi bor, men jag tillhör inte staden och framförallt inte människorna. Jag är dålig på att samverka med människor som är helt främmande för mig. Jag är till och med dålig på att samverka med människor som är bekanta med mig. På elva år i Göteborg har jag en enda kompis som jag har skaffat själv och behållit, och hon är ifrån Stockholm. Övriga människor jag träffar, lever parallellt med utan att på riktigt tillhöra, är antingen släkt och vänner till min man eller ytligt bekanta på mitt jobb.

När jag fyllde 30 år hade jag två fester, en i Göteborg där jag bor och en hemma i Uppsala. På festen i Göteborg kom det många fler människor för att fira mig, men på festen i Uppsala kom alla jag älskar.

Hur vet man var man ska bo? Med sina barn? I sitt liv? Det får enorm betydelse för barnen. Hela deras uppväxt påverkas av vilken stad man bor i, vilken förort. Och man själv mår bara bra när man får vara med människorna man älskar. Inte bara make och son, alla människor man älskar.

Utanför Uppsala finns förorten jag växte upp i. Före och efter grundskolan. Är det där jag vill bo? Finns det något kvar för mig där? Något som är som det brukar? Någon som jag vet vem det är? Inte mycket annat än mina föräldrar. Men det är det viktigaste för mig just nu! Finns det villor närmare stan? Vill jag bo där? Vill jag bo kvar där? Så att mina barn när de växer upp kan komma och sova över i sina gamla rum och gå och handla på samma gamla ICA, peka ut sin gamla förskola för sina barn, mina barnbarn. Min ICA finns där mina föräldrar bor, ICA Solen. Jag vill handla där med min son medan han växer upp. Jag får lära honom att åka buss med halvtimmesintervall i tjugofem minuter.

Jag trivs där vi bor, det är en fin förort. Men det är inte min förort. Den tillhör inte mig. Och ärligt talat så är det inte min mans föräldrar jag vill spontanbesöka efter jobbet och sitta och prata artigt med medan min man sover i soffan eller läser Fantomen med fokus som en hjärnkirurg. Det är mina egna föräldrar jag vill besöka. Om det bara krävs en prenumeration på Fantomen så är väl det ganska snabbt fixat.

Jag ligger här i en säng som aldrig har varit min, i ett rum som aldrig har varit mitt, i ett hus som nästan är tomt och känner mig hemma. Mer hemma än jag någonsin känner mig i mitt eget hus. Det är för att jag nyss har träffat de två personer jag känner bäst i hela världen. De som fanns där hela min uppväxt. De enda som känner mig som den jag var och inte bara som den jag är. Och det är för att pixiböckerna jag läste när jag var liten ligger på bokhyllan bredvid sängen, redo att läsas för nästa generation. Och det är för att jag är trygg. Trygg i det hus som andas mina föräldrar även när de inte är här. Trygg med alla saker som påminner om de jag älskar. Så jag tänker att jag vill bo i Uppsala. Jag tänker att jag lurar mig själv när jag inbillar mig att Göteborg någonsin kommer att bli mitt hem. Jag tänker att det är dags att flytta.

Det har varit riktigt varmt i Sverige i nästan en vecka nu. Först campade vi i Ed och badade varje dag. Sedan åkte jag och Neo till Uppsala och har hittills badat den dag vi har varit här. Vi planerar att bada imorgon också.

Jag gillar att det är varmt när man får bada hela tiden. Då är det underbart. Men när man inte kan bada, till exempel när man måste stå och laga mat till Neo eller sent på kvällen när man ska sova, då blir det nästan olidligt.

Fast hur varmt det än är och hur mycket jag än vill lägga mig ner och svimma ibland, så är det ändå mycket bättre än på vintern! Det är mycket värre att inte kunna tänka och inte kunna röra sig för att det är kallt än för att det är varmt. Dessutom mår man bra av solljus, inte av snö.

Min pappa har fyllt 70 år. Det låter konstigt i mina öron. Det känns som fel siffra för att beskriva den mannen. Men så är det.

Vi firade det i mina föräldrars husvagn. Dagen blev lite splittrad av att Neo ramlade ur sängen och bröt nyckelbenet så att vi var tvungna att köra fram och tillbaka till vårdcentralen och röntgensjukhuset, men annars var det trevligt.

Vi är i Danmark på semester. På två dagar har vi nu hunnit med både Legoland och Aalborg Zoo. Här kommer några bilder: