Det har hänt en del från vecka 7 till vecka 15. Man kan hoppas att det inte bara är godis som har fått magen att växa. Men bebisen ska ju vara ungefär 14 cm lång nu, så den borde ju ta en del plats i magen. Om inte annat fick jag bekräftat igår på akuten att mina tarmar är flyttade uppåt för att livmodern trycker på nerifrån.

Det jag blir ledsen för när jag ser bilderna är att min solbränna har försvunnit. Nu kommer blekfis-halvåret. Då ser man ju ännu större ut.

Mitt mål den här graviditeten är att bara magen ska växa (och brösten). Hittills ser det ut att ha gått bra. Jag tycker inte att min arm ser större ut. Däremot har jag ju varit förkyld i omgångar direkt efter att jag blir frisk, så jag hade inte tränat på sex veckor när jag äntligen var på gymmet förra veckan. Nu hoppade jag över träningen idag igen för att jag var på akuten igår. Hoppas att jag kan träna som vanligt från och med nu. Annars kan det bli svårt att inte gå upp extrakilon. Kroppen är dessutom i sämre skick att föda om man är en soffpotatis när det är dags.

Första halvan av gårdagen ägnade jag åt att ligga och vrida mig i enorma smärtor från rygg och bröst. Andra halvan av gårdagen ägnade jag åt att vänta på en läkare med mamma på akuten. Inte en av de roligaste söndagar jag har varit med om, men som småbarnsförälder måste jag säga att jag ändå njöt av hur lugnt och skönt det var att få ligga och vila på en bår i korridoren på akuten helt utan måsten i flera timmar.

Jag överdriver inte när jag säger att stämningen i korridoren vid navet på akuten var mycket mindre stressad än en vanlig dag hemma med Totte och Neo. Dessutom mycket tystare och lugnare trots ständiga larm samt en person som låg och skrek konstant. Hemma pratar ju Neo konstant och gärna i mun på Totte samtidigt som TV:n visar något skränigt barnprogram och Totte tittar på klipp på mobilen i samma rum med ljudet på.

Typiskt nog försvann min smärta helt när vi kom in på akuten. Alltså kunde jag bara ligga och ha det skönt. Men det betydde också att jag blev nedprioriterad till sist på listan och vi hade varit på akuten i ca sju timmar när vi äntligen fick träffa läkaren.

Det bästa var att mamma var med mig. Hon är så bra. När hon är med behöver man bara slappna av och ta det lugnt. Hon fixar allt som kan behöva fixas. Tack mamma!

Så nu har jag fått ladda batterierna ordentligt. En hel söndag för mig själv var precis vad jag behövde. Jo, fast jag hade kunnat vara utan de outhärdliga smärtorna på förmiddagen och viruset i tarmen som orsakade dem.

Idag känner jag mig fortfarande sjuk och uschlig i största allmänhet. Men på ett sätt känner jag mig fin också. Jag har nämligen ett nytt halsband.

Totte fick ett armband av mig i födelsedagspresent. Han tyckte inte om det, så vi lämnade tillbaka det och fick ett tillgodokvitto. Han fick en massa andra saker som han tyckte om också, så det gjorde inget att han inte ville ha armbandet.

Nu gick vi tillbaka till affären och tittade vad de hade. Totte tyckte att vi skulle köpa något till mig. Då hittade han det här halsbandet till mig. Det är ju superfint! Vilken underbar man jag har som lämnar tillbaka sin födelsedagspresent och köper ett halsband till mig istället.

Vi har varit sjuka i tre veckor nu. Jag verkar vara värst drabbad, men både Totte och Neo har smittat och smittats fram och tillbaka. Under de här tre veckorna har alltid minst en av oss haft hosta och minst en av oss haft ont i halsen. Vi har även haft ögoninflammation, diarré och snuva. Nu är jag ordentligt trött på det här!

Idag har jag försökt bota mig själv med nyponsoppa, glass och mandelbiskvier. Det var riktigt gott, men jag vet inte om jag blev friskare. Faktum är att jag känner mig sjukare nu än jag har gjort hela de tre veckorna. Det gick hyfsat bra att jobba när jag bara hade hosta. Första veckan, innan hostan kom, var jag ganska orkeslös, men jag kunde i alla fall andas. Nu har jag ont i halsen, är täppt i näsan och har rinnsnuva. Flera gånger om dagen nyser jag och då ofta tre gånger efter varandra så fort att alla tre är över på kortare tid än det i vanliga fall tar mig att nysa en gång.

Totte och Neo är i princip helt friska, så imorgon blir det dagis och jobb för dem. Jag ska försöka jobba hemifrån. Det funkar ju inte att åka till jobbet och smitta alla, men jag borde kunna sitta hemma och jobba med raggsockorna på. Jag orkar faktiskt inte vila något mer nu! Jag blir galen!

Nu är de tolv första veckorna av graviditeten över och vi klarade det utan missfall. Nu minskar missfallsrisken rejält och chansen är väldigt stor att Lillplutt ska överleva och födas i närheten av maj som planerat. Nu borde jag kunna andas ut.

Det känns jättebra. Det gör det verkligen. Men ändå kan jag inte slappna av. Nu är jag istället rädd för att Lillplutt inte är frisk eller att hen ska födas ännu mer för tidigt än Neo, så att det är fara för hens liv på grund av det. Ärligt talat är jag fortfarande lite rädd för att det inte ens finns något barn. Vi har ju inte fått se det på ultraljud än och inte fått höra hens hjärtslag.

När kan man egentligen sluta oroa sig? Jag har ju redan ett barn, så jag vet ju svaret på den frågan: Aldrig! Man kan aldrig sluta oroa sig. Min största skräck varje dag är fortfarande att Neo ska dö. Inte så att jag går omkring hela dagarna och är orimligt skräckslagen, men tillräckligt mycket för att ropa till honom och fråga vad han gör varje gång han är tyst i mer än fem sekunder, redo att rusa in i hans rum och rädda livet på honom.

Så nu när Lillplutt lyckligtvis har klarat sig från missfall de första tolv veckorna är nästa steg att oroa sig för onormal utveckling, vilket vi får se på ultraljudet i december. Sedan har jag att se fram emot oro för att föda för tidigt. Efter det kommer en period då plötslig spädbarnsdöd är det man oroar sig mest för. Till sist kommer den permanenta oro för att något ska hända ens barn.

Jag vet att min mamma fortfarande oroar sig för mig och mina syskon, så jag ser inte att det någonsin kommer att finnas något slut även om min personliga erfarenhet med Neo bara har pågått 3,5 år, plus graviditeten. Hon vill ha sms när man kommer fram ifall man åker någonstans och hon följer en halvvägs hem om man ska gå hem i mörkret fast vi bara bor fem minuter bort. Jag tycker att det är fullt rimligt och jag kommer aldrig sluta oroa mig för Neo och Lillplutt heller. Jag ska bara försöka komma ihåg att fira alla dagar som går bra också!

Morgonen blev så bra som jag hade hoppats på. Neo sjöng i alla fall första strofen och Totte fortsatte tills de gick ihop och hurrade på slutet.

Nu blir det teater i december. Jag fick biljetter till En man som heter Ove av Totte. Superroligt! Jag ser fram emot det jättemycket!

Dessutom fick jag en ny kastrull (eftersom min gamla favoritkastrull har blivit sliten), en fin vas som jag hade önskat mig och underbart gröna servetter. Neo kom även med en hjärtprickig låda full med mina gamla saker som jag inte packat upp än. Det fanns en del spännande saker däri också som jag tagit fram nu. En jättebra morgon!

Imorgon är ingen vanlig dag, för imorgon är Ericans födelsedag. För första gången på många år känner jag mig riktigt förväntansfull. Inte för att jag tror att det kommer att hända så jättemycket imorgon, men ändå. Det känns roligt att inte veta vad som händer, men ändå veta att något är på gång. Totte har flaggat för att jag får åka senare till jobbet. Det blir långfrukost med andra ord.

I vanliga fall brukar jag längta mer efter Tottes födelsedagar, för då är det ju mina planer som ska förverkligas. Jag är uppspelt dagen innan för att jag undrar om mina planer ska gå i lås. Men i år är jag alltså uppspelt över min egen födelsedag. Det känns lite som när jag var liten och låg och tänkte på vad jag skulle få i födelsedagspresent. Jag kan inte somna och känner mig glad och nyfiken.

Nu ska jag släcka lampan och göra ett försök att sova. Vi får se hur många gånger jag vaknar i natt och lyssnar om det är dags att bli sjungen för. Det här är nog den bästa känslan, dagen innan det egentligen händer och allt fortfarande är möjligt. Idag tror jag fortfarande att Neo ska sjunga "Ja må du leva" för mig så gulligt som bara han kan. Idag tror jag fortfarande att Totte har kommit på den bästa presenten någonsin.

Återigen har jag bevisat för mig själv att jag behöver nio timmars sömn. Jag jobbar hemifrån idag och ställde inte klockan. Då vaknade jag av mig själv 07.52, ganska exakt nio timmar efter att jag somnade. Synd att jag väldigt sällan har tid att sova nio timmar en vanlig natt!