Min bloggfrekvens har inte varit särskilt stor sedan ett år tillbaka. Det sammanfaller ganska bra med när jag gick med i Itrim. En anledning till att jag inte har kunnat blogga lika mycket är att jag går 12 000 steg varje dag, så det är svårt att hinna med stillasittande aktiviteter förutom jobbet. Men det är inte hela sanningen.

De praktiska anledningarna till att jag inte har bloggat så mycket är:

• Mina 12 000 steg om dagen
• Att vi har flyttat från Göteborg till Uppsala och inte kommit i ordning än
• Nya rutiner med hämtning på förskolan som inte ger mycket tid över till bloggande
• Instagram och Facebook får många av de bilder med korta kommentarer jag förut lade upp på bloggen

Förutom detta finns det en rad saker i mitt liv det senaste året som jag inte vill skriva om på bloggen. Det är dessa saker som i stort sett har varit det enda jag tänkt på det senaste året och det enda jag har sysslat med, så det har inte funnits något annat jag kommit på att blogga om heller. Nästan allt jag har gjort och tänkt det senaste året har varit sådant som jag inte vill blogga om, så det fanns inget kvar att skriva här. Men jag har haft ett enormt behov av att prata och skriva om dessa saker, så ni som känner mig har fått höra ganska mycket om detta när vi träffats och min privata dagbok har blivit längre än någonsin. Jag tycker att det är tråkigt att inte blogga när jag tänker något och vill få det ur mig. En del saker har börjat ordna upp sig nu, så förhoppningsvis kan jag blogga mer framöver om bara de praktiska begränsningarna löser sig.

De saker jag inte vill blogga om är:

• Min situation på jobbet
• Detaljer i min Itrim-resa
• Tottes och mina meningsskiljaktigheter
• Neos icke-existerande syskon

På jobbet har jag haft en så ohållbar situation att jag har mått rejält dåligt. Det har ordnat upp sig nu när jag har fått en ny chef från och med den här månaden. Jag har inte velat skriva så mycket om detta för det jag har tänkt (och sagt till mina nära och kära) är ganska onda ord om en viss person och även om jag var tvungen att få ur mig den frustrationen så vill jag inte hänga ut någon på min blogg och måla upp en dålig bild av den personen. Det är inte rättvist när jag bara kan ge min version av hela historien. Nu är jag dock glad att det är över och jag trivs bättre än någonsin på jobbet igen.

Min viktresa på Itrim har i stort sett gått bra, även om den kantats av några fartgupp som hänger ihop med den period på jobbet jag mådde som sämst. Totalt gick jag ner 35 kg och nådde min målvikt i april. Efter april har det svåra varit att hitta bra rutiner som gör att jag varken går upp eller ner i vikt. Det har inneburit en del upp och en del ner medan jag försöker hitta rätt läge. Under sommaren blev det också en del upp, men inte mer än jag kan hantera nu i höst. Den här resan går åt rätt håll om man ser på det stora perspektivet. Det har jag inget emot att blogga om. Mina tankar fastnar dock ofta på vad vågen säger just den lördag jag ställer mig på den. (Jag väger mig varje lördag morgon.) Jag kan bli jättefrustrerad om jag har gått upp lite, eller inte gått ner tillräckligt mycket just den senaste veckan. Detta vill jag inte blogga om. Dels för att det är helt ointressant i det stora hela, dels för att jag fortfarande känner olust över att berätta för folk vad jag väger.

Totte och jag har jobbat mycket med att kommunicera bättre med varandra och hitta en vardag där båda (plus Neo) känner att de trivs och har möjlighet att göra det de vill samtidigt som det som måste göras blir gjort. Ibland känns det helt hopplöst och ibland känns det hur lätt som helst. Det här vill jag inte heller blogga om nu när det går i rätt riktning. Jag vill att vi ska få jobba med detta i fred. Sedan kan jag börja skriva beröm till Totte här på bloggen när jag känner mig lycklig över allt han gör för mig, utan att det grusas av sådant han gör som får mig att känna mig ensam och vilse.

Jag vill inte prata om varför Neo inte har några syskon. Jag vill inte pratat om varför jag inte vill prata om varför Neo inte har några syskon. Jag vet inte varför jag inte vill prata om varför Neo inte har några syskon, och det vill jag inte prata om heller. Jag vet inte ens om jag vet varför Neo inte har några syskon. Det enda jag vill meddela är att jag alltid har velat ha minst fyra barn och den drömmen har inte förändrats. Nu vill jag inte prata något mer om det heller.

Nu när det ändå känns mycket bättre i vissa avseenden ska jag ta mig tid att blogga om vadsomhelst vilken dag som helst. Jag tycker bäst om att skriva om mina innersta tankar, men när dessa inte är öppna för allmänheten kan jag i alla fall blogga om vad jag gjorde i torsdags. Kanske känns det bra att åtminstone skriva något igen.

Den här sommaren var Totte, jag och Neo i Grekland på semester i två veckor. Det var helt underbart! Bäst var att det bara var vi tre och att vi var där i just två veckor.

På smekmånaden var vi ju borta en hel månad (inte fyra veckor, utan 31 dagar, hela juli). Det är jag jättenöjd med eftersom det var smekmånad, men på ett sätt känns det som att det var lite för länge. Andra gånger har vi bara varit borta en vecka. Det är för kort. Då måste man åka hem precis när man har kommit in i rutinerna och börjat njuta och slappna av, när man har hittat sina favoritställen. Det är som att äta från en buffé och när man har tagit lite av allt och smakat så att man vet vad man vill ta mer av då stänger buffén och man får inte gå en andra gång.

Två veckor är precis lagom. Då hinner man slappna av och ta det lugnt, men hinner ändå gör allt man känner för. Vi hyrde bil i tre dagar utan att göra av med halva semestern på att åka bil. Det var perfekt!

Mina två favoritpojkar i hela världen visade sig också vara det perfekta resesällskapet. Bus, lek, mys och bokläsning med Neo varvades med intellektuella samtal, mys och god mat med Totte. Dessutom fick jag tid till mig själv för att träna och läsa bok.

Ofta när man åker med fler personer blir det väldigt många viljor som ska försöka samsas och mycket planering för att alla ska lyckas vara på samma ställe samtidigt. Jag blir trött av sådant. Även om jag också har saker jag vill göra brukar jag tappa bort mig själv då och bara försöka se till att alla har fått säga sitt. Ofta ägnar jag även hela semestern åt att försöka ta reda på vad som gäller eftersom jag blir illa till mods när ingenting någonsin blir bestämt förrän man plötsligt gör det. Nu hade vi lagom få viljor som skulle samsas och planerade i lagom takt så att man i alla fall visste kvällen innan vad planen för nästa dag var.

Nu känns det ganska bra att komma in i vardagen igen. Jag har jobbat en vecka, men Neo var hos sin farmor och farfar då, så det är inte förrän nu det känns som vardag. Greklandssemester kommer nog få mig att må bra långt in på hösten. Jag önskar att vi kan åka på liknande semester varje år!

Neo är hos farmor och farfar i Göteborg och Totte är i Trollhättan hos en kompis. Nu hade jag världens chans att sova ut i morse. Inget barn som väcker en och vill ha frukost. Inga planer för dagen som måste göras innan lunch. Dessutom somnade jag nog inte före halv ett i natt. Jag såg fram emot att sova till tio.

Men vad är det som händer? Jo, jag vaknar redan vid fem och tvingar mig själv att somna om igen. Sedan vaknar jag klockan sju och tvingar mig att somna om. Men klockan 07.48 finns det inte en möjlighet att jag ska kunna somna något mer, så jag går upp. Kan jag verkligen ha sovit klart redan? Det här är ju upplagt för att jag ska bli trött ikväll.

Det här med att gå upp kvart över fem varje vardagsmorgon har verkligen satt spår i kroppen. Jag sov ju tills klockan var två och en halv timme mer i morse än igår morse. Men jag sov inte fler timmar eftersom jag gick och lade mig mycket senare. Det känns irriterande att inte utnyttja chansen att sova ut, men det känns ganska härligt att ha en hel lördag framför sig och inte ha sovit bort hela förmiddagen. Jag kanske har blivit vuxen.

Grabbarna har lämnat stan, så för att inte sitta helt ensam på fredagskvällen så gjorde jag pappa sällskap och tittade på Let's dance finalen. Mamma var iväg på något också, så det var bara jag och pappa.

Vi lagade den otroligt avancerade maträtten tacos och jag konstaterade att jag är sämre än min far på att laga mat. Jag som alltid har tänkt att han är sämre än mamma på att laga mat. Det betyder att jag är sämst av alla på att laga mat. Men det gör inget för Totte är ju bäst på att laga mat, och när han inte är med kan man ju göra tacos! Men jag fokuserade mest på efterrätten. Sådant kan jag!

Igår kväll kom jag igång med löpträning inför VårRuset och Tjejmilen. Jag, min syster och vår brors tjej ska springa Tjejmilen i september. Det ska bli så kul!

Till min stora glädje upptäckte jag igår att min vanliga runda från mina föräldrars hus även går förbi vårt nya hus. Jag har alltså sprungit förbi min blivande villa i flera års tid, när jag har varit på besök hos mina föräldrar och tagit en löprunda. Nu kan jag fortsätta med samma runda, fast börja vid mitt hus. Perfekt!

För att vara första löprundan på länge så är jag riktigt nöjd med resultatet. Jag sprang 3,66 km på 21 min och 40 sek. Om jag kan hålla den takten är jag nästan nere i 27 min på 5 km som är mitt mål för VårRuset. Men jag måste testa att springa två varv så att jag vet hur länge jag orkar hålla samma fart.

Mina linser har inte känts helt bra de senaste dagarna. Jag var till optikern i Uppsala och gjorde synundersökning för första gången på elva år, så det hade hänt en hel del med min syn sedan sist jag var där. De ringde och fick uppgifter från Göteborg om vilka styrkor jag har på ögonen. Sedan gjorde vi syntest med linserna i och konstaterade att det är oförändrat sedan mitt senaste besök i Göteborg för ett halvår sedan.

När jag skulle sätta i linserna för ett par dagar sedan tyckte jag att det var konstigt att de hade markerat att den starkaste linsen skulle vara till höger öga, fast jag är säker på att jag alltid har sett sämre på vänster öga. Då tänkte jag att de måste ha skrivit fel på vilken som är höger och vilken som är vänster. Därför vände jag på det och satte i den de markerat som höger i vänster öga och tvärtom. Det kändes dock inte helt rätt och jag har tyckt att jag har sett lite dåligt dessa dagar.

Idag ringde jag optikern och frågade vilka styrkor jag egentligen har på mina ögon. Dels ville jag veta om de hade förväxlat höger och vänster (eftersom jag är säker på att jag ser sämre på vänster), dels ville jag veta om jag överhuvudtaget fått med mig rätt linser (för jag har ju växlat tillbaka, men det är ändå inte bra). Jag fick svaret att det ska stämma det som de har angivit som höger och vänster. De har antecknat dessa styrkor utifrån vad Göteborg sa när de ringde och frågade. Däremot var jag välkommen in på ny synundersökning kostnadsfritt om linserna inte känns bra så att jag kan byta. Han skulle dock ringa Göteborg igen och dubbelkolla.

Fem minuter senare ringde han tillbaka och bad så hemskt mycket om ursäkt. Han hade kollat med Göteborg och styrkan på vänster öga ska vara mycket starkare än vad jag har fått. Optikern som ringde första gången hade hört fel på en siffra. Jätteknäppt, men det känns skönt att det är utrett nu. Det var inte jag som hade blivit tokig. Jag ser verkligen sämre på vänster öga och jag borde verkligen se bättre än vad jag har gjort de senaste dagarna, när jag har linser.

De har beställt nya linser med rätt styrka åt mig. Tills vidare får det bli glasögon. Jag ser bättre med dem, men framförallt slipper jag huvudvärken som jag har haft de senaste dagarna som jag har trott berodde på vätskebrist.

Förra månaden slog ni läsare besöksrekord på den här bloggen. Jag har aldrig haft så många unika besökare som jag hade mars 2015. Alltså inte en enda gång på hela tiden och jag startade bloggen i januari 2009.

Jag undrar vad det var som gjorde att så många läste ju nu i mars. Kan det vara för att jag inte hade skrivit något sedan december då? Jag trodde snarare att det skulle leda till att min blogg skulle glömmas bort, att de eventuella följare jag har skulle tröttna och sluta följa min tomma blogg. Nu känns det snarare som att ni faktiskt har undrat vad som har hänt i mitt liv och läst med större nyfikenhet än någonsin nu i mars när jag äntligen skrev något igen. Det gör mig glad att tänka så, även om det inte är sant.

Det känns jättemärkligt och ovant att skriva ett inlägg till er läsare. Jag ser ju den här bloggen mest som en dagbok där jag skriver saker om mitt eget liv för att själv kunna gå tillbaka och läsa när jag känner för det. Det känns overkligt att tänka att någon faktiskt läser bloggen. Fast jag vet ju att min man, min syster och min mamma läser ibland. Hej, hej på er!

Att det skulle finnas personer som jag överhuvudtaget inte känner som läser den här bloggen någorlunda regelbundet känns uteslutet. Men nu känner jag ju inte i närheten av så många personer som för var månad har läst min blogg enligt statistiken, och definitivt inte så många som har läst den i mars. Alltså tänker jag att det snubblar in personer här på måfå som bara läser ett inlägg och sedan aldrig mer kommer tillbaka. Det framgår ju inte av statistiken om samma unika personer kommer tillbaka från en månad till en annan.

En av anledningarna till att jag inte kan förstå att någon läser min blogg är att ni nästan aldrig kommenterar. Så nu utmanar jag er: Om ni vågar, kommentera det här inlägget och skriv vem ni är, om ni har en egen blogg och om ni bara råkade läsa det här inlägget eller om ni har besökt min blogg förut! Jag är så nyfiken! Vem är ni läsare som läser om mitt liv?

Efter en tid av orkeslöshet och nedstämdhet har jag nu blivit rekommenderad av flera personer att hitta något att göra som ger mig energi. Jag har för mycket i mitt liv som tar energi just nu. Det måste balanseras upp med något som ger energi. Vi har kommit fram till att det ger mig energi att pyssla. Två av personerna som har sagt detta jobbar med psykiskt och/eller fysiskt välbefinnande, så det känns verkligen som att jag borde ta det här på allvar. Jag ser det därför som att jag är ordinerad pyssel som medicin mot min orkeslöshet.

Lämpligt nog fyllde Neo år i veckan så jag har gått in för pysslandet till 100 % inför hans treårskalas igår. Vi har tillverkat tvål och gjort pärlarmband tillsammans, jag och Neo. Jag har vikt egna påsar till fiskdammen, gjort inbjudningskorten för hand, klippt ut bokmärken och bakat jordgubbsbiskvier, brysselkex och glasstårta. Det har gått bra. Jag tog mig för precis bara lite för mycket, och när vi inte hann göra klart alla armband så släppte jag den punkten utan att bli besviken på mig själv. Jag pysslar för att må bra, så det finns ingen anledning att fortsätta om det stressar upp mig. Det bästa är att jag har haft mer energi än på länge den här veckan fast jag har sovit mindre än vanligt på grund av pysslande sena nätter. Det ger mig alltså mer energi att pyssla än att sova. Det är bra att veta!

Nu är kalaset över och jag ska försöka minska mitt pysslande till en nivå så att jag både hinner pyssla till mig energi och sova ordentligt på nätterna. Det kan bli svårt att hitta den balansen. När jag pysslar vill jag bara fortsätta i all evighet, eller i alla fall tills jag blir klar med det jag tänkte göra. Jag vill inte tänka på mat, sömn, jobb eller någonting annat som kan störa. Jag vill bara köra på. Men det blir väl något jag får jobba på, att fortfarande må bra av att pyssla trots att jag bryter en viss tid på kvällen för att gå och lägga mig. Det svåraste blir väl att inte fortsätta tänka på pysslet då. Det finns en risk att jag inte kan somna eller inte kan koncentrera mig på jobbet nästa dag om jag har lämnat halvfärdigt pyssel hemma.

En positiv effekt av allt pyssel på kalaset var att jag fick beställningar på mer pyssel. Min mamma vill ha påsar och tvål och min syster vill ha fika till jobbet. Det är jättebra, för jag pysslar bäst när det är skarpt läge. Jag har försökt flera gånger att pyssla bara för skojs skull, men jag prioriterar det aldrig som något tillräckligt viktigt så jag tillåter aldrig mig själv att ta tid till det. Jag har till exempel en halv virkad sköldpadda någonstans som jag aldrig tar mig tid att virka klart. Det är bättre när det finns en dead line. Dessutom är det förstås mycket roligare när någon tar del av pysslet och förhoppningsvis uppskattar det. En virkad sköldpadda som samlar damm bland de andra gosedjuren här hemma blir ingen gladare av. Förutom möjligen Valdemar.

Risken finns ju att det blir för intensivt igen om jag ska pyssla mot dead line. Jag får börja i tid så att jag kan sova om nätterna och hinna pyssla på kvällarna. Sedan tror jag att jag har fattat nu att det finns en vits med pysslandet även om jag inte pysslar till något särskilt. Pysslandet är ju min medicin. Jag måste sätta det på högre prioritering även om jag inte har någon dead line. Det är ju viktigt på riktigt att jag får energi. Så några finjusteringar ska göras med sömn och fokusering, men pysslandet är här för att stanna!