Jag gick in och jobbade idag fast jag egentligen har semester en vecka till. Det var roligare att jobba än vanligt på något sätt. Förmodligen för att jag vet att jag inte behöver gå dit igen på en vecka. När det bara är en dag man ska ta sig igenom så är det inte så farligt. Det var lite komplicerat bara att förklara för alla kollegor att jag inte är tillbaka från semestern än, utan börjar om en vecka. Så går det när man jobbar på semestern.

Det kan inte vara många sommarsoliga dagar kvar i år nu. Alltså gäller det att ta vara på dem. Idag släppte jag allt och gick ut och lade mig och solade. Så skönt det var att bara ligga och mysa i solen och läsa bok. När det blev för varmt tog jag helt enkelt mitt pick och pack och gick till utebadet på andra sidan spårvagnshållplatsen och svalkade mig i vattnet. Så även om jag inte fick någonting gjort idag så känner jag att det här har varit den bäst utnyttjade dagen på länge.

När vi åkte hemifrån för nästan tre veckor sedan visste varken Totte eller jag var Nin var. Han hade försvunnit en dag när alla gosedjuren lekte i soffan. Vi hade letat lite efter honom, men inte så jättelänge för vi var upptagna med att packa inför resan. Valdis var som tur var så uppspelt i och med semestern att han inte tänkte på att Nin inte hade sagt hejdå till honom när vi åkte.

En vecka in på semestern, ungefär, började Valdemar prata om att han saknade Nin och att han längtade hem till Nin. Totte och jag ville inte göra honom orolig och förstöra semestern för honom, så vi berättade inte för honom att Nin var försvunnen. Vi sa bara att han skulle få pussa på Nin så fort vi kommer hem och att Nin förmodligen saknar honom lika mycket som han saknar Nin.

För en timme sedan kom vi hem med tåget. Valdemar låg och sov i min ryggsäck. Ni kan ju tänka er att det gällde att hitta Nin snabbt. Om Valdemar hade vaknat och upptäckt att vi var hemma skulle han börja leta efter Nin direkt. Ifall jag inte hade hittat honom skulle jag ha varit tvungen att förklara att han var försvunnen.

Nin låg och tryckte under det hörn av sängen som står mot ryggen på soffan och väggen medan jag letade efter honom bakom bokhyllor, på fönsterbrädor och under soffan. Till slut övervägde jag till och med att kolla i dammsugarpåsen, även om jag tycker att vi borde ha märkt om vi dammsugit upp honom. Så liten är han faktiskt inte. Som tur är tittade jag under sängen först och där låg han.

Valdemar blev överlycklig när Nin kom och väckte honom i ryggsäcken. Han har verkligen saknat honom enormt mycket. Nu tror jag inte att Valdemar kommer att släppa Nin ur famnen på en månad. De är så söta ihop. Jag är glad att det här fick ett lyckligt slut.

Av någon anledning har jag inte lyckats med bedriften att slänga en enda blombukett jag har fått i hela mitt liv. Alltså inte ens efter att den har vissnat. Det avskyvärda resultatet av det har hängt i form av torkade blommor på väggen i mina föräldrars gästrum, där jag sover när jag hälsar på dem. Nu är detta åtgärdat och det känns otroligt skönt.

Det är inte så mycket det att jag har velat spara en massa torkade blommor, utan det är mest det att jag inte har tyckt att det är snällt mot de jag har fått blommorna av, att slänga dem. Jag vet inte hur andra gör. Man ser ju inte hur andra gör när man ger dem blommor. Man är oftast inte där en vecka senare när de vissnar. Förmodligen har alla personer jag någonsin har köpt blommor till slängt dessa blommor när de har vissnat. Och det känns inte som någon direkt elak handling mot mig. Men jag har ändå tyckt att jag är lite elak mot dem om jag slänger blommor som jag har fått av dem. Så får jag inte tänka. Nu är det slut med det. Nu slänger jag alla blommor så fort de har vissnat.

Väggarna i gästrummet är inte helt oväntat mycket snyggare utan torkade blommor. Det ser lite tomt ut, men på det stora hela mycket bättre. Jag tackar Totte som har öppnat mina ögon och gett mig ett bättre liv. Ett liv där jag kan släppa saker som jag har gått omkring och samlat på fast jag inte vill ha dem. Ett liv där man får göra som man känner för. Det behöver inte finnas några regler, några rätt eller fel. Man får göra som man vill, så länge man inte skadar någon. Och jag vet nu att jag inte skadar någon genom att slänga blommorna. Det enda jag gör är att släppa mig själv fri.

Hela vintern längtar man efter att det ska bli sommar så att man kan åka och bada. Man kommer ihåg det som en underbar upplevelse där vattnet är lagom svalt för att kyla ner kroppen efter att den värmts upp i solen. Man minns bara glada leenden, sköna simtag och roligt plaskande.

När det väl kommer till kritan är det inte alltid så underbart som man minns det. Så fort man sätter foten i det iskalla vattnet minns man en annan bild av badandet. Den bild där det tar tjugo minuter bara att ta sig ner i vattnet, för att det är så kallt att man måste vänja en centimeter av kroppen i taget medan man lååångsamt går ut mot djupare vatten. En bild där solen bara tittat fram bakom molnen fem minuter samma morgon, så att kroppen inte på något sätt är uppvärmd och behöver svalkas, ens i lagom svalt vatten.

Den bilden är det enda man kan tänka på under de plågsamma tjugo minuter man tar sig längre och längre ut i vattnet. Man känner så väl igen känslan när det iskalla vattnet precis når upp över bikiniunderdelen och med ett bedövande grepp nuddar magen. När man till slut tar simtaget ut i vattnet och täcker de sista kvadratcentimetrarna av sin hud med den knappt plusgradiga ondskan tänker man: ”Varför gör jag det här?”. Och man kan inte förstå hur vattnet någonsin skulle kunna kännas skönt mot kroppen.

Tio minuter senare har kroppen som genom ett under anpassat sig för den hemska temperaturen och det börjar kännas ganska bra. Ännu lite senare är temperaturen inte ens en faktor längre och man har helt glömt bort hur hemskt det var. Någon kroppsdel kanske har domnat bort av kylan, men det är hur som helst inget man tänker på längre. Så man simmar runt, plaskar och har kul trots allt.

Hjärntvätten är av det effektivaste slaget. Redan nästa dag vill man bada igen. Redan nästa dag har man glömt bort vilken tortyr det är. Man tror att man vet, men det gör man inte. Man tänker: ”Det var lite kallt igår innan man kom i ordentligt, men så farligt var det inte.”. Fast det var visst så farligt. Solen har fortfarande inte tittat fram mer än fem minuter, så man behöver egentligen inte svalka sig nu heller. Men det är ju sommar. Då ska man bada. Det är det här vi har sett fram emot hela vintern. Varför?

Valdemar har fått låna ett eget litet tält att ha på den här campingsemestern. Han hade det utanför förtältet till husvagnen ett tag och var väldigt stolt över att han nådde ända upp till taket när han stod i det lilla tältet. Men för det mesta tycker Valdis bäst om att vara med oss andra i husvagnen, även fast han behöver hjälp för att kunna slå tassen i taket. Han tycker att det är varmare och mysigare att sova inne i husvagnen med mig än att sova ute i det lilla tältet i kylan, så nu har vi gosat in oss bredvid varandra i husvagnssängen för att sova.

Sala är en underbar liten stad. Jag kände lugnet när jag gick genom staden, utan att för den sakens skull känna någon enslighet. Alla affärer man behöver finns där, så man behöver inte åka in till Västerås stup i kvarten. Men det är ändå tillräckligt litet i centrum att man ska tycka att det känns gemytligt.

Det går inte att beskriva vad det är som gör att jag trivs så bra i Sala. En del av förklaringen ligger i de stenbeklädda gatorna mellan affärerna i centrum, där det knappt går några bilar. En annan del av förklaringen ligger i det faktum att jag utan karta kan vandra in i centrum för första gången och ändå hitta ut. Men förklaringen ligger egentligen i hela stadens charm, och den går inte att beskriva genom att räkna upp vad som finns där.

Vi får se om jag någonsin kommer att bo i Sala. Det är inget som är aktuellt just nu. Men en sak vet jag. Varje gång jag kommer till en liten stad känner jag en känsla av välbefinnande som jag aldrig har känt i vare sig Uppsala eller Göteborg. Jag är nog en småstadstjej, oavsett om jag vill eller inte.

Att anta är inte samma sak som att gissa. När man antar någonting är man ganska säker på att det är så. Man känner inget behov av att ta reda på om det är sant eller inte, utan man utgår ifrån att det är så. När man gissar någonting kan man vara fullt medveten om att det finns stor risk för att man har fel. Man har gjort en uppskattning om hur det förhåller sig, men skulle inte bli förvånad om det inte stämmer. Ofta vill man även få veta vad som är rätt när man har gissat något.

Trots detta är ”anta” väldigt ofta rätt ord att skriva på ”gissa” i korsord. Det stör mig, men jag kan i alla fall lösa korsordet. Det stör mig mycket mer när lösningen på korsordet innehåller ord som jag aldrig förut i hela mitt liv har hört eller kändisar som slutade vara kända på 1940-talet och som jag inte har en chans i världen att någonsin ha hört talas om. Då är det omöjligt för mig att lösa korsordet utan att införskaffa mer information. Tacka vet jag edelpussel. De går alltid att lösa. Man behöver bara klura på dem längre eller kortare tid innan man kommer på hur de ska lösas.